Varför våra förhoppningar om goda ting med visshet skall förverkligas

”Gud låter alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar Gud.” — Rom. 8:28.

1. Vad har nu på 1900-talet ett växande antal medlemmar av den suckande skapelsen upplysts om, och hur förhåller det sig med deras hopp efter flera årtionden, och varför är det så?

NU PÅ 1900-talet har ett växande antal medlemmar av människoskapelsen upplysts om att tiden för ”uppenbarandet av Guds söner” närmar sig, och de vet nu vad de snart kan vänta sig. Trots all den suckan och smärta, som människoskapelsen har prisgetts åt intill denna stund, är det så att dessa upplysta, förväntansfulla människor gläder sig i hoppet. Trots att det nu har gått flera årtionden sedan denna ”stora skara” människor började bildas, är också deras hopp levande. Likt ett ”livets träd” lever det i deras hjärtan, eftersom det är grundat på Guds löfte som står skrivet på bibelns blad. — Ords. 13:12; Upp. 7:9; 21:5; Rom. 8:19—22.

2. a) När den ”stora skaran” ber för Jehova Guds rättfärdigande, vilken rättmätig ställning gäller då främst deras bön? b) När de ber: ”Helgat varde ditt namn”, vilken åtgärd ber de då om, och när skall bönen besvaras?

² Framför allt hoppas de på att Jehovas, Skaparens, universella suveränitet inom kort skall rättfärdigas. De inser att han rättmätigt utövar sin suveränitet över sin skapelse i hela universum. Därför motstår de obevekligt den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen, som underskattar och förtalar Jehovas suveränitet och som har fått flertalet av människoskapelsen att vända sig emot den. De riktar sig i bönen Fader vår till Jehova och säger: ”Helgat varde ditt namn.” (Matt. 6:9, 10, 1917) De ber således att Jehova själv skall helga sitt namn. Han kommer att besvara denna bön under den annalkande ”stora vedermödan”, som skall nå sin höjdpunkt i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Har-Magedon, och som skall följas av att ”den ursprunglige ormen” och hela hans demon-”säd” binds och kastas i avgrunden. — Hes. 36:23; 38:16, 23; 39:27; Upp. 16:14, 16; 20:1, 2.

3. Vilka händelser skall de förhoppningsfulla medlemmarna av den ”stora skaran”, enligt Uppenbarelseboken 7:9, 10, bli överlevande åsyna vittnen till?

³ De förhoppningsfulla medlemmarna av den ”stora skaran” skall överleva och skall få se Jehovas universella suveränitet rättfärdigas och hans namn helgas. Det är därför lämpligt att Uppenbarelseboken 7:9, 10 i profetiska ordalag skildrar hur de sedan står inför den rättfärdigade Gudens tron och inför hans självuppoffrande Son, Jesus Kristus, och tacksamt säger: ”Frälsningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.”

4. Vad gör medlemmarna av den ”stora skaran” med mildhet och djup respekt inför världsliga myndigheter, eftersom de inte delar världsmänniskors fruktan?

⁴ I den situation som uppstått nu i våra dagar, före den ”stora vedermödans” utbrott, då världen är förlamad av fruktan, känner medlemmarna av den ”stora skaran” ingen fruktan för det som världsmänniskor fruktar. De lyder modigt det som aposteln Petrus skrev: ”Helga den Smorde såsom Herre i era hjärtan, i det ni alltid är redo att komma med ett försvar inför var och en som av er kräver ett skäl för det hopp som är i er, men gör det med mildhet och djup respekt.” — 1 Petr. 3:15.

5. Hur deltar de i det som utgör uppfyllelsen av Jesu profetia i Matteus 24:14, och vilken inställning har de till Jesu befallning i Matteus 28:19, 20?

