”Den brinnande sjön” och syftet med den
VAD är ”den brinnande sjön” eller ”eldsjön”? Vi finner dessa uttryck använda i bibeln enbart i Uppenbarelseboken, och de är också i denna bok begränsade till en liten del av den, nämligen Upp. kapitel 19—21. Vad som möjligen är en hänsyftning på den finner vi också i Matteus 25:41.
Vilka eller vad kommer till ”den brinnande sjön”? Bland det som omnämns är ”vilddjuret” och ”den falske profeten”. Döden och dödsriket kastas också ned i denna ”sjö”. Vi läser också att djävulen (och tillsammans med honom demonerna) slungas ned i ”sjön” efter det sista angreppet på Guds suveränitet. — Upp. 19:20; 20:10, 14.
En symbol
När vi undersöker dessa skriftställen, ser vi lätt att ”den brinnande sjön” inte är en bokstavlig bassäng med eldslågor. ”Vilddjuret”, som beskrivs i Uppenbarelseboken, kapitel 13, är symboliskt, och detta vilddjurs ”bild” beskrivs i Upp. kapitel 17, där vi får veta att detta djurs sju huvuden representerar sju riken, som liknas vid berg. Dessa uppfattas av bibelkommentatorer som den bibliska historiens sju världsvälden. De fem som hade ”fallit” var Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien och Grekland. Det som fanns vid den tid då aposteln Johannes skrev detta var Rom. Det sjunde visas genom de historiska händelserna vara det anglo-amerikanska världsväldet. — Upp. 17:9, 10; jämför Daniel, kapitel 8.
”Den falske profeten” är inte heller en person, utan ett system eller en organisation. En ”profet” påstår sig ha inspirerade upplysningar till vägledning för andra. En ”falsk profet” skulle vilseleda andra för att vända dem bort från Gud och till falsk tillbedjan. Vad gör den ”falske profeten” för att uppnå detta syfte? I Uppenbarelseboken 13:11—17 visas han i en annan dräkt, nämligen som ett tvåhornat ”vilddjur”. Det skildras hur han inför det sjuhövdade ”vilddjuret” utför tecken varmed han vilseleder ”dem som hade tagit vilddjurets märke och dem som hade tillbett dess bild”. — Upp. 19:20.
Eftersom ”vilddjuret” och ”den falske profeten” är symboliska, måste också ”den brinnande sjön” vara symbolisk.
Ett ytterligare stöd för denna slutsats är att ett abstrakt ting, ”döden”, också kastas i den ”brinnande sjön”. Döden kan inte bokstavligen brännas upp.
Dessutom kastas demonerna i den här ”sjön”. De är änglar, andevarelser. Eftersom de är andar, kan de inte skadas av bokstavlig eld, som ju är en fysisk produkt av kemisk förbränning. I själva verket läser vi ofta om hur andevarelser visade sig för människor i en eldslåga. — 2 Mos. 3:1—5; Apg. 7:30; Dom. 13:20; Ps. 104:4; Dan. 7:9, 10.
Av vad är då ”den brinnande sjön” en symbol? Bibeln säger att den är, eller att den betyder eller symboliserar, ”den andra döden”. (Upp. 20:14) Detta kan inte betyda att allting som går ned i den dör en andra gång, eftersom ”döden och dödsriket” inte har dött eller försvunnit ur tillvaron någon gång i det förflutna. Uttrycket ”den andra döden” skiljer denna död, som är bestående och evig och varifrån det inte finns någon uppståndelse, från den död som kommit över människosläktet genom Adam. Den adamitiska döden är ett ”slag” av död, en död som alla människor ärver utan att de själva personligen gjort sig skyldiga till någonting. ”Den andra döden” är ett annat ”slag” av död. Individer som går ned i ”den andra döden” är förtjänta av detta på grund av att de avsiktligt väljer synd och fiendskap med Gud. Detta framgår av vad de personer gör som enligt bibeln döms till ”den andra döden”.
Ytterligare bevis för vad ”den brinnande sjön” representerar och vilka som slutligen får den dom som denna död innebär finner vi i Uppenbarelseboken 21:7, 8. Sedan allt det goda som det nya Jerusalem skall åstadkomma på jorden har beskrivits, återger profetian Guds ord: ”Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son. Men de fega och de otrogna och de som hava gjort, vad styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel; detta är den andra döden.” Alla som väljer ett sådant levnadssätt och avvisar Guds anordning med Kristi lösenoffer för återställelse från ett sådant förnedrat tillstånd kommer således att för evigt utplånas ur tillvaron.
Guds glödheta dom kommer således över alla dem som är fiender till honom. Om dem som tillhör den skara som kallas ”Gog och Magog”, vilka följer djävulen i hans förnyade angrepp på Guds suveränitet vid slutet av de tusen åren, läser vi: ”Eld faller ned från himmelen och förtär dem.” De går ned i ”den andra döden”. Likaså kommer ”den brinnande sjön” att bränna upp alla människor som inte lyder ”det som var upptecknat i böckerna” med undervisning under Kristi tusenåriga styre. Ingen av dessa kommer till sist att finna sitt namn skrivet i ”livets bok”. (Upp. 20:9, 12, 15) Samma bestraffning, ”den andra döden”, verkställs på Satan och hans demoner, som kastas ned i ”den brinnande sjön”. Alla är då för evigt döda.
