Är du på väg till himmelen?

HOPPAS du i likhet med de flesta människorna i kristenheten att få komma till himmelen, när du dör? Svarar du ”Ja”? Men har du någon gång allvarligt tänkt över varför du har just ett sådant hopp? Önskar du verkligen komma till himmelen, eller skulle du hellre vilja stanna här på vår sköna jord, i all synnerhet om den bleve ett paradis? Är du, när allt kommer omkring, lik dem som en populär engelsk sång handlar om? Det heter i den: ”Alla vill till himmelen, men ingen vill dö.”

Tro nu inte att vi menar att det är fel att önska få komma till himmelen. Himmelen är målet för vissa människor, ty Jesus sade tydligt och klart till apostlarna: ”I min Faders hus finnas många boningar. I annat fall skulle jag hava underrättat eder, ty jag går min väg för att bereda en plats åt eder. Vidare, om jag går min väg och bereder en plats åt eder, så kommer jag igen och skall taga eder hem till mig, för att där jag är, där skola också ni vara.” Tack vare detta löfte kunde Petrus skriva till vissa kristna: Han har ”fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som i himmelen är förvarat åt eder”. — Joh. 14:2, 3, NW; 1 Petr. 1:3, 4.

Även om kanske ”alla vill till himmelen”, visar bibeln att ytterst få kommer dit. Därför kallade Jesus dessa för ”du lilla hjord”, och aposteln Johannes nämner denna skaras exakta antal, nämligen ”ett hundra fyrtiofyra tusen”. I jämförelse med jordens milliarder utgör sannerligen 144.000 en ringa skara, en liten hjord. — Luk. 12:32; Upp. 7:4; 14:1.

En omständighet, som begränsar antalet av dem som skall komma till himmelen, är att Jesus Kristus först måste öppna ”en ny och levande väg” till himmelen genom sin offerdöd och uppståndelse. Fördenskull kommer inte ens Johannes döparen att vara i himmelen, fastän vi har Jesu egna ord på att Johannes saknade sin jämlike såsom en Guds profet. ”Ingen människa [hade] farit upp till himmelen” före Jesus. — Hebr. 10:20; Matt. 11:11; Joh. 3:13, NW.

Betyder det att frånsett det ringa antalet som kommer till himmelen går människorna förlorade? Nej, visst inte! Alla andra, som vill bringa sina liv till överensstämmelse med rättfärdigheten, skall få tillfälle att vinna evigt liv nu eller längre fram genom uppståndelse, och detta just här på jorden. De blir undersåtar till de 144.000, som kommer till himmelen för att regera med Kristus i tusen år, och de får gagn av deras välgärningar. Ja, även om det bara finns en enda frälsningsanordning, så finns det två bestämda mål, ett himmelskt och ett jordiskt. — Upp. 20:6.

Därför att man felaktigt gjort en bokstavlig tillämpning av det som bibeln säger om att den här världen skall nå sitt slut i flammande eld, har många fullständigt förbisett det som Guds ord säger om denna vår jords bestämmelse. Jorden skall visst inte tillintetgöras, utan Gud ”grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid”. Gud har inte heller skapat jorden ”till att vara öde, utan danat den till att bebos”. — Ps. 104:5; Jes. 45:18.

Det är inte nog med att vår jord skall bestå för evigt, utan Gud har dessutom lovat att underbara ting skall ske med den. Fördenskull lärde oss Jesus att bedja: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:9, 10) ”Ingenstädes ... skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av HERRENS [Jehovas] kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.” Så småningom skall Gud ”avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer.” Lägg märke till att detta löfte inte gäller himmelen, utan jorden, ty det är på denna som människorna har utstått lidanden under de gångna sex tusen åren. — Jes. 11:9; Upp. 21:4.

Det måste helt enkelt bli på detta sätt, ty det var Guds ursprungliga uppsåt med jorden och människan. Bjöd inte Gud våra första föräldrar att de skulle vara fruktsamma, uppfylla jorden och lägga den under sig, dvs. göra hela jorden till en Edens lustgård, och att de skulle råda över djuren? Vi bör inte tänka att Guds uppsåt med jorden gått om intet, bara därför att Adam blev olydig och fördenskull underlät att utföra detta uppdrag på tillbörligt sätt. ”Ordet som utgår ur min mun ... skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” Om vissa skapade varelser underlåter att fullgöra Guds uppsåt, betyder detta bara att Gud kommer att bruka andra till att utföra det. – 1 Mos. 1:28; Jes. 55:11.

Flertalet av dem som hoppas på att komma till himmelen gör detta därför att de aldrig har hört talas om det jordiska framtidshoppet och därför att de felaktigt har blivit lärda att de har en odödlig själ som vid döden antingen går till himmelen eller till ett brinnande helvete. Men bibeln visar klart och tydligt att människan är en själ och att människan, när hon dör, sedan förblir död till uppståndelsen. — 1 Mos. 2:7, 1878; Pred. 9:5; Joh. 5:28, 29.

De som är berättigade att komma till himmelen blir detta endast på grund av vissa steg som de själva tar och som Gud tar till gagn för dem. De måste tillägna sig kunskap, utöva tro, överlämna sig åt Gud och låta döpa sig och därefter förbli trogna sitt överlämnande intill döden, i det att de vinnlägger sig om att göra sin ”kallelse och utkorelse fast”. Gud, för sin del, utväljer dem individuellt, förklarar dem rättfärdiga, frambringar dem såsom sina andliga söner och smörjer dem med sin ande till att vara lemmar i Kristi kropp. — 2 Petr. 1:10.

De som Gud handlar med på detta sätt äger en fast övertygelse, som är grundad på deras studium av Guds ord, på Guds handlingssätt med dem och på deras eget handlingssätt. I likhet med aposteln Paulus kan de säga: ”Anden själv vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn”, och de skall bli ”förhärligade” tillsammans, om de förblir trogna. — Rom. 8:16, 17.

Men om vi inte har tagit dessa steg och inte har bevis för att Gud handlar med oss på detta sätt och, framför allt, om vi inte har starka förhoppningar om den himmelska belöningen och en ivrig längtan efter den, då hör vi otvivelaktigt till dem vilkas levnadsmål, om de bevisar sig värdiga, kommer att bli den härliga, paradisiska jorden. Det är inget fel att man inte önskar komma till himmelen, men det skulle vara dåraktigt att önska sig dit, om man inte har någon grund för ett sådant hopp. Alla Guds välsignelser är oförtjänta, och kärleken och visheten talar för att vi med tacksamhet bör glädjas åt det framtidsmål som visar sig vara vårt, vilket det än är.