⁵ Osjälviskt delar de med sig av sitt härliga hopp åt alla inom räckhåll. Följaktligen deltar de i det som utgör uppfyllelsen av Jesu profetia: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” Det är nu angelägnare än någonsin att de verkligen bryr sig om Jesu befallning: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem ... och lär dem.” — Matt. 24:14; 28:19, 20.

6. Varför skall vi vara mycket mer gynnade än kristna människor i det förflutna, som hade ett liknande hopp i gångna århundraden?

⁶ Ingen annan har ett på bibeln grundat hopp likt vårt. Det är det bästa som vi kan dela med oss av åt andra. Vårt hopp är en skatt som man kan glädjas över. ”Gläd er i hoppet” är den uppmaning vi får. (Rom. 12:12) Vi kan med tillförsikt förvänta att det snart skall förverkligas. Det är inte förgäves som vi uthålligt avvaktar dess förverkligande. Kristna människor i det förflutna såg endast framåt mot det som vi snart skall få se i verkligheten. Högt gynnade skall vi vara genom att faktiskt få uppleva dessa förhoppningars storslagna förverkligande.

GUDS GÄRNINGAR SKALL OFELBART ”SAMVERKA TILL NYTTA”

7, 8. a) Varför hoppas vi inte på ett förverkligande av för mycket? b) Vad vet vi i likhet med aposteln Paulus om detta, enligt orden i Romarna 8:28—30?

⁷ Vi hoppas inte på ett förverkligande av för mycket, om det står skrivet i Guds ord. Ingenting som står skrivet skall vara omöjligt för honom! Han kan inte svika de förväntningar han väckt genom sitt härliga löfte, eftersom han är Gud, den Allsmäktige. Om vi älskar honom och bevisar detta genom vår lydnad, skall han inte underlåta att bringa allt som ryms i hans goda löfte till strålande verklighet. Liksom aposteln Paulus i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen vet vi det. I Romarna 8:28—30, som skrevs omkring år 56 v.t., avgav Paulus denna försäkran:

⁸ ”Nu vet vi att Gud låter alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar Guda, dem som enligt hans uppsåt är de kallade; därför att dem som han gav sitt första erkännande förutbestämde han också till att likformas med hans Sons bild, för att han skulle vara den förstfödde bland många bröder. Vidare: dem som han förutbestämde, dem kallade han också; och dem som han kallade, dem förklarade han också vara rättfärdiga. Slutligen: dem som han förklarade rättfärdiga, dem förhärligade han också.”

9. Hur återger 1917 års svenska bibelöversättning och många andra nutida översättningar texten i Romarna 8:28, men hur heter det i en del nutida översättningar som är snarlika Nya Världens översättning?

⁹ I 1917 års svenska bibelöversättning heter det i Romarna 8:28: ”Men vi veta, att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.” Ganska många andra nutida översättningar av den här bibelversen har liknande lydelse. Men i Byingtons översättning The Bible in Living English heter det: ”Och vi vet att åt dem som älskar Gud, ger Gud all samverkan i god riktning, åt dem som, i överensstämmelse med hans uppsåt, är kallade.” Rotherhams översättning The Emphasised Bible lyder: ”Vidare vet vi att för dem som älskar Gud kommer Gud allting att samverka till det bästa.” Latteys översättning The New Testament lyder: ”Och vi vet att för dem som älskar Gud låter han allt samverka till godo.” — Se också Schonfields The Authentic New Testament, sid. 338, andra stycket.

10, 11. a) Vilka är de gärningar som Gud låter samverka till de kallades nytta, till deras bästa? b) Vilket slags personliga handlingar får inte räknas med bland ”allt” som omnämns i Romarna 8:28?

