I förening med kärleken

1. a) Vad måste vi undvika för att kunna vinna upplysning om bibelns sanning? b) Vilken fråga kommer att hjälpa oss att förstå innebörden i uttrycket ”Gud är kärlek”?

VÅR möjlighet att förstå Jehova beror helt och hållet på i vad mån det behagar honom att uppenbara sig själv. Den ojämförligt största upplysningen ges i hans ord, såsom psalmisten skrev: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps. 119:105) Följaktligen vill vi inte, när vi studerar detta inspirerade påstående: ”Gud är kärlek”, låta våra egna förmodanden och känslor avgöra dess innebörd. Ännu mindre vill vi fästa något avseende vid vad världslig vishet har sagt om ämnet kärlek. Och allra minst vill vi låta oss ledas av det som förkunnas av en falsk religion, vilken predikar en kärlekens Gud och i samma andetag en den eviga pinans Gud. I stället gör vi oss denna fråga: Finns det någonting i Skriften som i allra högsta grad är framställt såsom det fullständigaste och fullaste uttrycket för Guds kärlek? Om så är, då kan vi, genom att noga inhämta allt vi förmår om detta uttryck, vara förvissade om att vi blir ledda till en tillbörlig insikt om och uppskattning av den sublima sanningen att ”Gud är kärlek”. Och inte nog därmed, utan när vi beständigt ger akt på detta uttryck och bringar oss mer och mer i överensstämmelse med det, kan vi tillitsfullt förvänta att bringas allt närmare i förening med kärleken. Låt oss då se vilket svar Guds ord ger på vår fråga.

2. Vilket ord av Jesus utpekar svaret för oss, och hur tillämpas detta felaktigt av kristenheten?

2. Det tycks oss inte råda något tvivel om att Johannes själv utpekar svaret för oss i den uppteckning som han inspirerades till att göra av Jesu samtal med Nikodemus, vari han talade till denne om det som Gud älskade ”så mycket, att han gav sin enfödde Son”, sitt hjärtas dyraste skatt. Vad var då detta för något? Jesus sade: ”Gud älskade världen så mycket.” (Joh. 3:16, NW) Detta är i hela kristenheten det mest populära skriftstället, och ändå har inget annat blivit så missförstått som det. I vilket avseende? Den ”värld”, som kristenheten gärna vill tänka sig att Jesus syftade på, är den värld, varav den själv är en del, denna ”närvarande onda tingens ordning”, de himlar och den jord, som nu finns och som förvaras åt eld. (Gal. 1:4; 2 Petr. 3:7; NW) Det är med denna uttolkning som grund som kristenheten älskar att pladdra om ”Guds faderskap och människornas broderskap” med tillämpning på den nu levande generationen och det nuvarande sakernas tillstånd. Vilket hån mot sanningen och vilken parodi på den! Den rätta tolkningen av en utsaga i bibeln, vilken det vara må, måste alltid vara i överensstämmelse med sammanhanget och likaså med alla andra skriftställen som har något med den att göra. Från denna regel finns intet undantag. Låt oss tillämpa den i det här fallet.

3. Hur hjälper oss en jämförelse med Johannes 1:1—13 att få den rätta uppfattningen om Johannes 3:16?

3. Lägg märke till, att Johannes’ framställning i Johannes 1:1—13 är parallell med den som Jesus gör i Johannes 3:16—21 (NW), och av dem båda framgår detta: Det sanna ljuset kom i världen, för att människor av alla slag skulle kunna utöva tro på hans namn. Det stod människorna öppet att ta emot ljuset och världen att bli frälst. Det var inte Gud som hindrade dem eller påverkade dem i ogynnsam riktning. Men vad hände? Världen tog ingen notis om honom. Människorna älskade mörkret mer än ljuset. Det fanns emellertid några undantag, ty några utövade verkligen tro på honom. Och vad hände med dem? Jo, genom att tro på honom, som blev den som bar deras synder, såsom Jesus strax förut hade förklarat för Nikodemus, skulle de undgå den tillintetgörelse som slutligen skulle komma över världen på dess domsdag, och i stället fick de myndighet att bli Guds barn med löftet om evigt liv i den nya världsordningen, de nya himlarna och den nya jorden, där rättfärdighet bor.

