grund av de ojämna vägarna och stigarna på landet, men mina bröder placerar mig ofta på ett ställe där det finns många människor, och så kan jag inleda samtal med dem. Jag kan också sitta i minibussen, och när människor går förbi, kallar jag dem till mig och talar med dem om det hopp jag har från bibeln. Lördagseftermiddagarna använder jag till att förbereda mig för församlingsmöten och bibliska tal. Söndagsförmiddagarna använder jag vanligen tillsammans med andra vittnen till predikande, och på eftermiddagen har vi vårt offentliga bibliska föredrag och vårt bibelstudium med hjälp av Vakttornet.

Ibland händer det att välmenande personer kommer till mig och säger att jag kanske anstränger mig alltför mycket med ett sådant upptaget schema. Jag svarar alltid att jag inte vill avstå från något av mina kristna privilegier, så länge jag kan fullgöra dem. Det är just på grund av dessa privilegier och ansvarsuppgifter som jag har kunnat undvika en negativ och självömkande inställning. De har hållit mina tankar borta från min sjukdom, och detta har visat sig vara den bästa terapin för mig.

Den svåraste provsättningen

Den kanske svåraste provsättningen kom en dag år 1972, när jag kände en olidlig smärta i ansiktsmusklerna. När jag försökte tala, kunde jag inte få fram ett ord. Jag hade drabbats av neuralgi. Första gången det inträffade förlorade jag talförmågan i två dagar. Det var ytterst plågsamt att bara öppna munnen litet grand. Den förstämning som kom över mig är alltför dyster för att kunna beskrivas. Ingenting kunde göra mig mera modfälld än att se mitt tillstånd degenerera så långt att jag förlorade talets gåva. Modlösheten plågade mig; till en tid kände jag mig krossad.

Jag bad tyst och bönföll enträget Jehova att återge mig talförmågan, så att jag skulle kunna fortsätta att lovprisa honom. Jag var tacksam att jag efter en kort tid återvann talförmågan, även om smärtan i nerverna har fortsatt periodiskt. Jag kände Jehovas närvaro i allt högre grad, och denna senaste sjukdom förde mig ännu närmare honom.

Belöningar jag redan fått

Vid det här laget är jag säker på att du inser vad som har hjälpt mig att övervinna modlöshet och fysisk svaghet. Ja, det har varit en nära samhörighet med Jehova Gud och mitt fasta hopp till hans rättfärdiga nya tingens ordning tillsammans med kärlek och stöd från min familj och från kristna bröder och systrar. Att jag haft mycket att göra i Herrens verk har hjälpt mig att känna att jag fortfarande behövs och är nyttig och kan hjälpa andra. Närhelst jag känner ett visst missmod, är det ingenting som är mera upplyftande för mig än att jag får besöka mina vänner och bröder och dryfta Guds ord med dem.

Det finns ingen glädje på jorden som kan jämföras med det privilegium jag haft i fråga om att hjälpa andra människor att komma att älska Jehova och tjäna honom. För inte så länge sedan var det sex personer i en familj som jag hade hjälpt som överlämnade sig åt Jehova, och alla blev döpta på samma gång! Många av dem som jag hjälpt var enbart nyfikna i början, när de lade märke till mitt försvagade tillstånd. Men sedan gick de upp i de nya och underbara ting som de fick lära sig från Guds ord och glömde mitt tillstånd. Längre fram har de talat om för mig att det var min nitälskan och min tillförsikt, när jag talade med dem, som väckte deras intresse. När jag hör detta, tackar jag tyst för mig själv Jehova för att han belönar mig och uppmuntrar mig på detta sätt.

Glädjeämnena i Guds tjänst uppväger sannerligen mer än väl den fysiska plåga jag känner. När jag tänker på vad jag har fått privilegiet att uträtta med Jehovas bistånd, hjälper det mig att täppa till de hål genom vilka en förlamad persons livsvilja kan sippra ut och överge honom. Tack vare denna hjälp från Jehova har ingen smärta, ingen förlamning och ingen neuralgi kunnat hindra mig från att lovprisa hans stora och härliga namn.

Varför ”många diadem”?

● I Uppenbarelseboken 19:12 heter det att Jesus Kristus, ”konungars konung och herrars herre”, har ”många diadem” (NW) på sitt huvud. Vad är orsaken till detta? I forntiden var det ofta så att kungar som hade myndighet över mer än ett land hade mer än en krona eller mer än ett diadem. Att till exempel Övre Egypten och Nedre Egypten styrdes av en enda monark kan ses på den kungliga huvudprydnaden — en dubbel eller sammansatt krona. De många diademen på Herren Jesu Kristi huvud anger därför att han har vidsträckt, världsomfattande herravälde som ”konungars konung”. — Upp. 19:16, NW.