Frågor från läsekretsen
● Utväljer Gud fortfarande människor till att bli förenade med hans Son i det himmelska riket? Eller är det hoppet om jordiskt liv som alla äger som överlämnar sig åt Jehova i våra dagar? — USA.
Utväljandet av Rikets arvingar som skall bli förenade med Jesus Kristus började på pingstdagen år 33 v.t., i och med utgjutandet av Guds ande över omkring 120 av Jesu lärjungar. (Apg. 2:1—21) Omkring sextio år senare uppenbarade Jesus Kristus för aposteln Johannes att det fullständiga antalet av Rikets arvingar skulle bli 144.000. — Upp. 7:1—8; 14:1—3.
Sedan pingsten år 33 v.t. har Jehova Gud utvalt dem som skall bli medarvingar med hans Son. Det är omöjligt att säga hur många som under århundradenas lopp har fogats till de ursprungliga tusentalen som omtalas i Apostlagärningarna. (Apg. 2:41; 4:4) Även i modern tid, fram till omkring år 1935, fortsatte kallelsen att gå ut för att församla de återstående av de 144.000 eller ”kvarlevan”. Sedan dess har emellertid huvudvikten lagts vid att samla den ”stora skaran” av ”andra får”, som har ett jordiskt hopp. ”Bruden” har utsträckt inbjudan att dricka av livets vatten också till dessa personer. (Upp. 22:17) Deras antal har ökat kraftigt, medan antalet av dem som bekänner sig tillhöra den himmelska klassen (Hebr. 3:1) har minskat. Dessa talrika som kommit fram har på det hela taget sett framåt mot välsignelsen evigt liv på en paradisisk jord. Dessa uppgår nu till många gånger fler än 144.000. — Luk. 23:43; Joh. 10:16; Upp. 7:9—15.
Innebär detta att de som redan blivit uppväckta till himmelskt liv tillsammans med den av anden pånyttfödda kvarlevan, som alltjämt befinner sig på jorden, alltsedan omkring år 1935 har fullständigat antalet 144.000? Ja, detta är vad bevisen pekar på. Den allmänna kallelsen av dessa har upphört att gå ut. Men på den här sidan om den ”stora vedermödan” är det möjligt att några av dessa återstående på jorden kan visa sig otrogna. (Matt. 24:21, 22) Guds uppsåt är att ha det fulla antalet av 144.000 trogna med bestående platser i Riket, sedan han fullbordat sitt verk med dem. Om följaktligen en av dessa som ännu är kvar på jorden skulle visa sig otrogen, måste hans ställning intas av en ersättare. (1 Kor. 9:27; Upp. 3:11) Av vem? Det kan vara av en nyligen döpt person, eller det kan vara av en av den ”stora skaran” som fram till den tidpunkten bevisat sig ha bevarat sin ostrafflighet under provsättning. Vi kan inte sätta en gräns för Jehova Gud eller Kristus Jesus i detta utväljande. Men exempel och principer från bibeln talar utan tvivel för valet av den som blivit prövad under lång tid framför den nye, särskilt med tanke på den korta tid som återstår. (Jämför Lukas 22:28, 29; 1 Timoteus 3:6.) Gud har sannerligen god tillgång på ersättare bland dessa trogna ”andra får”, som han kan ta av om han så önskar.
Närbesläktat med detta utväljande av ersättare är det tecknande med insegel som det talas om i Uppenbarelseboken 7:1—3. Aposteln Paulus talar om vad detta tecknande är i Efesierna 1:13, 14: ”Förmedelst ... [Kristus] blev ni också, sedan ni hade kommit till tro, beseglade med den utlovade heliga anden, som är ett i förväg givet tecken på vårt arv.” (NW) Detta ”tecken” ger dem bekräftelsen på att de är utvalda. Det är ett löfte om det himmelska liv som de blivit kallade till och utmärker dem som Guds av anden pånyttfödda med hopp om att uppnå den slutliga belöningen himmelskt liv, om de bevisar sig trogna. — 2 Kor. 5:5.