¹⁰ Allt som beskrivs i Romarna 8:28—30 är Guds gärningar, inte människans. Det är Guds gärningar som han, enligt skildringen, låter samverka till nytta för de kallade som älskar honom, därför att han vill att de skall vinna himmelriket, som han har kallat dem till. Men om någon som påstår sig vara en döpt kristen på väg att vinna himmelriket skulle handla på ett sätt som är oförenligt med hans himmelska kallelse, då kan vi inte förvänta att Gud skall komma en sådan handling att verka till nytta, i god riktning, för den som förbrutit sig, och inte heller att hans sätt att handla automatiskt skall verka till hans bästa. Om till exempel en till bekännelsen kristen med den himmelska kallelsen alltför energiskt ägnar sig åt idrott under sin fritid och bryter benet eller skadar fotleden, kommer Gud då denna skada att verka till nytta för idrottsmannen? Eller om en till himmelriket kallad kristen, under en period av ihållande svaghet och eftergift för felaktiga benägenheter, får lust till att av nyfikenhet ta vägen igenom ett nöjes- och glädjekvarter eller till att se hur andra män lockas till osedliga handlingar med prostituerade och han då själv faller offer för en skökas närmanden och begår otukt, kan Gud i så fall förväntas komma denna upplevelse att verka till syndarens bästa? Har ett sådant provsättande av Gud goda verkningar med sig, är det till nytta?

¹¹ Vad följden blir av en sådan fysisk eller moralisk skada beror helt och hållet på den drabbade personen, nämligen på hur han reagerar för konsekvenserna av sitt obetänksamma handlingssätt. Han tar kanske lärdom av en sådan svår upplevelse. Men man kan ändå fråga sig om det förhållandet att han får sig en läxa gör hela affären till Guds verk, en av Guds gärningar, i synnerhet med tanke på att Gud kanske utövar barmhärtighet i den här saken! Så kan det naturligtvis inte förhålla sig! Det inträffade får inte räknas med bland ”allt” som Paulus omnämner i Romarna 8:28 (1917).

12. Av vilken beskaffenhet är alla Guds gärningar som utförligt skildras i Romarna 8:29, 30, och i vilken ordning beskriver Paulus dem?

¹² När vi går vidare och läser verserna 29, 30 och tar del av Guds gärningar, som beskrivs där, märker vi att alla Guds gärningar mot de förutbestämda, kallade kristna utan undantag är goda, nyttiga. Dessutom samverkar de till himmelrikets arvinges bästa i varje fas av Guds agerande i saken. Paulus tar faserna eller skedena i omvänd ordning, då han skriver: ”Därför att dem som han gav sitt första erkännande förutbestämde han också till att likformas med hans Sons bild, för att han skulle vara den förstfödde bland många bröder. Vidare: dem som han förutbestämde, dem kallade han också; och dem som han kallade, dem förklarade han också vara rättfärdiga. Slutligen: dem som han förklarade rättfärdiga, dem förhärligade han också.”

13. a) När utför Gud detta förhärligande av dem som förklaras vara rättfärdiga? b) På vilken grund sker det att enskilda människor förklaras rättfärdiga?

¹³ När utför Gud detta förhärligande? När han ger gynnade personer den glans som är förbunden med kunskapen om hans förstfödde Son, som nu är upphöjd till hans högra sida. Således hjälper Gud dem in på den väg som för till himmelsk härlighet. Efter denna inledande gärning, som Gud utför, kan han förklara dem vara rättfärdiga, men endast på det villkoret att de så fullt och fast tror på den förhärligade Kristus att de oreserverat ger sig åt Gud, överlämnar sig åt honom.

14. a) Hur kommer någon med bland dem som är ”kallade” av Gud? b) Hur går det till att någon kommer med bland dem som kan kallas Guds ”förutbestämda”?

