Man säger fred men rustar sig för krig
AVSPÄNNING har blivit ett vardagsord under senare månader. Vad som förefaller vara uppriktigt tal om fred ger eftertryck åt världens ledares uttalanden. De och deras anhängare säger att de är trötta på krig; världen är mogen för fred.
Men egendomligt nog har under samma period en av de mest intensiva kapprustningarna i historien lagt in en högre växel. Både de välutvecklade länderna och utvecklingsländerna köper och/eller säljer vapen i en utsträckning som saknar tidigare motsvarighet. I synnerhet kapprustningen mellan USA och Sovjet oroar den övriga världen på grund av dessa länders framskridna teknologi och vapnens slagkraft. Vem är det som leder kapplöpningen?
Vem kommer att vinna?
Åsikterna varierar, även bland dem som utger sig för att vara neutrala. De båda konkurrenterna är tystlåtna beträffande många av sina vapen, när det gäller deras antal, storlek och kapacitet. Ryssarna skryter med att de har större vapen; amerikanerna framhåller å andra sidan att deras vapen har större precision. Förenta staterna sägs ha mer än tre gånger så många långdistansbombplan som Sovjet — 496 mot 140.
Å andra sidan har ryssarna fler robotbestyckade ubåtar. Men Förenta staternas ubåtar sägs vara mera tystgående och svårare att upptäcka, och många av deras robotar har tio till fjorton stridsspetsar. Sedan mitten av 1950-talet har Sovjetunionen haft övertaget över USA när det gällt att bygga krigsfartyg. Sovjet har nu 221 större övervattensfartyg, men USA har endast 174.
För närvarande koncentrerar sig de båda nationerna i stor utsträckning på robotforskning och utveckling av robotvapen. Men har inte SALT-förhandlingarna, om begränsning av strategiska kärnvapen, och andra avtal satt stopp för dessa båda makters tillverkning av robotvapen? Nej. SALT har i första hand förbjudit defensiva robotar. Men hur förhåller det sig med offensiva robotar?
Enligt villkoren i SALT-avtalet i maj 1972 medgav man Förenta staterna 1.054 landbaserade och 655 havsbaserade interkontinentala robotar. Sovjetunionen tilläts ha 1.618 landbaserade interkontinentala robotar, om man inte lade sig till med mer än 950 havsbaserade robotar. Varför tilläts ryssarna ha fler robotar? Därför att amerikanerna menade att de hade ett klart övertag när det gällde robotar med MIRV.
MIRV är förkortningen för ”multiple independently targetable reentry vehicle”; en enda robot har flera stridsspetsar, vilka var och en kan riktas in på olika mål, så snart roboten nått ett visst område. Förenta staterna sägs redan ha omkring 7.000 färdigmonterade kärnstridsspetsar av denna typ. Men även om USA tycktes ha en fördel när SALT-avtalet undertecknades, fick nationen längre fram en överraskning.
Ryssarna började testa sina egna MIRV-robotar år 1973, vilket väckte farhågor att ryssarna skulle kunna gå om amerikanerna. Men USA gick då till motaktion. Hur då?
Genom att introducera MaRV — ”maneuverable reentry vehicle”. Precis som med MIRV kan man här fästa ett antal stridsspetsar vid en enda robot, och dessa stridsspetsar kan sändas mot olika mål. MaRV-stridsspetsarna kan emellertid manövreras, varigenom deras riktning kan ändras under den slutliga delen av deras flykt, medan de närmar sig målet.
Men stormakterna lagrar inte bara kärnvapen. De konventionella vapnen ökar också snabbt. Mindre krig på senare tid har inneburit att både Öst och Väst fått pröva och förbättra dessa vapen.
Kapprustningen med konventionella vapen
I Vietnam utvecklade Förenta staterna till exempel multipelbomberna till fulländning. Man lärde sig att reglera hur bomberna splittras. En enda multipelbomb som släpptes från ett jetstridsplan och sprängdes på en höjd av 180 meter över markytan var i stånd att effektivt sprida dödande splitter mer än 900 meter. Ett plan av typ F-4 Phantom kan ta åtta sådana bomber, och med speciella ställningar kan det till och med bära ända upp till femton eller tjugo bomber.
Ett annat vapen som till en del testades i Vietnam var den så kallade glidbomben. Förr i tiden har bombernas fallrörelse från ett flygplan i huvudsak varit beroende av gravitationskraften. De nya modellerna kan emellertid exakt styras mot målet med hjälp av laserstrålar eller TV. Till och med sansade experter talar om en kommande ”revolution” av krigföringen på grund av styrda bomber.
