Den nuvarande generationens avskyvärda allians
1. Hur fick Israel en fortsatt tillvaro efter sina båda förödelser?
JEHOVA gav Israels nation en god start, men den vägrade att hålla sig på den sanna tillbedjans av Gud utpekade stig: ”Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd av alltigenom äkta art; huru har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett främmande vinträd? Ja, om du ock tvår dig med lutsalt och tager än så mycken såpa, så förbliver dock din missgärning oren inför mig [inpräntad i mina ögon, AT].” (Jer. 2:21, 22) Israels synder drog över det dess förödelse år 607 f. Kr. Men långt dessförinnan hade Jesaja förutsagt, att en kvarleva av Israel skulle vända tillbaka till Jerusalem för att återupprätta den sanna tillbedjan, vilket också skedde i sinom tid. (Esr. 1:3, 4; 2:64, 65; Jes. 10:22, AV: ”En kvarleva av dem [skall] återvända.”) Århundraden senare, när Kristus kom, hade Israel åter avfallit, och han förutsade den förödelse som kom år 70. Men återigen blev en trogen kvarleva räddad och utbredde den sanna tillbedjan och blev de första medlemmarna av den kristna organisationen. För att det skulle bli klart, hur dessa båda perioder i Israels historia svarar mot varandra, påpekade Paulus hur Jesajas profetia också skulle få en uppfyllelse i denna andra räddning av en kvarleva. — Rom. 9:27; 11:5.
2. Vilka utgör nu ”Guds Israel”, och varför är det upproriska Israel en god bild av kristenheten?
2 Till denna israelitiska kvarleva fogades människor av andra nationer, till dess med tiden det fullständiga bestämda antalet av ”Guds Israel” var uppnått. På det sättet blev människor ur många nationer israeliter, andligen talat, medan de upproriska köttsliga israeliterna inte utgjorde någon del av ”Guds Israel”. (Gal. 6:16; Rom. 2:28, 29; 9:6; 11:25, 26; 1 Kor. 10:18; Ef. 2:11—19) Det var från denna ursprungliga rena kristna församling som söndrande sekter och meningsriktningar avskilde sig för att slutligen komma att utgöra den nuvarande avfälliga kristenheten. (Apg. 20:29, 30; 2 Petr. 2:1, 2) Fastän de avfälliga kristna religionerna i våra dagar alltså hade ett gott ursprung, har de urartat mer och mer, och kristenheten svarar väl mot sin urbild, Israels upproriska nation. Men likaså i överensstämmelse med de profetiska händelserna och förhållandena i Israel finns det i våra dagar en trogen kvarleva, som har avskilt sig från kristenheten och utgör de sista jordiska medlemmarna av det andliga ”Guds Israel”. — Upp. 12:17.
3. För vad blev kristenheten varnad, och vad var den i väntan på?
3 I många år före 1914 blev kristenheten varnad för sina synder. Så tidigt som 1877 framhölls året 1914 såsom särskilt betydelsefullt, och alltifrån den tiden kungjordes det vida omkring. År 1914 började ett världskrig, såsom Jesus hade sagt att det skulle ske i tiden för hans andra närvaro. Därefter följde den rad av händelser som Jesus sade skulle utgöra tecknet på hans himmelska tronbestigning såsom konung. (Matt. 24:3—16) Så påfallande var dessa händelser, att religiösa ledare i kristenheten väntade Kristi ankomst, alldeles som judarna väntade honom år 29. Anmärkningsvärt är att ett manifest utsändes år 1917 av flera framstående prästmän från olika samfund, och däri sades bland annat: ”Herrens uppenbarande kan väntas vilket ögonblick som helst. ... Alla mänskliga planer för återuppbyggande måste avvakta Herrens andra ankomst, emedan alla folk skola vara underkastade hans regering.” Men tog kristenheten hänsyn till varningarna beträffande dess synder, så att den bättrade sig? Studerade den profetiorna och världshändelserna för att få klart för sig, att Kristus i osynlig måtto hade bestigit tronen i himmelen? Lät den sina återuppbyggnadsplaner avvakta Kristi åtgöranden, och underkastade den sig hans regering? Nej, den gjorde ingenting av allt detta. Tvärtom gjorde den någonting i högsta grad avskyvärt!