¹⁴ Men hur går det till att Gud kallar någon som är hans förhärligade Sons överlämnade, döpte lärjunge för att denne skall bli överförd till hans älskade Sons rike? (Kol. 1:13) Gud gör detta genom att pånyttföda honom med hjälp av sin ande till att bli en av anden pånyttfödd son av Gud. Sedan kan Gud kalla eller inbjuda en sådan andlig son att bli en del av himmelriket, som endast de kan få del i som slutligen blir uppväckta till andeliv i himmelen. (1 Kor. 15:43—50) Gud förutbestämde att hans Son skulle förenas med en brödraskara, vars medlemmar skulle ha samma gudomliga natur och skulle likformas med hans förstfödde Sons, Jesu Kristi, bild. Sedan ett av anden pånyttfött barn av Gud blivit kallat, blir det medlem av den förutbestämda klass, där det måste bevisa sig troget till sin jordiska död. Gud har förutbestämt denna klass, inte någon enskild namngiven person, som kommer in i denna klass. Gud har förutbestämt att antalet av Kristi himmelska bröder skall vara 144.000, och inga enskilda personer namnges i samband med detta. — Upp. 14:1—3.

15. När och hur gav Gud ”sitt första erkännande” åt de förutbestämda?

¹⁵ I Romarna 8:29, 30 framhåller aposteln Paulus att det var den klass av kristna, vilka Gud griper sig an med att förhärliga eller hedra och upphöja, att förklara rättfärdiga, att kalla och att förutbestämma, som ”han gav sitt första erkännande”. Detta gjorde Gud för så länge sedan som i Edens lustgård, när han uttalade sin profetia om sin egen ”kvinna” och hennes ”säd” och om denna ”säds” segerrika prestation. (1 Mos. 3:15) Flera tusen år innan denna ”säd” blev till, var följaktligen Gud den förste att erkänna behovet av den och dess speciella uppdrag. Från och med då gav Gud ”sitt första erkännande” åt sitt åtagande att frambringa en sådan ”säd”. Därför kom detta först på Guds program. Det som Gud ansåg värt hans ”första erkännande” hade han därför ständigt i sitt sinne och hjärta ända fram till frambringandet av denna ”säd” i gestalt av hans Son, Jesus Kristus, och denne Sons trogna, av anden pånyttfödda lärjungar. Under hela den tid som förflöt till dess denna ”säd” framträdde hade Gud förutkännedom om den och gav den särskilt gynnsamt erkännande.

16. a) Hur fyller var och en av ”alla” Guds ”gärningar”, som beskrivs i Romarna 8:28—30, sin uppgift? b) Vad kan därför alla ”som enligt hans uppsåt är de kallade” vara vissa om?

¹⁶ Vems är alltså, från början till slut, de ”gärningar” som i detalj beskrivs för oss i Romarna 8:28—30? Det är Guds ”gärningar”. Och eftersom han är en konsekvent Gud, som är i fullständig överensstämmelse med sig själv i allt han gör, ”låter [han] alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar Gud”. Ingen enda av ”alla” hans ”gärningar” avviker från eller strider mot alla andra uppsåtliga, välberäknade gärningar han gör. Dessa gärningar försiggår på ett välordnat sätt, den ena leder fram till den andra och förbereder för den. Guds uppsåt är storslaget, och han vet precis hur han skall genomföra det på ett lyckosamt sätt. Därför kan de ”som enligt hans uppsåt är de kallade” vara vissa om att han aldrig skall misslyckas. Om de förblir trogna och kärleksfullt samarbetar med honom, kan de vara säkra på att få ha del i hans uppsåts fullbordande genom att få utgöra en verksam del av hans himmelska rike tillsammans med Jesus Kristus.

EN ANNAN KLASS SOM VARIT FÖRUTKÄND

17. Vilket kärleksfullt uppsåt har Gud haft i förbindelse med de kallade, förutbestämda, och sedan när?

¹⁷ Med hjälp av de ”kallade”, som Gud gav sitt ”första erkännande”, har han ett kärleksfullt uppsåt att fullgöra. Detta bekantgjordes mycket tydligt 2.083 år efter Adams skapelse, dvs. år 1943 f.v.t. Då sade Gud till den trogne patriarken Abraham: ”I dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” Denna välsignelse omfattade således hela världen och skulle vinnas ”i” eller genom Abrahams ”säd”. (1 Mos. 12:1—3; 22:17, 18) Denna förutbestämda ”säd” skulle bestå av Jesus Kristus och hans 144.000 ”kallade” lärjungar. (Upp. 7:1—8; 14:1—3; Gal. 3:16, 29) Guds klara och tydliga löfte till Abraham vittnade om att han hade förutkännedom om en ”säd”-klass utan att i detta meddela något bestämt antal som skulle tillhöra den. Först i bibelns sista bok finner vi antalet nämnt.

