När olyckan inträffade, tänkte de därför alla på apostlarna, och detta styrkte dem. Jack och William tackade Gud att de överlevde. Ändå var de mycket bedrövade över det som hänt med Deia och Kurkur och deras lilla flicka.

Om du är en släkting till Deia, en person från hans hemtrakt eller kanske bara någon som är intresserad av denna berättelse, var förvissad om att allt hopp inte är ute. Dessa tre människors död var verkligen ett hårt slag. Ingen människa kan föra en död tillbaka till livet, vilket visas i fallet med kung Davids son. (2 Sam. 12:23) Men, som Jack sade: ”Vi vet att Jehova Gud kommer att återuppväcka de döda.” (Apg. 24:15) Han vet att de bara sover i döden och att Gud kommer ihåg dem och kommer att väcka dem ur deras sömn. — Joh. 11:11—13.

Må alla släktingar till dessa kära, Deia och Kurkur och deras dotter och alla andra som fått lida liknande förlust, hämta tröst av aposteln Johannes’ ord i Uppenbarelseboken 20:13. Där beskriver han vad han såg äga rum i sin syn av uppståndelsen: ”Och havet gav igen de döda som var i det, och döden och hades gav igen de döda som var i dem.” Tänk på vad detta innebär! Att de har dött i havet innebär inte någon svårighet för den Allsmäktige. I stället för den förtvivlan man känner i tider av sorg eller förlust fyller oss löftena i Skriften med den säkra förhoppningen att vi kan få återförenas med våra kära, om vi utövar tro på Guds föranstaltning för frälsning. Detta är det slags återförening som Jack och William väntar på, när de tänker på sina kära vänner som de förlorat i denna tragedi till havs.

Akacian — taggig men inte utan utmärkelse

DET finns omkring 450 arter av akacior. De varierar i storlek från små buskar till träd som ger användbart timmer. Akaciorna tillhör familjen mimosaväxter och förekommer i de varmare delarna av jorden, däribland ökentrakter.

Två arter av akacior är av särskilt intresse för dem som studerar bibeln, nämligen Acacia seyal och Acacia tortilis. Det beror på att dessa två arter mycket väl kan vara de akacior som omnämns i bibeln.

Båda arterna finns i Arabiska öknen, och de är nästan de enda träd som kunde ge det material israeliterna behövde för att bygga tabernaklet på Sinaihalvön.

Den större av de två arterna är Acacia tortilis. Den är inte särskilt imponerande i ogästvänliga ökentrakter. Den är vanligen liten och knotig och är snarare en buske än ett träd. Men under gynnsammare växtförhållanden kan den bli ända till 7,5 meter hög. Starka, smala taggar, omkring fyra centimeter långa, sticker ut från de vittutbredda grenarna på detta härdiga träd.

Grov, svart bark täcker den hårda, finfibriga, orangebruna veden. Också i vår tid gör akacians rika färg och naturliga motståndskraft mot insektsangrepp att timret är idealiskt till möbelarbeten.

Den största utmärkelse som den taggiga akacian åtnjutit var emellertid att den fick ge virke till förfärdigandet av föremål som var förbundna med den sanna tillbedjan. Sådant virke användes till förbundsarken, skådebrödsbordet, brännoffersaltaret, rökelsealtaret, stängerna till att bära dessa heliga föremål, stolparna till tabernaklets förlåt och förhänge såväl som bräderna till tabernaklet och deras tvärstänger. — 2 Mos. 36:20, 31, 36; 37:1, 4, 10, 15, 25, 28.

Den taggiga akacian är verkligen ett träd som inte saknar utmärkelse. Vedens rika färg och hållbarhet rekommenderar den. Att akacian blev använd då tabernaklet byggdes ökar dess anseende, eftersom detta tabernakel och föremålen i det användes i omkring fem hundra år.