4. Vad gjorde kristenheten, i överensstämmelse med sin urbild, Israel, efter Kristi tronbestigning?
4 När Kristus hade blivit insatt på tronen år 1914, vredgades nationerna, såsom profetian hade sagt, och deras vrede tog sig utlopp i världskrig. Det var emot deras vilja att Kristus skulle härska, och de sammansvor sig mot honom genom att upprätta ett eget internationellt styrande organ, Nationernas förbund. Prästerna begagnade dessa vreda nationer såsom ett kyrkans svärd till att döda det verk som gick ut på att kungöra Kristi rike. De vållade att arbetet blev stoppat och att många av Jehovas vittnen blev fängslade eller dödade, därför att de falskeligen anklagade dem för landsförrädisk verksamhet. De brukade politiska nationer till att göra mot Kristi efterföljare vad de judiska religiösa ledarna hade brukat det politiska Rom till att göra mot Kristus själv. Att de gjorde detta mot Kristi efterföljare räknas som om de hade gjort det mot Kristus. Kristenhetens präster inte endast förkastade Kristi konungadöme över dem, utan satte också Nationernas förbund på detta konungadömes plats och hyllade det i dess ställe genom att hälsa det som det ”politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Mycket annat hädiskt smicker hopade de över det och förkunnade att det skulle uträtta allt det storslagna som bibeln förklarar att endast Kristi rike skall åstadkomma. Således visade de att de satte Nationernas förbund i Kristi rikes ställe, att de hade valt det men förkastat den på tronen insatte Kristus Jesus. Precis som de judiska religionsutövarna hade gjort nitton hundra år tidigare, så förkastade nu kristenhetens präster och predikanter Kristus och valde en politisk sammanslutning av ”kejsarens” regeringar. — Ps. 2:1, 2; Matt. 25:40, 45; Upp. 11:8—10, 15, 18.
5. Hur visas kristenhetens trolösa religioner under en passande bild, och vad kommer ett studium att uppenbara angående Nationernas förbund och Förenta nationerna?
5 Denna gamla onda värld under Satan som gud är en styggelse i Jehovas ögon, och när kristenhetens präster och predikanter, som påstod sig tjäna Jehova, förenade sig med politikerna för att angripa kvarlevan av trogna tjänare, som är en del av ”Guds tempel”, och hindrade den från att frambära budskapet, vilket var ett lovets offer, och därtill förfäktade ett internationellt politiskt organ såsom världshärskare, så var detta någonting vämjeligt och avskyvärt, och det kommer att leda till kristenhetens förödelse. (Dan. 11:31; 1 Kor. 3:16, 17; Hebr. 13:15) Att prästerna och predikanterna således ondskefullt blandade sig i politiken är andlig otukt och gör det passande att framställa kristenhetens organiserade religion under symbolen av en otuktig kvinna, såsom Uppenbarelseboken 17:1, 2 (NW) gör: ”Kom, jag skall visa dig domen över den stora skökan, som sitter på många vatten, med vilken jordens konungar hava bedrivit otukt.” Ytterligare visas hon såsom ”sittande på ett scharlakansfärgat vilddjur, vilket var fullt av hädiska namn och som hade sju huvuden och tio horn”. (Upp. 17:3, NW) Ett noggrant studium kommer att visa, att det scharlakansröda vilddjuret är en bild av Nationernas förbund och Förenta nationerna, dessa båda organisationer som kristenhetens präster på det närmaste har förbundit sig med och om vilka de hädiskt har påstått, att de utför det verk som tillkommer Kristi rike.
6. a) Hur ger Uppenbarelseboken 17:8 en träffande bild av både Nationernas förbund och Förenta nationerna? b) Hur kommer slutet för vilddjuret, men vad åstadkommer detta dessförinnan?