18. Vad brukade Gud i forna tider, före Kristus, enskilda människor och grupper av människor såsom förebilder till eller profetiska illustrationer av?

¹⁸ I forna tider, före Kristus, fanns det enskilda människor och grupper av människor som hjälpte och gynnade Abrahams naturliga avkomlingar. Gud brukade dessa såsom förebilder eller profetiska illustrationer av människor nu i vår egen tid som skulle bistå den lilla kvarlevan av de ”kallade”, som ännu befinner sig på jorden, och skulle sluta sig till den.

19. Vilken livfull skildring ges i Uppenbarelseboken 7:9—14 av dessa verksamma medhjälpare till kvarlevan av Kristi ”kallade” lärjungar, och vilket privilegium skall de få i en nära framtid?

¹⁹ Bibelns allra sista bok, som skrevs av den kristne aposteln Johannes omkring år 96 v.t., bebådade och beskrev dessa verksamma medhjälpare till kvarlevan av de ”kallade” såsom en ”stor skara” utan bestämt antal. Medlemmar av denna ”stora skara” skall bevaras vid liv genom den stundande ”stora vedermödan”, ja, genom ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Har-Magedon, och skall träda in i en ny ordning på en renad jord under Jesu Kristi och hans 144.000 ”kallades” tusenårsregering. Den profetiska bilden av denna ”stora skara”, som livfullt skildras i Uppenbarelseboken 7:9—14, förklarades muntligt och med hjälp av det tryckta ordet år 1935. — Upp. 16:14, 16.

²⁰ Under de 45 åren sedan dess har minst 42 förebilder eller profetiska bilder av denna ”stora skara”, av människor som skall få överleva Har-Magedon, beskrivits i Sällskapet Vakttornets publikationer. (Se Ni kan få överleva Harmageddon in i Guds nya värld, som utkom på svenska år 1961, och sidorna 369, 370.) Alla dessa förebilder och profetior vittnar om att det enbart var goda och nyttiga ting som Gud enligt sitt uppsåt ville bereda denna förutkända ”stora skara”. Så förhåller det sig, därför att dess medlemmar också älskar honom. Många av dem har varit villiga att visa sin obrytbara kärlek till honom ända in i döden såsom martyrer. Det hopp som erbjudits medlemmarna av den ”stora skaran” är sannerligen något som inte har erbjudits det stora flertalet av människoskapelsen. Även om de har ett enastående och förunderligt hopp, ser de förtröstansfullt framåt mot dess snara förverkligande. Aldrig någonsin skall detta levande hopp som de har bli en besvikelse, för den Gud som inger hopp är trofast. Tillförlitligt och säkert, när det gäller uppfyllelsen, är hans löfte som har avseende på dem: ”Han som sitter på tronen skall spänna ut sitt tält över dem. De skall inte hungra mer eller törsta mer, inte heller skall solen gassa ner på dem eller någon som helst glödande hetta, eftersom Lammet, som är i tronens mitt, skall vara herde för dem och skall vägleda dem till källor med livets vatten. Och Gud skall torka bort varje tår från deras ögon.” — Upp. 7:15—17.

[Fotnoter]

20. Hur många förebilder och profetior som visar hän på den stora skaran har sedan år 1935 beskrivits i våra publikationer, och varför är det hopp de har enastående och likväl något som med visshet skall förverkligas?