4. a) Om Jesus syftade på den nya världen, varför talade han då om Guds kärlek till den såsom hörande till den förflutna tiden? b) Hur uppenbarar Skriften omfattningen av Guds kärlek till ”världen”?

4. Men, frågar du, om den värld som Gud älskar så mycket låg så långt fram i tiden från den dag då Jesus sade detta, varför talade han då om att Gud älskade den, alltså i imperfektum? Härpå svarar vi: Därför att Gud, så snart behovet uppstod, redan vid tiden för upproret i Eden, inte endast beslöt och inriktade sig på att upprätta denna nya världsordning, utan också fäste sitt hjärta vid den med orubblig kärlek och hängivenhet: Från allra första början älskade han den så mycket, att han långt i förväg gjorde anordningar för och förutsade det förnämsta medel, varigenom denna världsordning skulle förverkligas, nämligen hans kvinnas utlovade säd. (1 Mos. 3:13) Hans kärlek var så stor och osjälvisk, att han med glädje beslöt och förutsade att ormen skulle stinga denna säd i hälen. Inte så att förstå, att Gud gläder sig över sädens lidande för lidandets skull, utan det är så, som det så skönt förklaras: ”Det behagade Jehova att slå honom ... [ för att I göra hans själ till ett syndoffer. ... Av den vedermöda hans [Jesu] själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad.” Angående resultatet av denna ”vedermöda” säger Jehova: ”Genom kunskapen om sig själv skall min rättfärdige tjänare rättfärdiggöra många, och han skall bära deras missgärningar.” — Jes. 53:10, 11, AS; v. 11 delv. enl. 1917.

5. Vilket gensvar bör Guds stora kärlek framkalla hos oss?

5. Av det här framställda kan vi förstå, att det inte är ett opersonligt slag av kärlek som Gud hyser till en viss anordning. Denna nya världsordning under Guds rike utgöres av individer, och Gud älskar innerligt var och en av dem, först och främst den utlovade säden själv, hans egen käre Son. Så här uttrycker Paulus det: ”Han [Gud] befriade oss från mörkrets [den nuvarande världens mörkers] myndighet och omplanterade oss i det rike som tillhör Sonen av hans kärlek, genom vilken vi hava vår frigörelse förmedelst lösen, våra synders förlåtelse.” (Kol. 1:13, 14, NW) Hur otacksamt och kärlekslöst vore det inte, om vi inte gåve något gensvar på detta underbara bevis för Guds kärlek och oförtjänta godhet och på den storslagna och tilltalande framtidsutsikt som öppnas för oss i det som är skönast av allt, Guds rike! Känner du inte ditt hjärta gripas och röras? När vi påminner oss dessa dyrbara sanningar, är det då inte din allvarliga åstundan att bli mer och mer delaktig av föreningen med kärlekens Gud och med hans rike under Kristus, det fullständiga uttrycket för hans oförlikneliga kärlek? Låt oss, för att få hjälp till att tillfredsställa denna goda åstundan, mera ingående tänka över det uttryck som så ofta brukas av både Jesus och Johannes, ”i förening med”.

6. a) Hur är orden ”förening”och ”organisation” nära förbundna med varandra? b) Är vi berättigade till att fritt bruka det senare?