6 ”Vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och är likväl bestämt till att stiga upp ur avgrunden, och det skall gå bort i tillintetgörelse.” Detta vilddjur existerade först såsom Nationernas förbund, men år 1939 gick det ner i overksamhetens avgrund. Då ”var” det inte. Men år 1945 steg det upp ur avgrunden såsom Förenta nationerna, och det finns alltjämt. Vad kommer att leda till dess förutsagda tillintetgörelse? Hör här: ”De tio horn, som du såg, betyda tio konungar, som ännu icke hava fått ett rike, men de få myndighet såsom konungar en timme tillsammans med vilddjuret. Dessa hava ett och samma uppsåt, och därför giva de sin makt och myndighet åt vilddjuret. Dessa skola strida mot Lammet, men emedan Lammet är herrars Herre och konungars Konung, kommer han att besegra dem.” (Upp. 17:8, 12—14, NW) De politiska styresmännen kommer att bli invecklade i en strid med Guds Lamm, den på tronen insatte konungen, Kristus Jesus, en strid där de måste uppbåda alla sina resurser och som kommer att få deras förintelse till följd. Men lägg märke till vad det tiohornade vilddjuret, innan dess slut kommer, gör med skökan, såsom resultat av gudomlig manövrering: ”Och de tio horn, som du såg, och vilddjuret, dessa skola hata skökan och skola göra henne förödd och naken och skola äta hennes köttiga delar och skola fullständigt bränna upp henne i eld. Ty Gud har ingivit dem i hjärtat att utföra hans uppsåt.” (Upp. 17:16, 17, NW) Det är alltså från de politiska älskare, med vilka kristenhetens religion har ingått förbund, som dess förödelse kommer.
7. Hur är den religiösa kristenhetens slut genom dess politiska bundsförvanters förvållande i stil med de historiska förebilderna, och vad kan tydligt ses sedan 1945?
7 Alldeles som det avfälliga Israel föröddes av sin förutvarande bundsförvant, Babylon, innan detta tredje världsvälde föll, och alldeles som det upproriska Israel blev förött av sin förra bundsförvant, Rom, innan detta sjätte världsvälde råkade i upplösning, så kommer det trolösa Israels nutida motsvarighet att lida tillintetgörelse genom sin utvalda sammanslutning, Förenta nationerna, innan denna åttonde världsmakt krossas av Guds Lamm. (Upp. 17:11) Jehova manövrerade Babylon till att verkställa domen över hans upproriska folk år 607 f. Kr., och han brukade det romerska kejsardömet till att göra det år 70 e. Kr. I överensstämmelse med denna parallell kommer han i denna tid att inge de ytterligtgående politiska elementen inom Förenta nationerna i hjärtat att göra ände på den skrymtaktiga religionen vid början av Harmageddon. Redan nu finns det inom Förenta nationerna ett antal medlemsnationer, av vilka Sovjetunionen är den främsta, som är öppet fientliga mot kristenheten och dess religioner. Några av hornen på det vilddjur, som nu har stigit upp ur avgrunden, är på ett olycksbådande sätt riktade mot skökan. Sedan 1945 utgör de en växande politisk här av stridande ytterlighetselement, som hotar kristenheten, liksom dennas forntida motsvarighet, Israel, hotades av omringande härar år 609 f. Kr. och år 66 e. Kr.
Nu tid att fly!
8. Varför har alltså befallningen att fly fått en mera angelägen ton sedan 1945?
8 Sedan 1945 får därför Jesu maning att ”börja fly till bergen”, ”när ni ... få syn på den vämjeliga företeelse som vållar förödelse”, en ständigt ökad tyngd och en alltmer angelägen ton. Det är från den tiden som det avskyvärda vilddjuret har varit synligt i fullständig måtto. När det var närvarande såsom Nationernas förbund, ådagalade det inte i nämnvärd utsträckning någon hätskhet mot kristenhetens religioner, ty det hade inte inom sina led några medlemsnationer av rang som gjorde religionen till måltavla för sitt hat. Det motbildliga Jerusalem, kris tenheten, var inte omringat av fiendestyrkor, men sedan vilddjuret åter trädde fram år 1945, omfattar det nationer med aggressiva politiska element, som likt korsfarare strider för sina idéers seger och vilkas radikala horn, dvs. makt och myndighet, på ett hotande sätt är riktade mot kristenheten och dess religioner. Vem kan förneka kristenhetens fruktan, när den ser dessa fientliga krafter stiga upp runt omkring, eller blunda för dess hysteri, när den frenetiskt arbetar på att spåra upp och få bort alla sådana ytterlighetsmän från sina egna regeringsmaskinerier? Kristenheten läser handskriften på väggen. Förvisso är det därför tid för dem som tror bibeln att se och urskilja den vämjeliga företeelsen och fly från den förödelse som den skall vålla.
