Religion och politik — befinner de sig på kollisionskurs?

HENRIK VIII var inte den förste som förenade politisk och religiös makt i en och samma person. På hans tid var detta redan ett väl beprövat politiskt knep för att främja ett lands enhet.

Det forntida egyptiska världsväldet hade till exempel många gudar. ”Farao var själv en av gudarna och en centralgestalt i sina undersåtars liv”, sägs det i The New Bible Dictionary. Det romerska imperiet hade likaså en gudavärld som inbegrep kejsarna. En historiker beskriver kejsardyrkan som ”den mäktigaste kraften i den romerska världens religion”.

Men trots att föreningar mellan kyrka och stat är av mycket gammalt datum, har kristenhetens nutida irrfärder inom det politiska området gjort att den råkat på kollisionskurs med just dem vars ynnest den så ivrigt strävar efter. Hur så? För att besvara denna fråga skall vi nu undersöka hur kristenheten över huvud taget kom att bli engagerad i politik.

Sann kristendom — en kontrast

Jesus Kristus, kristendomens grundare, avvisade all politisk makt. Entusiasmerade av hans underverk försökte hans landsmän vid minst ett tillfälle att med våld göra honom till kung, men han ”drog sig ... åter undan till berget alldeles ensam”. (Johannes 6:15) När den romerske landshövdingen frågade Jesus om han var en kung, svarade han: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna.” — Johannes 18:36.

Kristus sade vidare till sina lärjungar: ”Eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.” (Johannes 15:19) De första kristna lät sig således inte distraheras av sociala eller politiska problem. Slaveriet var till exempel ett stort problem på den tiden, men de kristna kämpade inte för att avskaffa det. I stället uppmanades kristna slavar att vara lydiga mot sina herrar. — Kolosserna 3:22.

I stället för att blanda sig i politik grep sig dessa första kristna an med arbetet att predika ”om Guds rike”. (Apostlagärningarna 28:23) På bara några få årtionden nådde deras budskap ut till hela den då kända världen. (Kolosserna 1:23) Och vad blev följden? Tusentals människor gav gensvar och blev andliga bröder och systrar. (Matteus 23:8, 9) Judar och hedningar som blev kristna övergav den fientliga inställning de tidigare hade haft till varandra. Till och med de stora skillnader som hade rått mellan judar och samariter försvann på grund av att de kristna hade ”intensiv kärlek” till varandra. — 1 Petrus 4:8.

Den kristna kärleken utsträcktes emellertid också till deras fiender. (Matteus 5:44) De vägrade därför att göra krigstjänst i den kejserliga hären. ”Men”, kanske någon invänder, ”sade inte Jesus att vi skulle ge ’kejsaren det som tillhör kejsaren’?” Jo, det gjorde han. Men talade Jesus då om militärtjänst? Nej, han diskuterade endast frågan om huruvida det var ”rätt eller inte att betala skatt till kejsaren”. (Matteus 22:15—21, 1981) De kristna betalade alltså sina skatter. Men de betraktade sina liv som överlämnade åt Gud och vägrade att skada sina medmänniskor.

”Vänskap med världen”

”Men se på kristenheten i våra dagar”, kanske någon säger. ”Den är hopplöst splittrad, dess medlemmar slaktar ofta varandra på slagfältet, och dess präster är insnärjda i politik. Vad hände egentligen med kristendomen?” Jesus sade varnande att falska kristna skulle ”sås” in bland de sanna kristna. (Matteus 13:24—30) Aposteln Paulus förutsade likaså: ”Jag vet att ... förtryckande vargar [skall] komma in bland er ..., och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” — Apostlagärningarna 20:29, 30.

Denna tendens började visa sig redan under det första århundradet. Lärjungen Jakob fann det nödvändigt att skriva dessa målande ord: ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud?” (Jakob 4:4, 1981; kursiverat av oss) Många valde att inte fästa något avseende vid detta gudomliga råd, och detta till den grad att en varg i fårakläder, kejsar Konstantin, på 300-talet lyckades fördärva den redan förvanskade ”kristendomen” ännu mer genom att göra den till det romerska imperiets officiella religion. Men genom sin ”vänskap med världen” blev kristenheten Guds fiende. En kollision skulle till slut bli oundviklig.