6. Ordet ”förening” är nära förbundet med ett annat ord, ”organisation”. Man kan inte ha det ena utan det andra. En organisation utgöres av delar eller medlemmar, alla beroende av varandra, i förening med varandra och i enhet med det hela; en konsoliderad sammanslutning av individer. Detta framkallar en intressant fråga och förser oss också med svaret på den. Några av våra kritiker, som poserar som våra vänner, men inte är ”av samma slag som vi”, är inte sena att framhålla, att ordet ”organisation”, som vi begagnar så mycket, inte återfinns i någon översättning av Skriften. (1 Joh. 2:19, NW) Vi påstår inte detta, men i alla fall måste vi på det bestämdaste hävda, att det är ett skriftenligt begrepp. Låt oss ta tre av de framträdande illustrationer som Guds folk använder och som är särskilt tillämpliga just nu, ”vid de fastställda tidernas yttersta gräns”, då det är Guds ”goda behag” att ”åter samla allt tillhopa i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. Dessa illustrationer är 1) människokroppen, ”harmoniskt sammanfogad och ... danad till att samarbeta genom varje led”, och 2) templet, uppbyggt av ”levande stenar”, och 3) Jerusalem eller Sion, en ”stad, där hus sluter sig väl till hus”, där alla ”bo endräktigt tillsammans”. Vem kan förneka, att organisation är det genomgående temat överallt? Endast de, som — av orsaker som de själva bäst känner till — inte längre önskar vara organiserade och vara i förening med Jehovas vittnen. — Ef. 1:9, 10; 4:16; 1 Petr. 2:5; NW; Ps. 122:3; 133:1.

7. a) Hur uppenbaras djupet av föreningen mellan Jesus och hans Fader? b) Vilken anordning gör oss delaktiga däri?

7. Med dessa skriftställen i minnet, vilka alla talar om en organiserad enhet, kommer vi var för sig att bli förhjälpta till att rätt inse och förstå vilken djup och innerlig förening med ljusets och kärlekens Gud som är möjlig för var och en av oss. Vi måste noga se till, att den insikt eller föreställning om vad som menas med förening, som vi bildar oss i vårt sinne, inte bestämmes eller begränsas av vår egen uppfattning av saker och ting. Låt oss därför anbefalla en genomläsning av Johannes’ glödande skildring av ”Ordets” härlighet, hans som blev kött, ”en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader, ... full av oförtjänt godhet och sanning”. Ja, denne som ”befinner sig på platsen invid Faderns bröst, är den som har förklarat honom”. (Joh. 1:14—18, NW) Vidare kommer vi ihåg, hur Jesus blev bedrövad över den begäran som Filippus framställde vid slutet av Jesu tjänst: ”Mästare, visa oss Fadern, så är det nog för oss.” Kan du inte höra den sorgsna tonen i Jesu röst, när han svarade: ”Har jag varit med eder, ni människor, så lång tid, och likväl, Filippus, har du icke lärt känna mig? Den som har sett mig har också sett Fadern.” (Joh. 14:8, 9, NW) Filippus hade inte tillbörligt begrepp om föreningen mellan Gud, Fadern, och Jesus. I fortsättningen betonade Jesus ytterligare den förening, som rådde mellan Fadern och honom själv, och den anordning som han gjorde genom löftet om ”sanningens ande”, varigenom hans efterföljare kunde föras in i samma förening, förutsatt att de bevisar sig uppfylla denna fordran: ”Den som har mina bud och håller dem, denne är det som älskar mig.” — Joh. 14:17, 21, NW.

8. Genom vilken illustration och bön får vi ytterligare hjälp till att inse vår andel i föreningen?

8. Vi vill också påminna om hur Jesus tog upp samma tema, förening, då han, som vi läser i Johannes’ femtonde kapitel, talade om sig själv som ”det sanna vinträdet” under hans Faders odlarvård och liknade sina efterföljare vid ”grenarna”. Hur eftertryckligt påvisas inte syftet med att vi föres in i denna förening, nämligen att vi skall ”fortsätta med att bära mycken frukt”, den frukt som består i att bära vittnesbörd! (Joh. 15:8, 27, NW) Vilken naturtrogen bild är inte detta! Det behövs ju så mycket ljus och värme för att en vinstock skall kunna växa till mognad och kunna ge sin allra största avkastning. Återigen lägger vi märke till hur Jesus, när han vände sina blickar och tankar mot himmelen, med sådant allvar och upprepade gånger bad att ”de alla må vara ett, alldeles såsom du, Fader, är i förening med mig och jag är i förening med dig, att de också må vara i förening med oss”. — Joh. 17:21, NW.

