”Ditt ord är sanning”

Varför göra bättring från ”döda gärningar”?

FÖR nära 6.000 år sedan blev mänskligheten fjärmad från Jehova Gud. Detta inträffade när den förste mannen Adam syndade. Sanningen om detta återfinns i Guds ord, där det heter: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” — Rom. 5:12.

Eftersom människorna är syndare kan de inte genom egen förtjänst uppnå en godkänd ställning inför Jehova Gud. Endast förmedelst Jesu Kristi lösenoffer kan människor som en gång var ”avlägsnade” från Gud och ”fiender” till Gud bli försonade med honom. Det beror på att denna lösen har syndförsonande värde. — Kol. 1:19—22, NW.

Försoning med Gud uppnås emellertid inte utan någon åtgärd från den mänskliga individens sida. Ett av kraven för att en människa skall bli försonad med Gud innebär att hon gör bättring från ”döda gärningar”. (Hebr. 6:1) Men vilka är dessa ”döda gärningar”? Har alla människor tagit del i dem, vilket gör att de ofrånkomligen måste bättra sig från sådana ”döda gärningar”?

Eftersom döden är motsatsen till livet, är ”döda gärningar” tydligen sådana gärningar som inte leder till liv. Det är andligen döda, fåfängliga och fruktlösa gärningar.

Det är uppenbart att det syndfulla köttets gärningar är dödsbringande. Enligt bibeln innefattar dessa gärningar ”otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, yttringar av fiendskap, osämja, svartsjuka, utbrott av förbittring, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant. ... De som ägnar sig åt sådant skall inte få ärva Guds rike.” (Gal. 5:19—21, NW) Alla som söker Guds godkännande och liv från honom måste göra bättring från sådana ”köttets gärningar” och upphöra med att utöva dem.

Men är ”döda gärningar” begränsade till detta slag av missgärningar och omoraliskhet? Nej, det finns även andra gärningar som är fåfängliga och fruktlösa.

Gärningar av självrättfärdigande hör med till sådana ”döda gärningar”. Alla en människas ansträngningar att upprätta sin egen rättfärdighet, oberoende av Kristus Jesus och hans lösenoffer, är förgäves. Av den orsaken ägnar sig en människa, som försöker följa den mosaiska lagen för att upprätta sin egen rättfärdighet, åt ”döda gärningar”. Denna synpunkt blir belyst i Romarna 3:20—25 (NW): ”Därför kommer intet kött att genom laggärningar förklaras rättfärdigt inför honom [Gud], ty genom lagen kommer den exakta kunskapen om synd. ... Det är såsom en fri gåva som de blir förklarade rättfärdiga i kraft av hans oförtjänta godhet, genom den frigörelse som kommer av den av Kristus Jesus betalda lösen. Gud ställde fram honom såsom ett offer till försoning genom tro på hans blod.”

Gärningar som annars skulle kunna vara goda kan också bli ”döda gärningar”, om de inte härrör från rätta motiv. Aposteln Paulus framhöll: ”Om jag ger alla mina tillhörigheter för att föda andra och om jag överlämnar min kropp, för att jag må kunna berömma mig men inte har kärlek, så gagnar det mig alls inte.” — 1 Kor. 13:3, NW.

En person kan också vara övertygad om att han tjänar Gud, medan han i verkligheten ägnar sig åt ”döda gärningar”. Det beror på att om hans gärningar inte utförs i överensstämmelse med exakt kunskap, blir de utan värde och kan till och med stå i strid med Guds uppsåt. Aposteln Paulus sade om judarna på hans tid: ”De har nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap; ty därför att de inte kände Guds rättfärdighet, utan sökte upprätta sin egen, underordnade de sig inte Guds rättfärdighet.” — Rom. 10:2, 3, NW.

Med tanke på att ”döda gärningar” inte endast omfattar skamliga handlingar är det uppenbart att alla människor måste göra bättring från ”döda gärningar”. Ingen nu levande människa kan säga att hon aldrig har gjort något med ett orätt motiv. Ingen enda kan göra anspråk på att varje handling från hans sida har varit helt och hållet osjälvisk, ett sant uttryck för hans kärlek till Gud och sina medmänniskor. Det finns inte en enda man eller kvinna som kan hävda att alla hans eller hennes handlingar har varit i fullständig harmoni med Guds vilja. Den åldrige aposteln Johannes framhöll under inspiration: ”Om vi kommer med det påståendet: ’Vi har inte syndat’, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” — 1 Joh. 1:10, NW.

Eftersom alla människor är syndare, har de allesammans tagit del i ”döda gärningar”. Så länge de inte bättrar sig från dessa gärningar kan de alltså inte ha ett rent samvete inför Jehova Gud. Genom att göra bättring från ”döda gärningar” och sträva efter att leva ett liv i överensstämmelse med Guds vilja kan en människa emellertid få sitt samvete renat från döda gärningar på grundval av tro på Jesu lösenoffer. — Hebr. 9:14.

Hennes uppriktiga ånger och bättring öppnar en väg för henne att nalkas sin himmelske Fader med frimodighet. Hon känner sig inte fördömd i sitt hjärta. Hon fruktar inte att Jehova Gud kanske inte lyssnar till hennes rop på hjälp. Aposteln Johannes skrev: ”Om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi frimodighet inför Gud, och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla hans bud och göra, vad som är välbehagligt för honom.” — 1 Joh. 3:21, 22.

Den som underlåter att göra bättring från ”döda gärningar” nekar därför sig själv ett dyrbart förhållande till sin Skapare. Han lämnas utan gudomlig hjälp i tider av prövning och betryck. Den som blir försonad med Gud har å andra sidan en säker garanti för att han skall få vishet att uthärda prövningar. — Jak. 1:5.

De som har blivit försonade med Gud kan inte ta detta dyrbara förhållande som något givet. Om de skall kunna fortsätta att nalkas Gud med frimodighet, måste de bevara ett rent samvete. Detta kräver ansträngning, eftersom syndens lag eller den inneboende böjelsen för ett orätt handlingssätt fortfarande verkar i deras köttsliga lemmar. Denna ”syndens lag” försöker i själva verket att styra deras handlingssätt och få dem att följa en kurs som är i strid med Guds vilja. Aposteln Paulus sade följande om sin egen kamp i detta avseende: ”Jag fröjdar mig verkligen över Guds lag med min inre människa, men jag blir i mina lemmar varse en annan lag, som strider mot mitt sinnes lag och för mig i fångenskap under syndens lag, som är i mina lemmar. Vilken eländig människa jag är! Vem skall rädda mig från den kropp som undergår denna död?” — Rom. 7:22—24, NW.

Med tanke på att Paulus utkämpade en sådan kamp inom sig själv kan det förefalla som om han helt enkelt inte kunde bevara ett rent samvete inför Gud, trots att han hade gjort bättring från ”döda gärningar”. Men så förhöll det sig inte. Till svar på sin egen fråga utropar Paulus: ”Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!” (Rom. 7:25, NW) Ja, Jesu Kristi försonande offer ”räddade” Paulus och gjorde det möjligt för honom att vidmakthålla ett gott förhållande till Gud och bevara ett rent samvete.

Genom att fortsätta att i tro bedja till Gud om förlåtelse för våra synder på grundval av Jesu lösenoffer kan vi i likhet med Paulus bevara det goda samvete vi fått till följd av vår inledande bättring från ”döda gärningar”. Vi kan alltså fortsätta att åtnjuta vår himmelske Faders kärleksfulla hjälp och bevara framtidsutsikten evigt liv.