Under 1200-talet hade kyrkan, med sin ”påve” eller ”fader” i spetsen, nått ”höjden av sin makt”, och det var nu bäddat för en ännu intimare förening mellan kyrka och stat. Påven Innocentius III blev övertygad om att ”Herren gav Petrus makt att styra inte bara den allmänneliga kyrkan, utan också att styra hela världen”. (Kursiverat av oss) En professor i historia, T. F. Tout, säger fortsättningsvis i sin bok The Empire and the Papacy: ”Innocentius’ uppgift var den ecclesiastiske statsmannens, ... att tillsätta och avsätta kungar och kejsare efter eget gottfinnande.” Men samme författare tillägger: ”Ju mer politisk påvens myndighet blev, desto svårare blev det att vidmakthålla dess anseende som lagens, moralens och religionens källa.”

Religion och krig

Krig är en våldsammare form av politik. Påven Innocentius III organiserade emellertid själv ett fälttåg mot albigenserna i södra Frankrike. Detta ledde till en fruktansvärd massaker på tusentals människor i Béziers år 1209 och till att massor av offer brändes till döds av den heliga inkvisitionen. Ett korståg som ursprungligen var avsett att gå mot Palestina omdirigerades genom politiska intriger till att också omfatta Konstantinopel. De ”kristna” riddarna inlät sig där i ”tre ohyggliga dagar av skövling, mord, liderlighet och helgerån”. Mot vilka? Mot andra ”kristna”! En historiker säger: ”Till och med kyrkorna blev skoningslöst plundrade.”

Kyrkans okristna metoder ledde så småningom fram till att Martin Luther i protest spikade upp sina teser på slottskyrkodörren i Wittenberg år 1517 — reformationen hade börjat. H. A. L. Fisher säger emellertid i sin bok A History of Europe: ”Den nya tron var ... i hög grad avhängig av statens och furstarnas stöd.” Tyskland blev nu delat i politiskt-religiöst avseende. I Frankrike slöt sig också kalvinisterna till olika politiska ledare. De religionskrig som följde utkämpades sålunda inte bara för religionsfrihet, utan också på grund av ”rivaliteten mellan protestantiska och katolska adelsmän om kontrollen över landets styrelse”. Religionens historia i Europa är således skriven i blod!

När det tjugonde århundradet grydde var britter och boer inbegripna i hårda strider i Sydafrika. Präster på båda sidor underblåste stridigheterna genom ”manande tal från predikstolen”. Historikern R. Kruger säger: ”Den stora mängd förböner som under krigets lopp uppsändes mot himmelen från båda sidor hade bara sitt motstycke i den stora mängd kyrkosamfund som uppsände dem.” Vita ”kristna” slog ihjäl varandra samtidigt som de bad Gud hjälpa dem att göra det!

Detta mönster upprepades i ofantlig skala år 1914, då tyska soldater marscherade in i Belgien med orden ”Gott mit uns” (Gud med oss) ingraverade på sina bälten. På båda sidor bad kyrkan ivrigt om seger och gjorde fräna uttalanden om fienden.

Många människor blev desillusionerade på grund av religionens roll under första världskriget. Ateister och kommunister, som betraktade religion som ”opium för folket”, ökade alltmer i antal. Trots detta fortsatte prästerskapet sin inblandning i politiken och gav sitt stöd åt sådana fascistiska diktatorer som Mussolini och Franco. År 1933 slöt den romersk-katolska kyrkan till och med ett konkordat med nazisterna. Kardinal Faulhaber skrev till Hitler: ”Detta handslag med påvedömet ... är en bedrift som kommer att leda till oräkneliga välsignelser. ... Må Gud bevara rikskanslern [Hitler].”