Kriget i Mellersta Östern innebar en del överraskningar för Förenta staternas militära experter. Sovjettillverkade vapen som användes av arabstaterna visade sig vida överlägsna vad amerikanerna hade väntat sig. Den sovjetbyggda flyttbara SAM-7-roboten användes effektivt till att skjuta ner israeliska stridsplan. Den är dessutom ett jämförelsevis billigt vapen.
De avgörande striderna i Mellersta Östern utgjordes till stor del av pansarstrider. Men man fann också att en ensam infanterist kunde slå ut en fientlig stridsvagn. Man använde en högexplosiv pansarvärnsprojektil som kallades ”Heat”. Den innehåller en viss mängd kopparmetall. När stridsspetsen exploderar mot stridsvagnens pansar, avges en stråle av smält koppar som bränner ett hål genom stålet och kväver besättningen. Dessutom bringas alla explosiva föremål i stridsvagnen att detonera. En del pansarvärnsprojektiler med värmestridsspets är trådstyrda och kan därför styras på vägen mot sitt mål av den soldat som avfyrar dem. Israelerna säger att sådana vapen orsakade största delen av deras stridsvagnsförluster.
En annan överraskning för USA var den stora mängden och mångfalden av mörkerstridsutrustning som ryssarna försett araberna med. Pentagon har nu trappat upp Förenta staternas mörkerstridsforskning, sedan man funnit att ryssarna har fulländat stjärnljussikten och infrarödutrustning för stridsvagnar, pansarvärnsraketer och granatkastare, såväl som för lätt artilleri. Liknande utrustning användes av Förenta staternas flygvapen och flotta i Vietnam.
Nervgaserna är för närvarande föremål för debatt i USA. En sort, så kallad binär nervgas, består av två olika kemiska ämnen, som är ofarliga när de hålls åtskilda. Men när de sammanförs, till exempel i en avfyrad artillerigranat, blir de dödsbringande. Två av Förenta staternas experter på kemisk krigföring, Julian Perry Robinson och Mathew S. Meselson, underrättade ett underutskott inom Representanthuset om att Förenta staternas lager av kemiska vapen är fyra gånger så stort som det var vid andra världskrigets slut.
Men USA och Sovjet har inte monopol på att köpa och sälja vapen. Även mindre nationer har del i detta.
Andra nationer tar del i kapprustningen
Mångas förhoppningar om att endast några få stora nationer skulle besitta kärnvapen krossades, när Indien sprängde en kärnladdning i maj månad förra året. Nu fruktar man att ett antal mindre nationer och till och med organiserade gangsterband skall kunna tillverka funktionsdugliga kärnvapen. Sedan Indien sprängde sin kärnladdning är det allt färre experter som driver gäck med denna möjlighet. De detaljer som behövs för att tillverka en kärnladdning finns att tillgå i offentliggjorda handlingar från Förenta staternas atomenergikommission. Den lilla mängd plutonium som behövs för att ladda en sådan bomb blir allt lättare att få tag i.
Under tiden växer vapengömmorna i den ena nationen efter den andra. Länderna i Latinamerika vill till exempel inte längre ha amerikanska ”begagnade kläder”, utan köpslår om effektiva, nya vapen. Sex av länderna där har gett ut mest pengar på detta — Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Peru och Venezuela — som spenderat största delen av de 1,7 milliarder dollar som getts ut på tunga vapen i Latinamerika mellan åren 1967 och 1972. Förenta staterna uppges ha svarat för endast 13 procent av denna vapenförsäljning. Vem sålde resten?
Återstoden av leveranserna kom från Storbritannien (35 procent) och gällde stridsfartyg och jetplan, och från Frankrike (22 procent), i första hand Miragejetplan och stridsvagnar. Andra leverantörer var Västtyskland och Canada. Och nu säljer även ryssarna vapen till Latinamerika.
Situationen är inte helt ny. Cuba har till exempel tillhört kommunistblocket under någon tid och sägs ha mer än 200 ryska MIG-jaktplan. Ryssarna beräknas under de senaste tio åren ha gett ut mer än en milliard dollar på att förse Cuba med vapen. Det meddelas emellertid att Peru nyligen blev en rysk kund, när nationen köpte omkring 200 stridsvagnar och gav militära rådgivare tillträde till landet — de första på denna kontinent.
Under tiden har de två mäktigaste sydamerikanska nationerna, Brasilien och Argentina, börjat tillverka flygplan och sägs experimentera med raketvapen.