9. Hur fullföljde Johannes detta tema i sitt första brev?

9. Just denna sista afton, som Jesus tillbragte tillsammans med sina hängivna efterföljare, gav han dem del av dessa dyrbara och livsviktiga sanningar, sedan Judas, den som inte var i förening med honom, hade gått ut i natten. Vi kan föreställa oss hur Johannes låg till bords där, så nära intill den som han älskade, hur han lyssnade intensivt och tillägnade sig alltsammans, om han också inte till fullo kunde inse betydelsen av det som han hade hört, förrän han erhöll anden vid pingsten. Det är därför inte överraskande, att denne, som hade så stora förutsättningar, skulle göra detta samma tema, förening, till den röda tråden i sitt första brev och därvid särskilt understryka den praktiska sidan av vårt ansvar. Därför skriver Johannes: ”Den som säger att han förblir i förening med honom är också själv förpliktad att fortsätta att vandra såsom denne vandrade.” — 1 Joh. 2:6, NW.

10. Vilken förpliktelse ålägges oss på grund av det sätt, varpå Gud älskar oss, och av beviset på hans kärlek?

10. Återigen ser vi hur Johannes brukar argumentet om Guds kärlek till den nya världen, vilken han talar om i Johannes 3:16, till att visa vår förpliktelse i ett annat avseende: ”Genom detta gjordes Guds kärlek uppenbar i vårt fall, emedan Gud sände ut sin enfödde Son i världen, för att vi skulle vinna liv genom honom. Kärleken är härvidlag, icke att vi hava älskat Gud, utan att han älskade oss och sände ut sin Son såsom ett försoningsoffer för våra synder. Mina älskade, om det var så Gud älskade oss, då äro vi själva förpliktade att älska varandra.” — 1 Joh. 4: 9—11, NW.

11. Vad innebär det att vara i förening med Gud och hans rike?

11. Gör inte allt detta det klart för oss, att om vi skall vara i förening med Gud, måste vi vara i förening med det som han har fäst sitt hjärta vid, nämligen Riket under hans käre Son? Att vara i förening med det betyder mera än att endast tro på budskapet om Riket och se framåt mot dess välsignelser. Det betyder att vi identifierar oss med det och underkastar oss det, genom att vi överlämnar oss åt dess upphovsman och skapare, och därpå troget och nitiskt tjänar dess intressen och kungör dess budskap, såsom det blivit befallt. (Matt. 24:14, NW) Vi borde var och en ha en sådan ihållande, brinnande kärlek till detta Rike, att vi alltid talar om det och lever i överensstämmelse med dess rättfärdiga fordringar och återspeglar dess ande så mycket, att vi kan säga till vemhelst som kommer i beröring med oss ungefär så som Jesus sade till Filippus: ”Har du känt mig så länge och har ändå inte kommit till kunskap och insikt om Guds rike som vårt enda hopp?”

12. a) Hur blir kärleken fullkomnad hos oss, och med vilket resultat? b) På vilken grund kan vi fullständigt övervinna fruktan?