9. Vart bör de som älskar rättfärdighet fly?
9 Fly vart? Till bergen. Bokstavliga berg? Nej, det skulle inte skänka någon säkerhet i striden vid Harmageddon. (Am. 9:2, 3) Bergen måste vara utanför kristenhetens landamären, liksom de bokstavliga berg som de kristna flydde till år 66 befann sig utanför Jerusalem och Juda. De berg, som de som älskar rättfärdighet nu flyr till i lydnad för Kristi befallning, är den teokratiska tingens ordning som hör den nya världen till och som Jehova har skapat. (Jes. 65:17) Denna nya tingens ordning är helt och hållet avskild från denna gamla värld, som snabbt närmar sig sina dagars slut, och till de symboliska bergen beger sig människor av alla nationer för att lära sig sann tillbedjan: ”Och det skall ske vid dagarnas ände, att det berg, där Jehovas hus är, skall bliva fast grundat på bergens topp och skall bliva upphöjt över höjderna; och alla nationer skola strömma dit. Och många folk skola gå åstad och säga: Kommen och låtom oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall lära oss sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar.” (Jes. 2:2, 3, Da) Endast där är säkerhet att finna.
10. I vilka olika enskildheter utgör kristenhetens situation en motsvarighet till de historiska profetiska händelserna av år 607 f. Kr. och år 70 e. Kr.?
10 Många tusen flyr nu dit och finner denna säkerhet. Ännu skall ytterligare tusental komma. De som älskar rättfärdighet och som ännu inte har flytt bör komma ihåg de profetiska händelserna år 607 f. Kr. och år 70 e. Kr. Liksom det förhöll sig vid de nämnda tillfällena, har kristenheten blivit varnad för sina synder, för sina politiska allianser, för det öde som dess politiska stallbröder skall låta komma över den, och den har visat ifrån sig varningen. Den har valt ”kejsarens” olika regeringar i stället för Kristus — en avskyvärd handling som beseglar dess förödelse. Likt judarna har den inte urskilt den tid då den blivit granskad och dömd. (Matt. 25:31, 32; Luk. 19:44) Den vägrar att själv fly; den hindrar dem som skulle vilja fly. Den försökte göra den trogna smorda kvarlevan av ”Guds Israel” till beständiga fångar i Satans system, men Jehova befriade kvarlevan. Nu försöker kristenheten spärra vägen till undflykt för människor av en god vilja. Dem som verkligen flyr anklagar den för att vara opatriotiska, för att vara landsförrädiska, och några har den dödat. Men den kan inte hindra församlandet till den nya tingens ordning. De som flyr till de symboliska bergen kommer att minnas vad som drabbade de judar, som uppsköt sin flykt eller försökte rädda med sig världslig rikedom, i strid med Jesu föreskrifter. Utan uppskov och utan världslig inställning kommer de att fly, med insikt om att vi nu lever i den viktiga, farliga, period som svarar mot 609—607 f. Kr. och 66—70 e. Kr. Såsom Jehova gjorde då, så medger han nu tillfälle till flykt. Grip det, nu eller aldrig!
11. Hur resonerar således de kristna i frågan angående religion i politiken?
11 De kristna kan inte tjäna två herrar, kan inte vara för både Satans värld och Kristi rike. (Matt. 6:24; Jak. 1:27) Prästerna och predikanterna säger att om regeringen är korrumperad, så är det vårt fel, därför att vi inte röstar; vi säger att de har del i skulden just därför att de röstar. (1 Tim. 5:22) Vi får inte ge oss in i politiken för att rena den; vi måste undfly dess plågor genom att hålla oss borta från den. (Upp. 18:4) Att vi avhåller oss från politiken placerar oss på de anklagades bänk inför människor; genom att prästerna och predikanterna tar del i den, hamnar de på de anklagades bänk inför Gud. På grund av vår avskildhet från politiken kan vi bli beskyllda för upproriskhet mot ”kejsaren”, men genom sin inblandning i den gör prästerskapen sig skyldiga till äktenskapsbrott gentemot Gud. Människor blir uppbragta, när en hustru förorättar sin man, men de är likgiltiga, när prästerna och predikanterna förorättar Gud. Men trots detta är det så, att liksom det betyder strid med den äkta mannen, när en hustru begår äktenskapsbrott, så betyder religion i politiken krig med Gud. Frukta Gud, inte världen. Den ser stor ut, om vi möter den ensamma. Om vi möter den tillsammans med Gud, är den inte mera än en droppe i ämbaret, inte mera än ett dammkorn på vågen. Och vem är rädd för en vattendroppe eller blir skrämd av ett dammkorn?
(The Watchtower, 15 juli 1954)