Vad säger bibeln?
Livets helgd
LIVET betraktas i vår moderna tid som en mycket billig vara. Atombomber och kärnvapenstridsspetsar och ännu grymmare förstörelseredskap är avsedda för massdödande. Mördare går ofta fria eller får bara lindriga straff. Snart är de ute bland allmänheten igen, bara för att upprepa sina brott. Hur betraktar Gud denna bristande respekt för livet?
Guds egen Son sade till sina lärjungar: ”Säljas icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja. Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.” (Matt. 10:29—31) Så högt värdesätter Gud alla människors liv att han gav sin Son som ett offer, för att alla skulle ha möjlighet att få evigt liv. — Joh. 3:16; 1 Tim. 2:5, 6.
Guds lag ger eftertryck åt livets helgd
I den lag som rådde i det forntida Israels nation visade Gud hur högt han värdesätter livet. Denna lag förehöll domarna att lägga sig stor vinn om att fastställa skuld eller oskuld och att skipa rätt. (5 Mos. 19:15; 16:19, 20) Men för den som blev överbevisad om mord fanns det endast ett straff: ”Ni får inte ta någon lösen för en mördares själ, som förtjänar att dö, ty han bör ofelbart dödas. ... För landet kan det inte bli någon försoning beträffande det blod, som har utgjutits däri, annat än genom dens blod, som har utgjutit det.” — 4 Mos. 35:31—33, NW.
Personer som satt inne med sådana upplysningar att de kunde leda till bevisning ålades att ge sig till känna och vittna i saken. I annat fall skulle en förbannelse som yttrats offentligt vila över dem. (3 Mos. 5:1, NW) De som hade vittnat mot någon, som var anklagad för ett brott som medförde dödsstraff, måste vara de första som kastade sten på honom för att verkställa hans avrättning. (5 Mos. 17:6, 7) Endast en verkligt förhärdad människa skulle vittna falskt och därpå döda den som med orätt förklarats skyldig. En ytterst allvarlig tankeställare var den lag som sade att om någon befunnits vittna falskt, så skulle han lida samma straff som han hade försökt vålla den anklagade. Dessa krav tjänade sannerligen till att avskräcka från falska, förhastade eller vårdslösa vittnesmål. — 5 Mos. 19:16—20.
Att döda någon ouppsåtligt medförde blodskuld
Också om någon ouppsåtligt hade dödat en människa, inskärptes med kraft livets helgd. När till exempel en man högg ved, kunde yxan fara av skaftet och träffa någon annan och döda denne. Den ouppsåtlige mandråparen måste då omedelbart fly till den närmaste av de fristäder som Gud barmhärtigt hade föranstaltat om. (5 Mos. 19:4—7; 4 Mos. 35:6, 11) Där hade han en tillflyktsort till dess att han kunde sändas tillbaka till det lagskipningsområde där olyckan hade inträffat. Det blev då rättegång. Om det verkligen befanns vara en olyckshändelse, skulle mannen föras till fristaden, där han måste stanna till dess att den överstepräst dog som då innehade ämbetet. Detta skulle naturligtvis kunna bli flera år, ja, rentav livet ut. — 4 Mos. 35:12, 22—25.
Någonting som ytterligare framhävde behovet att hysa den största aktning för livet var lagen om ”blodshämnaren”. Denne var den dräptes närmaste släkting. Han kan visserligen ha betraktat det inträffade som en ren olyckshändelse. Men mandråparen kanske förspillde tiden och dröjde med att fly, eller också kanske han, sedan han nått fristaden, en vacker dag begav sig utanför dess gränser, kanhända för att återvända hem. Ett sådant handlingssätt skulle uppenbara att han inte var verkligt bekymrad över att han hade vållat en människas död eller över den blodskuld han hade ådragit sig. I ett sådant fall var ”blodshämnaren” förpliktad att avrätta mandråparen. Det var alltså nödvändigt att respekt för blodets helgd hade överhanden över vilka som helst personliga önskningar eller känslor både från den ouppsåtlige mandråparens och från ”blodshämnarens” sida. Anordningen med fristäder uteslöt också blodiga släktfejder eller mordgärningar av personlig hämndlystnad. Den ledde till fridsamma relationer mellan Gud och nationen. — 4 Mos. 35:26—29; Jos. 20:2—6.
Ouppklarade mord förbigicks inte
I våra dagar betraktas ett ouppklarat mord vara en angelägenhet bara för polisen och domstolarna. Men så var det inte under den mosaiska lagen. Det vilade ett ansvar på hela staden. Så här lydde lagen:
”Om ... en ihjälslagen människa påträffas liggande på marken och man icke vet, vem som har dödat honom, så skola dina äldste och dina domare gå ut och mäta upp avståndet från platsen, där den ihjälslagne påträffas, till de städer som ligga där runt omkring. Och de äldste i den stad som ligger närmast denna plats skola taga en kviga ... ned till en dalgång ... ; och där i dalen skola de krossa nacken på kvigan.