12. Låt oss nu vända oss till en annan del av Johannes’ första brev. Om du inte har stället i riktigt friskt minne, så föreslår vi att du först läser 1 Johannes 4:16—19 (NW) för att lättare få grepp om vår följande omskrivning av det och våra kommentarer till det. Vi börjar med uttrycket ”Gud är kärlek”. När vi förblir i förening med Gud och han med oss, så lär vi oss med tiden att hysa fullkomlig kärlek liksom Gud, i det vi är medvetna om en orubblig samhörighet med hans rike och utövar osjälvisk kärlek till och hängivenhet för det, med fullständig tillit till det. Ja, ”det är så kärleken har blivit fullkomnad hos oss”. Följden blir att vår kärlek ger oss möjlighet till att ”dristigt tala ut”, ger oss ”frimodighet” (fotnot), nu när det bäst behövs, ”på domens dag”. Orsaken är den, att alldeles såsom Gud är kärlek, vilket ger sig till känna i det förhållandet att hans sinne och hjärta är helt och fullt fästa vid denna nya värld och att han hyser suverän tillit eller tillförsikt med avseende på den, så lär också vi oss att hysa samma kärlek och tillit, tillförsikt, medan vi befinner oss i denna nuvarande värld. Denna värld förgår, och på inga villkor får vi lov att älska vare sig den eller de ting av vilka den består. (1 Joh. 2:15—17) Då vi alltså kommer till insikt om att kärlek och tillit går hand i hand (du kan inte tillväxa i det ena utan det andra), så förstår vi, att när vi förvärvat fullkomlig kärlek och tillit till Gud och hans nya värld, med alla dess välsignelser av upplysning och skydd, så betyder detta, att vi blir fria från varje spår av fruktan för de onda krafterna i denna dödsdömda och ondskefulla värld och det tryck som den utövar. Ja, om du alls lider av någon hämning genom fruktan och därför av tunghäfta, när du borde ”dristigt tala ut” angående budskapet om Riket, då kan du vara alldeles säker på att din kärlek ännu inte har bragts till mognad. Slutligen får vi aldrig glömma, att de framsteg vi gör med avseende på kärlek, dem kan vi uppnå endast ”därför att han först har älskat oss”.

13. Varför är det så viktigt att ”dristigt tala ut” gentemot Gud?

13. Här har vi en annan betydelsefull punkt: Detta att ”dristigt tala ut” är av väsentlig betydelse, inte endast i fråga om att förkunna budskapet om Riket, på denna domens dag, utan också när det gäller att bedja Gud om de betydelsefulla andliga ting som vi nödvändigt behöver för att kunna uppfylla Guds fordringar och vinna seger över all den förföljelse och allt det tryck som vi blir utsatta för. Johannes skriver: ”Detta är den dristighet att tala ut, som vi hava gentemot honom, att vad det än är som vi begära i enlighet med hans vilja, så hör han oss. Vidare, om vi [i det vi talar med fullkomlig kärlek och tillförsikt] veta att han hör oss beträffande vadhelst vi begära, så veta vi att vi skola få de begärda tingen, eftersom vi hava begärt dem av honom.” Vad kan man väl önska mer? — 1 Joh. 5: 14, 15, NW.

14. Beträffande vilken stridsfråga och på vilket sätt kan tron besegra världen?

14. Med dessa tankar i sinnet kan vi lättare inse den hela och fulla innebörden i detta storslagna ord: ”Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” (1 Joh. 5: 4, NW) Striden står mellan ljusets krigshär och tjänarskara å ena sidan och mörkrets å den andra. Dessa senare syftar till att bryta ner vår ostrafflighet genom att vålla oss lidande och förföljelse och frestelse. Varför fick Jesus lida? Därför att han framhärdade i att låta sitt ljus lysa mitt i mörkret, och — det betygar Johannes — ”mörkret har icke fått makt med det”. Han besegrade världen, vann seger i kampen, därför att han, av kärlek till sin Fader och till hans namns ära, vägrade att ge efter för frestelserna och påtryckningarna från mörkrets sida. Vid slutet av sitt vandringslopp sade han till uppmuntran för oss: ”I världen komma ni att hava bedrövelse, men fatta mod! Jag har besegrat världen.” Skall vi då låta bedrövelse eller nöd eller förföljelse skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus? ”Tvärtom, i allt detta skola vi avgå med fullständig seger genom honom som älskade oss.” — Joh. 1:5; 16:33; Rom. 8:35—39; NW.

