Vad bibeln säger
Är det rätt att be för alla människor?
APOSTELN Paulus förmanade ”till att ödmjuka vädjanden, böner, förböner, tacksägelser, ... [skulle framföras] för alla slags människor, för kungar och alla personer i hög ställning”. (1 Tim. 2:1, 2) Det finns emellertid undantag, eftersom aposteln Johannes uppmanade medtroende: ”Det finns en synd som drar med sig död. Det är inte om den synden som jag säger att han skall framställa en begäran.” (1 Joh. 5:16) Det kan därför vara motiverat att fråga: Vilka böner kan med rätta frambäras för ”alla slags människor” och varför?
I sitt brev till Timoteus angav aposteln Paulus skälen till att man bör be för ”alla slags människor”. Först uppmuntrade han till böner för styresmän ”för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar”. (1 Tim. 2:2) På grund av sin myndighet kan män i höga regeringsställningar hindra de kristna ”att föra ett lugnt och stilla liv”. Om dessa män missförstår syftet med den sanna kristendomen och dess budskap, kan de utfärda restriktioner för Guds folks verksamhet och utdöma stränga straff för dem som utövar sann gudsdyrkan. Det är därför helt på sin plats att be att de styrande måtte vara välvilligt inställda till de kristna, så att dessa inte skall bli förföljda för att de tjänar Gud.
Det kan vanligen vara mycket svårt att nå män i höga regeringsställningar med bibelns budskap. Det har därför tjänat Jehova Guds och hans Sons uppsåt att kristna ställts inför sådana män för rättslig prövning. Då Paulus till exempel kallades att bli en apostel för nationerna, angav Jesus speciellt att han hade för avsikt att låta denne avge ett vittnesbörd för styresmän. Vi läser: ”Den mannen är mig ett utvalt kärl till att bära mitt namn till nationerna såväl som till kungar och Israels söner.” (Apg. 9:15) Och Paulus bar vittnesbörd för kungar genom att han ställdes inför dem för att försvara sig mot falska anklagelser som riktades mot honom av motståndarna. På grund av att aposteln Paulus hade romerskt medborgarskap, fick han möjlighet att lägga fram sin sak inför den högsta jordiska myndigheten, den romerske kejsaren.
Det ser ut som om Paulus’ första försvar inför kejsaren hade framgång när det gällde att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Fil. 1:7) Han skrev följande till filipperna angående sin fångenskap i Rom vid den tiden: ”Jag [önskar] att ni skall få veta, bröder, att mina omständigheter har lett till framåtskridande för de goda nyheterna snarare än något annat.” (Fil. 1:12) De böner som medtroende frambar för Paulus med avseende på hans försvar inför den romerske kejsaren blev sannerligen besvarade. (Ef. 6:18, 19; Kol. 4:2, 3) De kristna i våra dagar som inser att framåtskridandet för de ”goda nyheterna” är inbegripet ber med rätta att domare och andra myndighetspersoner måtte ge ärenden, som gäller den sanna gudsdyrkan, en gynnsam behandling.
Paulus fortsatte att dryfta frågan om att be ”för alla slags människor” och skrev: ”Detta är utmärkt och välbehagligt i Guds, vår frälsares, ögon, vars vilja är att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen. Ty en enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” — 1 Tim. 2:3—6.
Enligt dessa ord är det rätt att be ”för alla slags människor” därför att Kristus dog för alla. (1 Tim. 2:1) Det försonande gagnet av hans offer är tillgängligt för människor av alla raser, nationaliteter och stammar och i alla levnadsställningar. Det är samme Gud och samme medlare för alla som kommer in i ett förbundsförhållande till Gud. Aposteln Paulus påpekade för atenarna att den Allsmäktige ”underrättar ... människorna om att de alla överallt bör ändra sinne”. (Apg. 17:30) Vi bör därför aldrig förlora ur sikte att Jehova Gud inte vill förgöra någon, utan önskar att människor skall ändra sinne. Vår iver att dela med oss av de ”goda nyheterna” till andra och våra böner för medmänniskor visar att vi inser detta faktum. När Guds tjänare ställs inför styresmän, är det därför också lämpligt att be att dessa män måtte få ett vittnesbörd.
Med tanke på att Jehova Gud vill att så många människor som möjligt skall bli frälsta, bör de kristna helt visst be för medtroende som kan ha fallit i synd och riskerar att äventyra sin frälsning. Aposteln Johannes skrev angående detta: ”Om någon skulle få se sin broder i färd med att begå en synd som inte drar med sig död [den andra döden, från vilken ingen återställelse är möjlig], då skall han framställa en begäran, och han [Gud] skall ge honom liv [genom att rädda honom från den andra döden som han skulle ha drabbats av om han inte ändrat sinne], ja, dem som inte syndar så att det drar med sig död.” — 1 Joh. 5:16.
Det finns emellertid tillfällen då en kristen inte skulle be för någon som har upphört att vandra på sanningens väg. Aposteln Johannes fortsatte: ”Det finns en synd som drar med sig död. Det är inte om den synden som jag säger att han skall framställa en begäran.” (1 Joh. 5:16) Vad är det för synd som drar med sig evig död och som det inte är möjligt att få förlåtelse för?
Detta är bibelns svar: ”Vemhelst som talar mot den heliga anden, det skall inte förlåtas honom, nej, varken i denna tingens ordning eller i den som skall komma.” (Matt. 12:32) ”Det är nämligen omöjligt vad dem beträffar som en gång för alla har blivit upplysta och som har smakat den himmelska fria gåvan och som har fått andel i helig ande och som har smakat Guds förträffliga ord och den kommande tingens ordnings krafter, men som har avfallit, att återigen uppliva dem till sinnesändring, då de ju på nytt hänger Guds Son på pålen för sig och utsätter honom för offentlig skam.” — Hebr. 6:4—6.
Sådana människor förkastar den enda grundval på vilken deras synd kan bli förlåten, och därför fortsätter deras överträdelse att stå dem emot. De måste följaktligen betala straffet för sin oförlåtna synd — den andra döden. Vi läser i bibeln: ”Om vi med vilja bedriver synd, sedan vi har fått den exakta kunskapen om sanningen, finns inte längre något slaktoffer för synder kvar, utan bara en viss förskräcklig väntan på dom och en flammande svartsjuka som skall förtära dem som är i opposition.” (Hebr. 10:26, 27) Det skulle vara fel att be för sådana människor, eftersom de medvetet och uppsåtligt förkastat den enda grundval på vilken man skulle kunna vädja till Jehova Gud för dem. De har som bibeln säger ”trampat på Guds Son”. — Hebr. 10:29.
Det skulle alltså vara fel att be för människor som med berått mod förkastat den anordning Gud gjort för att deras synder skall kunna bli försonade. I övrigt bör Guds hängivna tjänare i enlighet med den Heliga skrift fortsätta att be ”för alla slags människor”, däribland medlemmar i den kristna församlingen som syndat, för att dessa måtte ändra sinne. Jehova önskar att alla skall begagna sig av hans föranstaltningar för frälsning. — 2 Petr. 3:9.