Det finns inte en gnista av liv i ”den andra döden”, som är det eviga straffet för dem som uppsåtligt är olydiga mot Gud. Det fanns inte en tillstymmelse till liv i det första slaget av död, det som genom Adams första synd kom att drabba hans avkomlingar. Detta första slag av död skulle ha varit bestående, om det inte hade varit för Jehova Guds kärlek och oförtjänta omtanke, i det han gjorde föranstaltningar för Kristi offer. ”Den andra döden” är bestående, eftersom det inte finns något försoningsoffer för dem som dör denna död. Aposteln Paulus skrev:
”Om vi uppsåtligt bedriver synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finns det inte längre kvar något offer för synder, utan det finns en viss förskräcklig förväntan på dom; och det finns en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som står emot.” — Hebr. 10:26, 27.
Ingen medveten plåga
De som befinner sig i ”den brinnande sjön” har inte något liv. Deras namn är inte skrivna i någon ”livets bok”. Och liv är liv, vare sig det levs i njutning eller i plåga. Följaktligen finns det inte något medvetande eller någon känsla av smärta eller lidande i ”den brinnande sjön”, eftersom det inte finns något liv alls där. Varför heter det då i bibeln att djävulen, ”vilddjuret” och ”den falske profeten” ”plågas dag och natt i evigheternas evigheter” i denna ”sjö”? — Upp. 20:10.
Det beror på att de står under den plåga som består i att de hålls inspärrade. När Jesus var på jorden, bad demonerna honom att inte befalla dem att fara ned i ”avgrunden”. (Luk. 8:31) I en parallellskildring av denna händelse frågade demonerna Jesus: ”Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?” (Matt. 8:29) Att de förpassas till ”avgrunden” kommer att vara en ”plåga” på grund av att det betyder att de hålls inspärrade.
Satan och hans demoner skall därför lida den ”plåga” det innebär att bli inspärrade genom att de kastas i ”avgrunden” strax innan Kristi tusenårsregering börjar. De kommer att hindras från all verksamhet under dessa tusen år. När de tusen åren är till ända, skall de släppas lösa. (Upp. 20:7; jämför Uppenbarelseboken 11:7; 17:8.) Efter det slutliga angreppet på Guds suveränitet kastas djävulen och hans demoner i den ”brinnande sjön”, där de lider den ”plåga” som består i att de hålls inspärrade för evigt, utan uppehåll, i ”den andra döden”. De är fullständigt förintade och skall aldrig mera visa sig. Dessutom skall allt det de har gjort, alla deras gärningar, utplånas ur universum. — 1 Joh. 3:8.
Att det förhållandet att någon kastas i ”den brinnande sjön” inte betyder medveten smärta och plåga visas av att ”vilddjuret” och ”den falske profeten”, som båda är symboler av system eller organisationer, sägs ”plågas dag och natt”. Men system eller organisationer kan inte lida smärta. ”Den brinnande sjön” förintar dem, tillintetgör dem. De skall för evigt hindras från verksamhet. Sådana onda organisationer skall aldrig mer uppstå för att behärska eller oroa människorna.
Döden och dödsriket eller hades, mänsklighetens gemensamma grav, undanröjs också i ”den brinnande sjön” genom att den adamitiska döden skall fullständigt utplånas och dödsriket tömmas och inte mer ta emot några döda. (Upp. 20:14) Dessa två livlösa ting kan helt visst inte känna eller erfara något medvetet lidande, men de kan avlägsnas för evigt.
Syftet med den
Det heter också att ”den brinnande sjön”, som betyder eller symboliserar ”den andra döden”, brinner med ”svavel”. (Upp. 21:8) Svavel antänds vid låg temperatur och brinner snabbt, och det bidrar på så sätt till att förtära ting som annars inte skulle brinna så lätt. Svavel användes i forna tider vid rening från smitta. Sjön ”som brinner med eld och svavel” kan därför uttrycksfullt skildra en fullständig, evig tillintetgörelse av allting och var och en som burit på ”smitta”, ägnat sig åt smutsiga förehavanden, utmanat Guds suveränitet och dragit smälek över hans namn. ”Den brinnande sjön” eller ”den andra döden” står alltid till Guds förfogande när det gäller dem som är uppsåtligt olydiga, men detta innebär inte något hot mot dem som har bevisat sig vara lojala för evigt genom det prov som bestod i att Satan blev lössläppt ur avgrunden vid slutet av Kristi regering under tusen år. De trogna som överlever detta prov kommer att få Guds garanti för att bli beskyddade och få leva för evigt. — Rom. 8:21.
”Den brinnande sjön” är således en viktig faktor i Guds uppsåt. Den står inte i strid med Jehova Guds personlighet, som aldrig har tänkt sig och heller aldrig skulle gilla att någon som var vid medvetande för evigt utsattes för plåga. (Jer. 19:5; 32:35) Det är emellertid i överensstämmelse med Guds personlighet, som kännetecknas av rättvisa och kärleksfull omtanke, att han för evigt skaffar bort onda orostiftare. Det är viktigt att rättvisa genomförs i universum av hänsyn till friden och för deras skull som vill göra det som är rätt. — Ps. 145:20.
Jehova är inte en styresman som kommer att låta brottslighet och brottslingar fortsätta att breda ut sig, så att laglydiga människor berövas all frid och glädje. Men Gud är inte heller hård och sträng, så att det inte finns någon hjälp för dem som vill ändra sina vägar. (1 Tim. 2:3, 4) Han ger alla hel och full och rättvis möjlighet. De som går ned i ”den brinnande sjön”, som är ”den andra döden”, väljer i själva verket evig död i stället för liv, och de gör det av egen fri vilja på grund av att de själviskt överträder den universelle suveränens lagar. Det är med rätta han kräver respekt och odelad hängivenhet. Att sådana förhärdade upprorsmän blir bortsopade är det enda sätt på vilket universum kan få frid. Må alla som vill ha liv lära känna Jehovas vägar, så att de får sina namn skrivna i ”livets bok” till evig lycka för dem.