15. I vilken utsträckning har vi fördelar framför denna» världen, och genom att uppfylla vilka villkor?

15. I föregående artikel (§ 15) talade vi om den omätliga överlägsenhet som Jehova, ”Israels seger”, är i besittning av. Men är inte vi också i besittning av en mycket mätbar fördel framför denna världen genom att vi är i full förening med ljusets och kärlekens Gud? Är vi inte upplysta om den nuvarande världssitua- tionens exakta innebörd och vilken utgång den kommer att få? Blir vi inte varnade och förhjälpta till att ständigt vara på vår vakt beträffande fiendens rörelser och skändliga uppsåt, så att vi inte blir överrumplade? Kan vi inte vara alldeles utan fruktan? Jo, det kan vi, om vi utövar fullkomlig tro på ljusets och kärlekens källa: ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet. ... Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes.” Förutsatt också, att vi alltid ”vandra i ljuset”, alltid är tacksamma för att ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd”. Vi måste göra så som det har uttalats speciellt med avseende på vår tid: ”De besegrade honom på grund av Lammets blod och på grund av det ord som de hava framburit såsom vittnesbörd; och de älskade icke sina själar, om de också voro i dödsfara.” — Ps. 46:2, 3; 1 Joh. 1:7; Upp. 12:11; NW.

16, 17. Hur framhäver Skriften strålkastarljuset mot den förening, som i våra dagar är möjlig för alla som kommer in i Sion?

16. Med stöd i Guds ord kan vi därför mycket väl tillåta oss att avsluta vårt studium av ämnet ”förening” genom att en stund uppehålla oss vid denna triumferande verklighet:

I förening med Sions konung

17. ”Stå upp, lys, ty ditt ljus har kommit, och Jehovas härlighet har gått upp över dig. Och nationer skola komma till ditt ljus och konungar till glansen av din uppgång.” (Jes. 60:1, 3, AS) Å, Sion, du härliga stad av ljus, du den enda staden i sitt slag, uppbyggd efter kärlekens mönster! Vilket outsägligt privilegium att få vara i förening med Sions ”överordnade myndigheter”, vilka själva är källan till dess ljus! Vilken glädje att få vara i förening med dess Konung, Kristus Jesus, som bär segrarens titel, ”konungars Konung och herrars Herre”! (Rom. 13:1; Upp. 21:23; 19:16; NW) Och hur lämpligt är det inte, att det just skulle vara den skribent vi här sysslar med, Johannes, som fick erfara det hänförande i att se och nedteckna denna syn av Sion i dess fulla prakt, huvudstaden i Jehovas älskade nya värld! Jehova säger om Sion: ”Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.” Och tänk bara! Vi har blivit nådefullt inbjudna att bo där i denna kungliga teokratiska organisation i förening med honom, under hans kärlek och beskydd, med den underbara vetskapen angående framtiden, att de lydiga människorna skall få åtnjuta likadana välsignelser, när Gud skall ”bo hos dem, och de skola vara hans folk”. Detta kommer att bli det verkliga ”Guds faderskap och människornas broderskap”. — Ps. 132:14; Upp. 21:3, NW.

