Kärleken till nästan kan ej ersätta kärleken till Gud

ATT man håller en viss lag fritar en inte från att lyda andra lagar. Om du till exempel kör bil, då vet du att du inte bara måste hålla till vänster på vägen (eller till höger, beroende på inom vilket land du befinner dig) utan att du också måste iaktta reglerna beträffande hastigheten och ta hänsyn till trafiksignalerna. Du skulle inte komma på idén att urskulda dig för att du körde för fort genom att säga att du höll dig på rätt sida av vägen, och inte skulle du heller tycka att du hade rätt att hålla dig på fel sida av vägen bara därför att du inte körde för fort eller därför att du tog hänsyn till trafiksignalerna. Är det inte så?

Men den grundprincip, som gör sig gällande här, tar man inte alltid hänsyn till när det blir fråga om andliga ting, om religionen, om gudsdyrkan. Tänk till exempel på livets två stora bud, som Jesus Kristus gav sina efterföljare: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft”, och ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Människor är benägna för att lägga huvudvikten vid ett av dessa bud och som följd härav urskulda sig för att de — kanske omedvetet — försummar det andra. — Mark. 12:29—31, NW.

I kristenheten är det således vanligt att man begår felet att bara tänka på att visa kärlek till nästan och låter det viktigare budet, att älska Gud av hela sitt hjärta och sinne, sin själ och kraft, bli helt och hållet bortglömt. Detta har lett till att många välmenande, till bekännelsen kristna människor ivrigt ägnar sig åt ett ”socialevangelium”, som inbegriper olika humanitära strävanden: bekämpandet av sjukdomar, politisk korruption, onda ekonomiska och sociala förhållanden, men de ägnar ringa, om alls någon, tanke åt det första och större budet, visar sig inte angelägna om att veta ifall det som de sysslar med verkligen är Guds vilja beträffande dem eller inte. Medvetet eller omedvetet rättfärdigar de sin brist på kärlek till Gud genom att lägga i dagen vad de anser vara kärlek till nästan.

Belysande för detta slags tänkande är en dikt av den engelske skalden James H. L. Hunt, som gärna citeras med gillande i vissa kretsar och som handlar om en man kallad Abou ben Adhem. Han vaknade en natt och fick se en ängel som i en bok av guld skrev upp deras namn som älskade Herren. När han frågade ängeln, om hans namn var med bland dem, och fick veta att det inte var det, sade han: ”Jag ber dig då, skriv upp mig såsom en som älskar sin nästa.” Dikten säger vidare: ”Ängeln skrev och försvann. Natten därpå kom den igen med kraftigt väckande ljus och visade de namn som kärleken till Gud hade välsignat, och se, ben Adhems namn kom före alla de övrigas.” Detta skulle betyda att kärleken till nästan är förmer än kärleken till Gud. Men så är det inte. Kärleken till Gud kommer först. Naturligtvis bör inte heller kärleken till nästan försummas, ty det förhåller sig så, som aposteln Johannes mycket träffande sade: ”Den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett.” — 1 Joh. 4:20.

Kanske de som visar kärlek till nästan vidhåller att de älskar Gud och att detta är deras sätt att visa det. Men det är bara deras egen uppfattning av saken. Guds ord säger oss att ”däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud”. Alltså kan vi inte göra anspråk på att vi älskar Gud, såvida vi inte gör vad han fordrar av oss. Adam tog nog av den förbjudna frukten därför att han höll av Eva, men detta rättfärdigade inte hans olydnadshandling eller ursäktade den. Och konung Saul anförde just ett sådant argument. När han blev tillrättavisad därför att han inte hade lytt Guds befallning, ursäktade han sig med att han tagit hänsyn till vad Israels folk ville. Men detta rentvådde honom inte i Guds ögon. För sin olydnads skull blev konung Saul förkastad av Jehova Gud. — 1 Joh. 5:3; 1 Sam. 15:22, 23.

Vi kan också tänka på konung Salomo. Han hyste så mycken ”kärlek till nästan”, när det gällde hans hustrur, att han vidtog föranstaltningar för att stödja deras olika former av avgudadyrkan, vilket fick till följd att han till slut inte längre älskade Jehova, sin fader Davids Gud, av hela sitt hjärta och sinne, sin själ och kraft. Var hans ”kärlek till nästan” en ursäkt för hans brist på kärlek till Jehova Gud? Nej, visst inte! Kung Salomos handlingssätt ledde till att han, fastän han ägde så stor vishet och fastän han blev brukad till att bygga Jehovas tempel i Jerusalem och till att skriva nästan hela Ordspråksboken i bibeln såväl som Predikaren och Höga Visan, likväl dog utan att äga Guds ynnest. — 1 Kon. 11:1—9.

Men Jesus Kristus begick inte ett sådant misstag. Han insåg att han först och främst hade plikter mot sin himmelske Fader, att han skulle göra Faderns vilja och bära vittnesbörd om hans namn och rike. När det därför en gång hände sig att folket ”tänkte komma och med våld föra honom [Jesus] med sig och göra honom till konung”, förmodligen därför att Jesus hade mättat en stor skara med bröd och fisk, ”drog han sig åter undan till berget helt allena”. Kärleken till nästan kunde ha lett honom till att gå med på folkets krav, men det kunde inte hans kärlek till Gud, ty han visste att något sådant inte var Guds vilja. Jesus sade ju: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” Genom att låta Gud komma först följde Jesus emellertid den kurs som så småningom skall leda till de största välsignelser för människorna, för dem som var hans nästa då han var på jorden, ty hans handlingssätt skall medföra att de blir återförda till paradiset i Guds nya värld. — Joh. 6:15; 18:36, NW; Luk. 23:43.

Om man ser saken på detta sätt, står det klart att kärleken till nästan i sig själv, om den inte tar Guds uppsåt i betraktande, i sanning är mycket kortsynt. Vad kräver då kärleken till Gud? Bara att man då och då går i kyrkan? Att man är inskriven i någon församling och betalar sina avgifter? Knappast. Och i all synnerhet fyller man inte Guds krav på det sättet, om det som man lyssnar till är predikningar som inte har det ringaste att göra med vad bibeln säger om Gud och hans fordringar. Om vi skall älska Gud, måste vi lära känna honom, ty hur skall vi uppriktigt kunna älska den som vi vet mycket litet eller ingenting om? Kunskapen om honom själv har han låtit förvara i sina två stora böcker, naturens bok och böckernas bok, bibeln, särskilt i den senare. Och eftersom bibeln visar att vi behöver hjälp till att förstå den och Gud har berett sådan hjälp, måste vi för att älska Gud dra nytta av denna hjälp. Om vi läser bibeln utan att förstå den, får vi inte hjälp att älska Gud. — Apg. 8:30, 31.

Bibeln underrättar oss också om vad Gud fordrar med avseende på vårt uppförande, vårt umgänge och vår uppgift i livet. Om vi lyder bibelns föreskrifter, kommer vi att på ett förnuftigt sätt lyckas uppnå jämvikt mellan vår kärlek till Gud och vår kärlek till nästan.