Frågor från läsekretsen
● Enligt 1 Moseboken 49:10 sade Jakob profetiskt: ”Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess Silo kommer.” (Fotnoten) Är det någon skillnad mellan en spira och en härskarstav? — O. S., Förenta staterna.
Ja, spiran och härskarstaven, som Jakob talade om, då han på dödsbädden uttalade sin välsignelse över Juda, syftar tydligen på olika saker.
I poetiska framställningar eller uttryck är det inte ovanligt att man stöter på ord som svarar mot varandra. Men även om termerna kan vara ganska lika, kan den ena ofta, när den jämförs med den andra, förmedla en tanke med en viss skiftning i betydelsen, och på så sätt kan en ny sida av saken framhävas. Detta tjänar ofta till att öka vår uppskattning av det som skrivits eller sagts, eller också kan det bli lättare att förstå. Jakob tycks ha använt ett sådant uttryckssätt, då han välsignade sina söner. Han sade t. ex. att Dan skulle ”vara en orm på vägen, en huggorm på stigen”, och genom dessa ord, som han använde i förtjänstfull bemärkelse, angav han att Dan skulle utgöra en fara för israeliternas fiender. (1 Mos. 49:17) Det vore följaktligen inte orätt att dra den slutsatsen att orden ”spiran” och ”härskarstaven” eller ”befälhavarstaven” (NW) i någon mån också har olika innebörd.
Att dessa ord användes om Juda angav i varje fall att betydande makt och myndighet skulle tillfalla Juda stam. Men det var uppenbarligen mer än myndighet och makt för stammens räkning som det här var fråga om. Jakob angav ju att Silo, om vilken det hette: ”Honom skall folkets lydnad tillhöra” (NW), skulle framträda i Juda stam. Detta betecknade konungslig makt och myndighet över andra. När David, som var av Juda stam, blev Israels konung enligt Jehovas anvisningar, kom verkligen spiran och härskarstaven att tillfalla Juda stam. De skulle inte vika från Juda förrän den ständige, förblivande, härskaren, Silo, skulle komma. — 2 Sam. 7:8—16.
Spiror kan vara av olika längd. I forntiden var spiror, som styresmän höll i handen, tecken på makt och myndighet, liksom de är det i våra dagar. Den spira som en konung håller i sin hand är alltså en symbol av konungslig suveränitet. — Ps. 45:7.
Jakob angav också att Juda stav skulle stå vid hans fötter såsom en härskare eller befälhavare. Detta måste ha syftat på en lång stav. En sådan stav stöddes ofta mot marken och lutades bakåt i det veck på klädnaden, som bildades mellan knäna på den som höll staven. Man ser på forntida skulpturer att vissa härskare i forna tider är avbildade med en sådan lång stav i handen. Eftersom Juda stav är en härskarstav eller befälhavarstav, vittnar den om makt att befalla.
Att någon höll en spira skulle alltså kunna vittna om att han var innehavare av suveräniteten eller förstarangsställningen som konung. Att någon sades ha en härskarstav, en befälhavarstav, tycks kunna ange att ägaren hade ställningen som ledare och hade makt att befalla.
Silo, som skulle komma och som Jakob talade om, är Jesus Kristus. Som en avkomling av Juda och som Davids Son får han evigt himmelskt herravälde sig givet av Gud. (Luk. 3:23—33; Matt. 1:1—16) Han innehar den konungsliga suveräniteten och har makt att befalla. (Dan. 7:13, 14) Därför var det inte utan goda skäl som Jesaja av Gud blev inspirerad att profetiskt skriva om Kristus: ”Se, honom har jag satt till ett vittne för folken, till en furste och hövding [befälhavare, NW] för folken.” (Jes. 55:4) En förhandssyn av Jesu framtida maktutövning och välde över nationerna målas också i dessa ord i Psalm 2:8, 9: ”Begär av mig [Jehova Gud], så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.”
● I Uppenbarelseboken 19:7 talas det om glädje och fröjd, därför att ”tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo”. Vad är detta bröllop, och när äger det rum? — T. H., Förenta staterna.
”Lammet” är Jesus Kristus, och ”dess brud” består av Kristi 144.000 smorda efterföljare. (Joh. 1:36; 3:28, 29; Upp. 14:1—5; 21:2, 9—14) Dessa efterföljare, som inbegriper Jesu trogna apostlar, har del i hans lidande, underkastar sig en död sådan som hans och får en likadan uppståndelse, en uppståndelse till andligt liv i himmelen. — Fil. 3:8—11; Rom. 6:5; Ef. 5:25—27.
De trogna apostlarna och andra bland de första kristna var de första av brudens medlemmar som blev utvalda. Det är bara en kvarleva, de allra sista, av denna klass som fortfarande finns här på jorden i denna tid. I många hundra år har medlemmarna av Kristi brudeskara färdats för att möta sin himmelske brudgum, alldeles som Rebecka färdades en lång väg för att bli Isaks hustru. (1 Mos. 24:59—67) Till stor lycka för flertalet av brudklassen har emellertid denna färd nått sitt slut. Men när gjorde den det?
”Lammets bröllop” tog sin början år 1918 v.t. Vid den tiden följde Jesus Kristus Jehova Gud, då han kom till sitt andliga tempel. (Mal. 3:1) De av Kristi smorda efterföljare, som hade sovit i döden, blev då uppväckta till himmelskt liv. (1 Tess. 4:15, 16) Men Lammets bröllop pågår fortfarande, i det att det alltjämt finns blivande medlemmar av Kristi brud här på jorden. De måste förbli trogna intill döden för att få livets krona och bli förenade med Jesus Kristus i himmelen. När de dör i trohet, blir de omedelbart uppväckta som andevarelser. — Upp. 2:10; 14:13; 1 Kor. 15:51—53.