Inte ens hotet om ett nytt världskrig har fått prästerskapet att vika av från politiken. På senare tid har somliga kyrkor haft en tendens att svänga över till vänsterkanten i politiskt avseende. En författare skriver: ”Den senaste generationen teologer från Latinamerika ... hävdar att marxismen är ett oundvikligt politiskt uttryck för kristendomen.” Men bibeln ger varningen: ”Vind sår de, och storm skall de skörda.” — Hosea 8:7.

”Storm skall de skörda”

Ja, bibeln låter en allvarlig varning ljuda: En fruktansvärd kollision mellan religion och politik är i annalkande. I kapitel 17 i Uppenbarelseboken beskriver bibeln det blodbestänkta världsväldet av falsk religion som ”den stora skökan som sitter på många vatten”. Dessa ”vatten” representerar ”folk och ... nationer”. (Vers 1, 15) Denna sköka bär namnet ”det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden”, och hon är ”berusad av de heligas blod”. (Vers 5, 6) ”Babylon” är ett passande namn på organiserad falsk religion, eftersom många av dess läror härstammar från den forntida staden Babylon.a Sitt mordiska rykte har den religiösa skökan förskaffat sig genom att förfölja de sanna kristna århundradena igenom.

Världsväldet av falsk religion beskrivs vidare som sittande på ett vilddjur med ”sju huvuden och tio horn ... [vilka] betyder tio kungar”. (Vers 3, 12) Denna tidskrift har tidigare i olika artiklar identifierat detta ”vilddjur” som det redskap som har fått till uppgift att bevara världsfreden, nämligen Förenta nationerna. Kyrkorna har öppet förklarat sig stödja denna organisation. I oktober 1965 beskrev påven Paul VI Förenta nationerna som ”det sista hoppet om fred och endräkt”. År 1979 höll påven Johannes Paulus II ett tal till Förenta nationernas generalförsamling. Utan att en enda gång nämna Kristus eller hans rike talade han om FN som ”det högsta forumet för fred och rättvisa”.

Men varför är denna förening mellan religionen och Förenta nationerna så farlig? Därför att ”de tio horn som du såg, och vilddjuret, dessa skall hata skökan och skall göra henne öde och naken ... och skall bränna upp henne med eld”. (Vers 16) Den falska religionen är därför på väg rakt emot en katastrofal sammanstötning med de politiska makterna. När denna sköka blivit fullständigt avklädd och hennes eländiga orenlighet avslöjats, kommer hon att fullständigt tillintetgöras.

Detta kommer att vara den tändande gnistan till den stora ”vedermöda” som Jesus talade om, vilken kommer att kulminera i striden vid Harmageddon. Stödd av oövervinnliga himmelska härskaror kommer Kristus då att ”krossa och göra slut på” Satans världsomfattande system och bara lämna kvar de ”ödmjuka” som ”skall besitta jorden”. Dessa kommer att utgöras av sanna kristna som bland annat har hållit sig borta från splittrande politik. — Matteus 24:21; Daniel 2:44; Psalm 37:10, 11, NW; Matteus 5:5; Uppenbarelseboken 6:2; 16:14—16.

Om du hör till dem som är bedrövade över det lidande och den smälek som den falska religionen har förorsakat Guds namn, vad bör du då göra? Bibeln ger följande befallning: ”Gå ut från henne [den falska religionen], mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder.” (Uppenbarelseboken 18:4) Det är bara Jehovas vittnen som enträget uppmanar människor att lyda denna befallning. I likhet med de första kristna håller de sig borta från krig och politik och kommer därför inte att bli tillintetgjorda när religionen stöter samman med politiken. Ta därför kontakt med dem. De kommer med glädje att visa dig hur du skall finna den ”trånga porten” som inte leder till tillintetgörelse, utan till evigt liv. — Matteus 7:13, 14; Johannes 17:3.

[Fotnot]

[Bild på sidan 6]

Från ett provisoriskt altare på trappan till St. Paul’s Cathedral satte biskopen i London år 1914 de patriotiska känslorna i svallning hos de brittiska soldaterna