... Alla de äldste i den staden, de som bo närmast platsen, där den ihjälslagne påträffades, skola två sina händer över kvigan, på vilken man hade krossat nacken i dalen; och de skola betyga och säga: ’Våra händer hava icke utgjutit detta blod, och våra ögon hava icke sett dådet. Förlåt ditt folk Israel. ...’ Så bliver denna blodskuld dem förlåten.” — 5 Mos. 21:1—9.
Inget mordfall lades alltså åt sidan såsom ouppklarat. Kvigan slaktades inte såsom ett försoningsoffer, så att en del av hennes blod stänktes på altaret. Kvigan dödades genom att nacken krossades och intog därvid i själva verket mördarens plats, inte för att avlägsna blodskuld från mördaren, utan från den stad över vilken blodskuld i annat fall skulle vila. Om man längre fram träffade på mördaren och bevisade hans skuld, skulle han naturligtvis avrättas.
Är dödsstraff rättvist?
Somliga kanske betraktar ett land som framstegsvänligt, när det avskaffar dödsstraffet. Men när vi betraktar den lag Gud gav Israel, framgår det tydligt att det inte var ett alltför strängt straff. I stället återspeglade dödsstraffet för mord i själva verket Guds högaktning för livet, inte bara allmänt sett, utan också från den enskildes ståndpunkt. Vi måste tänka på att den mosaiska lagen kom från universums suverän. Gud hade sannerligen människans bästa för ögonen, då han tog med denna rättsnorm i Israels lag.
Men i själva verket härleder sig dödsstraffet från en tidpunkt mer än 850 år före lagförbundet. Det var efter floden som Gud talade till Noa och sade: ”Edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andras själ; den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet.” (1 Mos. 9:5, 6) Denna lag är tillämplig på hela mänskligheten, eftersom alla människor som nu lever på jorden härstammar från Noa och hans familj.
Enligt denna lag hade den lagligen konstituerade myndigheten rätt att avliva en uppsåtlig mördare. Är detta också den kristna uppfattningen? Ja, ty Paulus, en Jesu Kristi apostel, skrev till kristna angående världsliga regeringar: ”Vill du vara utan fruktan för överheten? ... Gör du vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke [rättar]svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är.” — Rom. 13:3, 4; jämför Apostlagärningarna 25:10, 11.
Finns det något hopp för mördare?
En människa som har begått mord förtjänar döden. Mördaren måste svara inför Gud såväl som inför statsmakten. Kan han få förlåtelse från Gud? Ja, genom att i tro sätta sin förtröstan till Jesu Kristi försonande blod och bli en helhjärtad, överlämnad tjänare åt Gud. (Apg. 10:43) Om han gör det, kan han ändå dö (och detta med rätta) på statens tillskyndan, men han äger ett säkert hopp om uppståndelse. Han kommer att få en bättre start på livets väg på en paradisisk jord under Kristi tusenåriga regering. — Apg. 17:31.
Vad dem beträffar, som har begått sådana allvarliga synder som mord och som inte har tagit emot Kristi försoningsoffer innan de dog, ligger deras dom i Jesu Kristi händer. Som Guds förordnade domare vet han vilka som kan ha gagn av en uppståndelse, med möjlighet att gå vidare på vägen till evigt liv. (Joh. 2:24, 25; 5:30) När Jesus var här på jorden, sade han: ”All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten. Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern eller i den tillkommande.” (Matt. 12:31, 32) Dessa ord visar att inte ens en mördares fall är hopplöst, nämligen om han ändrar sinne och drar fördel av Guds föranstaltning genom Kristus. — Luk. 24:47.
Kristus gav aposteln Johannes en syn av uppståndelsen, vilken Johannes beskriver med följande ord: ”Jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten; det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna. Och havet gav igen de döda, som voro däri, och döden och dödsriket gåvo igen de döda, som voro i dem; och dessa blevo dömda, var och en efter sina gärningar.” — Upp. 20:11—13.
De gärningar som dessa uppväckta skall dömas efter är inte deras tidigare gärningar, de som de gjorde innan de dog. I så fall skulle mördare till exempel omedelbart gå ned i döden igen. Deras uppståndelse skulle därigenom ha varit helt meningslös. I stället kommer deras dom att grunda sig på deras gärningar i en värld av rättfärdighet — på huruvida de är villiga att vara lydiga och lojala och att göra framsteg i fråga om att förvärva ett gott förhållande till Gud. (Jes. 26:9) Om de är oförbätterliga, kommer deras handlingssätt att visa att de inte önskar leva efter rättfärdiga normer, och därför kommer de att dö ”den andra döden”. — Upp. 20:14, 15.
Följaktligen har Gud gjort klart att han räknar livet som heligt och ytterst värdefullt. Han önskar att alla människor skall komma till kunskap om sanningen som leder till evigt liv. (1 Tim. 2:3, 4) Fastän människor har begått alla slags synder, en del mera allvarliga än andra, kan de utöva tro på Kristi försoningsoffer. De kan göra om sina personligheter för att få det eviga livets gåva under hans rikes styre. — Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15; Ef. 4:20—24.