Alltsedan pingsten år 33 v.t. har alltså de som blivit kallade, inbegripet de kristna i modern tid som blivit kallade till den himmelska klassen, fått ta emot den heliga andens insegel. En som blir utvald till ersättare kommer också att erhålla detta insegel. Men vad är då tecknandet med insegel av de 144.000, som fullbordas under den tidsperiod då himlens ”fyra vindar” hålls tillbaka? Synen i Uppenbarelseboken ger till känna att till sist alla de 144.000 kommer att bevara detta insegel för beständigt. De behåller det insegel de fick när Gud kallade dem och förlorar det inte genom otrohet. Inseglet blir kvar på deras ”pannor” igenom provsättning och anger Guds godkännande av dem såsom hans beprövade, trogna slavar i allas åsyn. De kommer att bli försäkrade om sina platser såsom ”kallade och utvalda och trogna”. (Upp. 17:14) Som det påpekas i boken ”Then Is Finished the Mystery of God”, sidan 83, gäller detta tecknande med insegel ”det fulla antalet överlämnade, döpta, smorda kristna, ’vår Guds slavar’”, vilka ”blivit slutgiltigt och outplånligt tecknade med insegel ... dem som bevarade ’den levande Gudens insegel’ på sina pannor intill sin slutliga och avgörande provsättning, om så blev nödvändigt intill döden som martyrer”.
Nära slutet av sin jordiska tjänst uttryckte aposteln Paulus sin övertygelse att han hade bevarat inseglet genom att vara trogen. Han skrev: ”Den bestämda tiden för min befrielse är nära förestående. Jag har kämpat den förträffliga kampen, jag har löpt banan ut, jag har hållit tron. Hädanefter är rättfärdighetens krona förvarad åt mig, vilken Herren, den rättfärdige domaren, skall ge mig som en belöning på den dagen.” — 2 Tim. 4:6—8, NW.
I olika delar av världen har det nyligen framträtt sådana som nu bekänner sig tillhöra de kvarvarande, som har hopp om att bli Rikets arvingar, fastän de helt nyligen överlämnat sig åt Jehova Gud. Huruvida de verkligen tillhör dessa blivande Kristi medarvingar eller ”kvarlevan” är inte andras sak att döma om. Det är en sak mellan den enskilde individen och Jehova Gud, och tiden kommer att utvisa hur det förhåller sig. Alla som gör anspråk på detta skulle emellertid göra väl i att fråga sig om deras övertygelse är en spillra från den babyloniska läran att alla goda människor kommer till himmelen; eller om den kan bero på ett missförstånd, på känslosamhet eller till och med på ett missriktat sökande efter en bemärkt ställning. (Se boken Sanningen som leder till evigt liv, sidorna 78—80.) De som i sanning blivit pånyttfödda av Guds ande och kallade till det himmelska hoppet är säkra på det, som också aposteln Paulus betygar: ”Anden själv bär vittnesbörd med vår ande att vi är Guds barn. Om vi alltså är barn, är vi också arvingar: Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus, såvida vi lider tillsammans, på det att vi också må bli förhärligade tillsammans.” — Rom. 8:16, 17, NW.
I det förflutna kan någon uppriktigt ha tagit del av emblemen vid firandet av Herrens aftonmåltid, men senare insett att han aldrig tillhört ”kvarlevan”, utan att han tillhör den ”stora skaran”. Innebär detta att han gjort sig skyldig till att ta del av emblemen ”ovärdigt” i den mening som Paulus åsyftar i 1 Korintierna 11:27—34? Nej, inte om han inte uppsåtligt visat vanvördnad för dessa emblems innebörd.
Sammanhanget visar att Paulus, när han talade om den dom man skulle ådra sig genom att ovärdigt ta del av emblemen, tidigare hade talat om personer som behandlade måltiden såsom blott och bart en del av deras vanliga kvällsmål; en del hade till och med blivit berusade vid ett sådant tillfälle. De visade vanvördnad och förringade följaktligen värdet av Herren Jesu Kristi kropp och blod. (1 Kor. 11:20—22, 33, 34) De som tagit del av misstag, på grund av en felaktig föreställning men med all tillbörlig respekt, försökte sannerligen inte göra det. Kom ihåg att Paulus skrev till sådana som var ”helgade ... kallade till att vara heliga” och som alltså var kristna som stod under förpliktelsen att hålla Herrens aftonmåltid till åminnelse av honom och ta del av dess emblem. (1 Kor. 1:2, NW) Den logiska följden blir också att alla som medvetet låtsas tillhöra ”kvarlevan” och oärligt, skenheligt, tar del av emblemen kommer att ådra sig Guds misshag. Man bör således först rannsaka sitt hjärta och allvarligt begrunda Skrifterna innan man tar del. Man bör vara mycket försiktig, och man bör vara fullständigt övertygad innan man tar del av emblemen.