Samtidigt upptrappas vad som kallas en ”liten kapprustning” i Asien. ”Den senaste statussymbolen” i de asiatiska nationerna, heter det i Los Angeles Times, ”är att ha egna vapenfabriker”. Filippinerna, Singapore och Sydkorea antingen tillverkar eller planerar att snart börja tillverka det amerikanska M-16-geväret. Malaysia, Indonesien och Burma tillverkar automatvapen eller ammunition till sådana vapen. Förenta staternas försvarsdepartement medger att man har lagrat vapen till ett värde av en milliard dollar för att överlämna till sina asiatiska bundsförvanter i Sydkorea, Thailand och Sydvietnam i händelse av framtida krig som inbegriper dessa nationer.
Uppköp och försäljning av vapen har i sanning blivit en internationell affär — trots att man talar om fred. Den utökade vapenhanteringen i Sydamerika, Europa, Asien och Afrika föranledde en viss nyhetstidskrift att tala om den ”globala vapentillväxten”.
Varför kapplöpningen fortsätter
Om de största militärmakterna på jorden verkligen vill ha fred, varför fortsätter de då att utvidga sitt krigsmaskineri?
Jo, för det första fruktar de att deras fiender skall fortsätta att rusta sig, även om de själva skulle sluta. De menar att om de inte skulle rusta sig, skulle deras motståndare kunna dra slutsatsen att de har försvagats och därför överväga att angripa dem. Förenta staternas försvarsminister, James R. Schlesinger, säger: ”Vi måste bygga vår fredsstruktur på den internationella omgivningens hårda fakta, och inte på spindelvävsliknande förhoppningar om att mänskligheten snart kommer att uppnå fullkomlighet.” Han anklagar Kreml för att bygga upp en massiv kärnvapenstyrka.
Och hur är det på andra sidan? Den sovjetiske generalen Viktor G. Kulikov replikerar: ”I de främsta kapitalistländerna fortsätter man att tillverka utrustning för ett nytt krig, att samla och fullända vapnen, i synnerhet kärnvapnen, och denna verksamhet har till och med intensifierats.”
Ingen av sidorna litar på den andra. De är därför båda beslutna att ha den mest effektiva militärapparaten; som den framlidne amerikanske generalen Tooey Spatz en gång sade: ”Ett näst bästa flygplan är som en näst bästa pokerhand” — av intet värde! I en strävan att få det ”bästa” lägger man ner mer och mer pengar på att rusta sig. Ett amerikanskt B-1-bombplan kostar nu 76 millioner dollar; detta innebär en ökning av närmare tjugo millioner dollar på bara några månader. Överljudsstridsplanet av typ F-15 kommer att kosta mer än tolv millioner dollar.
Men många människor undrar: ”Vardera sidan besitter ju tillräcklig eldkraft för att mer än utplåna fienden. Varför då ge ut så mycket pengar på att tillverka mera vapen?”
”Därför”, säger de militära experterna, ”att denna kapprustning är annorlunda.” På vad sätt? De hävdar att de nyare vapnen behövs för att ge dem fler alternativ i krigföringen. Den tidigare kapprustningen syftade till ”garanterad ömsesidig förintelse”. Ett krigshot betydde då med andra ord alltomfattande krig, en internationell massaker. Numera påstår emellertid militärerna att de vill inrikta sig på mindre krig och ge igen lika för lika. Om ryssarna till exempel skulle slå ut en amerikansk bas, kunde USA begränsa sina motåtgärder till att slå ut ett likvärdigt ryskt mål. Kapplöpningen måste fortsätta, förfäktar man, för att man skall kunna skaffa sig dessa nyare, mera raffinerade vapen.
Men det finns andra skäl till att vapenforskningen och utvecklingen av vapen fortsätter. Enskilda individer — inte bara nationer — är inbegripna. Ledarna fruktar för att bli politiskt impopulära, om de ser ut att försvagas inför fienden eller skär ner produktionen av vapen. Tusentals arbetstillfällen för allmänheten är beroende av militärbudgeten; om produktionen bromsas upp eller stoppas, skulle de som är sysselsatta inom vapenindustrin drabbas av ekonomisk katastrof.
Men vilken sund människa önskar ett av människor framkallat internationellt krig? Ingen. Och ändå fortsätter kapprustningen, som definitivt pekar i riktning mot ett sådant krig. Varför är det så? Skulle det kunna finnas en annan orsak, som eggar världens härskare och deras underlydande till att fortsätta att rusta sig? Det förefaller logiskt att det är så.
En djupare liggande orsak
Bibeln pekar på denna andra drivkraft. Vi läser om den i Uppenbarelseboken 16:14, 16 (NW): ”Uttalanden, som inspirerats av demoner, ... går ut till konungarna på hela den bebodda jorden för att församla dem till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag ... till den plats, som på hebreiska kallas Har-Magedon.” Ja, ”konungarna på jorden med sina härskaror” sporras av de osynliga demonerna till att rusta sig till strid emot Gud själv. — Upp. 19:11—13, 19.