18. Med vilket varningsord slutade Johannes sitt första brev och har detta en särskild lärdom för oss i vår tid?

18. Sade vi inte att vårt studium av detta ämne skulle skänka de rikaste välsignelser, förbundna med ett djupgående ansvar? Låt oss uttala en slutlig varning i förbindelse med ansvar och åligganden, eftersom Johannes avslutar sitt brev på liknande sätt. Hans ord tycks inte ha något sammanhang med det föregående, gälla ett ämne, som han inte förut har nämnt: ”Små barn, akta eder för avgudar.” När en individ sätter sina egna idéer och metoder framför dem som Herren Gud delger sitt folk och anvisar åt det genom sin organisation, så är detta en mycket försåtlig form av avgudadyrkan. Då och då, ända ned i denna sena tid, händer det att några gör sig skyldiga till detta avguderi. För all del, visst erkänner dessa individer fortfarande det enda ordet, bibeln, men de erkänner inte det enda bordet, ”Jehovas bord”. De uppmanar alla, som de kan få att höra på sig, till att vända sig bort från att i enhet äta vid det ena och enda bordet och att i stället ta för sig vid sidobord, som de själva har dukat, av de rätter som de själva har lagat till. Att äta vid det enda bordet tycks dem vara lika med träldom och förlust av individens frihet. Men vi är glada åt att vara Jehovas ”slavar”, både i vårt sinne och med hela vår varelse. Våra huvuden hölls inte kvar ovan vattnet, när vi blev nedsänkta däri vid vårt dop, eller hur? (Upp. 22:3, NW) Föregivande sig vara ”rättfärdighetens tjänare”, söker dessa självständiga individer locka med det löftet, att man skall få sina ögon öppnade för verkligt ljus och verklig frihet. Men det skulle vara precis på samma sätt som Eva fick sina ögon öppnade och med samma resultat. ”Små barn [ja, denna varning är särskilt behövlig för dem som är unga i sanningen och ännu inte mogna], akta eder för avgudar.” (1 Joh. 5:21; 2 Kor. 11:15; NW; 1 Mos. 3:5—7; Jes. 1:3) Lägg också märke till hur 1 Korintierna 10:18—22 (NW) framhåller kontrasten mellan avgudadyrkan och Jehovas bord.

19. Varför är det speciellt nödvändigt att fortsätta med att ”utöva sanningen”?

19. Låt oss fortsätta med att ”utöva sanningen”, ty ”tro utan gärningar är död”. Om kärleken inte kommer till uttryck, kommer den att ”svalna”. Ljus som döljes under det egna jagets och fruktans ”skäppa” kommer att kvävas och slockna, och ”hur stort är då icke det mörkret”! Att fortsätta med att utöva sanningen är det bästa medlet mot varje tendens till att sjunka ned i världens ande av apati och likgiltighet med den avstängning från Jehovas välsignelse och den brist på tillväxt, som följer därmed. Att vi nu bevarar oss i förening med ljusets och kärlekens Gud är av väsentlig betydelse för vårt liv i den nya världens samhälle, vare sig vi nu lever som medlemmar av en grupp av Jehovas vittnen på någon viss ort eller av ett missionärshem eller av ett betelhem. — Jak. 2:26; Matt. 24:12; 5:15; 6:23; NW.

20. a) Befinner vi oss vid jämförelse med Johannes på något sätt i en mera gynnad ställning? b) Vilka ord av uppmuntran och vägledning ges åt dem som är i Sion?

20. Det var ett stort privilegium för Johannes att få leva vid tiden för Jesu första ankomst och få lov att personligen vara tillsammans med sin älskade Mästare. Är vårt privilegium mindre? Är vi inte snarare långt mera gynnade, vi som får leva i den tid då Guds rike upprättas, tjäna honom under ledning av hans organisation, Sion, i förening med dess värdige Konung, Kristus Jesus? Också vi i våra dagar kan leva i förening med ljus och med kärlek, i inte mindre grad än Johannes gjorde. Vad dig personligen angår, finns det ingen anledning till att avstå från att åstunda och träda in i en nära vänskap nu. För att du må få uppmuntran och vägledning och för att din glädje må bli hel och full, uppmanar vi dig att begrunda följande nådefulla utsagor: ”HERREN [Jehova] älskar den som är ren i hjärtat, och den som talar ljuvligt — hans vän är konungen.” ”En duglig tjänare skall åtnjuta konungens ynnest.” Lyssna så till sist, i överensstämmelse med vårt hopp om seger, till de oförskräckta orden i den 149:e psalmen, som bär överskriften ”Lovsång till den segrande Guden”: ”Må Sions söner triumfera i sin konung. ... Ty HERREN [Jehova] har behag till sitt folk, han smyckar de ödmjuka med seger.” (Ords. 22:11; 14:35; Ps. 149:2—4; AT) Se alltså till, att din förening med Jehova Gud, som är ljus och kärlek, aldrig må upplösas eller brytas!

(The Watchtower, 15 november 1952)