Ordningsföljden av de händelser som skall inträffa enligt förutsägelsen i Uppenbarelseboken, kapitel 18 och 19, anger att det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, måste bli tillintetgjort, innan Lammets bröllop i himmelen är fullbordat. I Uppenbarelseboken 19:1—5 lovprisas Jehova för att han har verkställt domen på den ”stora skökan”. Därefter blev aposteln Johannes inspirerad till att skriva: ”Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: ’Halleluja! Herren [Jehova, NW], vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom konung. Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent.’ Det fina linnet är de heligas rättfärdighet. Och han sade till mig: ’Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till Lammets bröllopsmåltid.’” — Upp. 19:6—9.
Jehova tog visserligen sin makt i besittning och började härska då det messianska riket upprättades i himmelen år 1914 v.t., men det stora Babylons tillintetgörelse markerar en ny epok i fråga om Guds styrelse. När det i Uppenbarelseboken 19:6 talas om att Jehova har trätt fram såsom konung, förefaller detta ha att göra med förintelsen av den falska religionens världsvälde, som skall äga rum i vår generations tid. Först efter denna märkliga händelse skall Lammets bröllop fullbordas. (Se boken ”Babylon the Great Has Fallen!” God’s Kingdom Rules!, som utgivits av Sällskapet Vakttornet, sidorna 616—622.) Men Lammets bröllop skall inte fullbordas omedelbart därefter. Harmageddonkriget, under vilket Kristus uppträder som Guds främste skarprättare och dödar de onda och ogudaktiga, följer på det stora Babylons förintelse. (Upp. 16:14, 16; 19:11—21) Efter Harmageddon skall Satan och hans onda änglar kastas i avgrunden. (Upp. 20:1—3) Någon tid därefter kommer bröllopet med den fullständiga bruden att äga rum.
Skriften tycks ange att en kvarleva av brudklassen kommer att leva under någon tid här på jorden efter det att slutet kommit för denna tingens ordning och Satan och de andra demonerna blivit förpassade ned i avgrunden. Noas hustru, som var en bild av den smorda kvarlevan, överlevde till exempel syndafloden. Vidare levde Elisa hela den tid då Jehu i forna tider utförde sitt förintelseverk, och några av den smorda Elisaklassen i våra dagar kan följaktligen komma att överleva den tillintetgörelse som den större Jehu, Jesus Kristus, skall åstadkomma. Dessa bibliska bilder anger att några medlemmar av Kristi brud kommer att leva någon tid här på jorden under den första tiden av Kristi tusenårsregering.
Alltså kommer den högtid eller aftonmåltid, som hör samman med Lammets bröllop, att pågå till dess den allra sista medlemmen av brudklassen dör i trohet och blir förenad med Jesus Kristus i himmelen. Hur länge denna bröllopsfest skall fortsätta i himmelen, sedan Satan och hans onda änglar bundits och kastats i avgrunden, känner kvarlevan av brudeskaran inte till nu.
● Det har talats om att det i Israels tabernakel och längre fram i det tempel, som Salomo byggde, fanns något som hette schekina. Vad var det? — A. G., Förenta staterna.
Det hebreiska ordet schekinah betyder ”det som bor” eller ”boningen”. Ordet förekommer visserligen inte i bibeln, men vi finner det i targumerna, de arameiska parafraserna av de hebreiska skrifterna. Benämningen schekinah används i targumerna i sådana bibliska framställningar där Gud sägs bo eller ha sin boning hos sitt utvalda folk. (T. ex.: 2 Mos. 25:8; 29:45, 46; 4 Mos. 5:3; 35:34) I targumerna har det hebreiska ordet för ”bo” eller ha sin ”boning” återgivits med ”må schekina vila”. — Se targumerna till Jesaja 48:11; 63:17; 64:3, 6.
Det som benämndes schekina fanns i det allraheligaste både i tabernaklet och i Salomos tempel. Där i det innersta rummet stod den heliga förbundsarken, vittnesbördet, med de två gyllene keruberna, som gjorts för att sättas på locket. Gud talade med Mose om denna ark och sade: ”Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig. Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från platsen mellan de två keruberna som stå på vittnesbördets ark skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva Israels barn.” (2 Mos. 25:21, 22) Men hur skulle Jehova framträda där för Mose? Det skulle vara passande att han gjorde det genom ett mirakulöst ljus. Vidare skulle översteprästen behöva ljus, då han gick in i det allraheligaste på försoningsdagen. — 3 Mos. 16:11—16.
Det så kallade schekina i tabernaklet och i Salomos tempel var ett sådant ljus eller övernaturligt sken. Det lyste mellan de båda gyllene keruberna på locket till arken. Hur högt över keruberna det nådde eller hade sin källa kan vi inte avgöra. Men schekinaljuset var den enda ljuskällan i det allraheligaste.
Vad var då schekinaljusets innebörd? Detta strålande ljus i det allraheligaste betecknade eller föreställde Guds närvaro. Jehova själv kunde naturligtvis inte spärras in i något bokstavligt tabernakel eller tempel. (2 Krön. 6:18; Apg. 17:24) Men detta mirakulösa ljus var ett tecken för israeliterna på att Jehovas ynnest vilade över dem.
Enligt den judiska Mischna var det bland annat schekinaljuset i det allraheligaste som fattades i det tempel som byggdes under ståthållaren Serubbabels överinseende. — Joma, 21, 2.