Världsligt sinnade människor kanske tvivlar på att demonerna verkligen ligger bakom detta och driver på nationerna mot en sammandrabbning med Gud. Men vem av dem vill uppriktigt förneka att ”konungarna på jorden med sina härskaror” trots allt tal om fred verkligen mobiliserar för något?
Denna bibeltext kan naturligtvis inte betyda att alla världens härskaror församlas till den bokstavliga plats som kallas Megiddo, varifrån man i forntiden kunde behärska en strategisk passage i Mellersta Östern. Alla härskarorna skulle inte få plats där. Vad är då innebörden i det bibliska uttrycket ”Har-Magedon” eller ”Harmageddon”?
Jo, i forntiden var Megiddo platsen för avgörande drabbningar. Bibelns användning av detta ord antyder alltså att en stridsfråga måste vara inbegripen — annars skulle det inte bli något krig. Vilken stridsfråga? ”Konungar” härskar över konungariken. Det är alltså uppenbart att dessa konungar vill bevara sin suveränitet. Men även Gud har ett uppsåt med jorden i sin helhet. Bibeln visar att den tid är nära då han genom Jesus Kristus skall undanröja alla motståndare till hans rättfärdiga herravälde över jorden.
Tycker du att det verkar sannolikt att nationerna kommer att överlämna sitt herravälde åt Gud och Kristus, när den exakta tiden är inne? Finner man något som ger den minsta antydan om ett sådant handlingssätt, när man läser nationernas historia? Har de inte alltid varit fast beslutna att klamra sig fast vid varje tum av territorium som de varit i stånd till?
Det är inte så att nationerna medvetet planerar en sammandrabbning med Gud och överväger möjligheterna till detta, när de gör upp sin krigsstrategi. Men nationernas fast beslutna strävan att sköta jordens angelägenheter på sitt eget sätt, utan hänsyn till Guds tillkännagivna uppsåt, gör sammandrabbningen ofrånkomlig. Det kommer att gå så långt att de med förenade krafter griper till våld för att behålla sitt eget styrelseskick. Gud kommer då att gå till motangrepp. Vad blir följden?
Uppenbarelsebokens nittonde kapitel innehåller en beskrivning av hur den person (Jesus Kristus) som kämpar segerrikt för Guds sak besegrar jordens ”konungar och krigsöverstar”. Gud skall bevara de människor som han dömer rättfärdiga. Demonerna, som ytterligare har uppeggat nationernas redan naturliga benägenhet att slå vakt om sin suveränitet, skulle med förtjusning se att jorden blev en förgiftad, ödelagd askhög. Men Gud kommer inte att låta det ske. I stället skall demonerna själva bli undanröjda. — Upp. 12:12; 19:11—20:3.
Alla de nuvarande ansträngningarna att åstadkomma avspänning motbevisar därför inte den sanningen att nationerna kommer att samla alla sina krafter för att behålla sitt herravälde. Det må vara att de säger fred, men krig är oundvikligt. Efter det största av alla krig skall emellertid ”konungarna på jorden med sina härskaror” vara borta ur tillvaron för alltid. Inte förrän då kommer verklig fred att råda på jorden.
[Ruta på sidan 5]
”Vi finner att när man i Förenta staterna talar om fred, utvecklar man samtidigt nya generationer av kärnvapen och framdrivningssystem, som ständigt blir mera skräckinjagande, effektivare och mera dödsbringande än tidigare. Vi lägger också märke till att situationen i Sovjetunionen är i stort sett densamma. Vi finner att politikerna på båda sidorna blir alltmera snärjda, gäckade och hindrade av inhemska krafter med kapitalintressen i strategiska vapen. Världens arsenal av kärnstridsspetsar fortsätter att öka i astronomisk takt.” — ”The Bulletin of the Atomic Scientists.”
[Ruta på sidan 6]
”Det är numera utan tvivel möjligt att ett enkelt men förödande atomvapen skulle kunna tillverkas av en eller flera terrorister, som saknar avancerad vetenskaplig eller teknisk utbildning. Ett växande antal kärnfysiker drar nu den slutsatsen.” — ”Time”, 13 maj 1974.
[Tabell på sidan 4]
”FREDSTIDS”-ARSENALERNA VÄXER
USA SOVJET
1.710 INTERKONTINENTALA ROBOTAR 2.358
(land- och havsbaserade)
7.000+ KÄRNSTRIDSSPETSAR 2.300
496 LÅNGDISTANSBOMBPLAN 140
41 KÄRNVAPENUBÅTAR 42
174 ÖVERVATTENSFARTYG 221