Jehova Gud, den som hör bön

1. Hur gav David i sina unga dagar bevis för sin tro på Jehova och hängivenhet för honom?

DAVID var en man av tro som allvarligt sökte Gud. Han blev rikt belönad i sitt sökande. I sina unga dagar blev han av Samuel — enligt Guds föreskrifter — smord att bli Israels framtida konung, därför att Jehova fann honom vara ”välbehaglig för hans hjärta”. Kort tid därefter gav David i sin mycket omtalade strid med den filisteiske jätten, Goljat, i handling bevis för sin starka tro på Jehova och hängivenhet för honom. Såsom herdegosse hade han redan tidigare gett bevis på sådant mod, då han hade slagit ned ett lejon och en björn för att rädda sin fars får ur själva gapet på dessa vilda djur. David hade en god bakgrund, och vi kan lära mycket av honom. — 1 Sam. 13:14, NW; 16:11—13; 17:34—36, 45—47.

2. Vad gjorde David, sedan han kommit på tronen i Sion? Varför gjorde han det?

² När David slutligen kom på tronen och erövrade Jerusalem från jebuséerna, i synnerhet ”Sions borg”, upprättade han sin tron där i staden. Vid första lägliga tillfälle förde David under stort jubel den heliga förbundsarken upp till Sion. Han insåg att den representerade Jehovas närvaro, att den var den sanne Gudens ark, ”där namnet åkallas, härskarors Jehovás namn, som tronar på keruberna”. — 2 Sam. 5:5—7; 6:2, Åk.

3. Vad önskade David därpå göra, och vad blev följden?

³ Men David var inte nöjd med detta. Det framgår av vad han sade vid ett senare tillfälle: ”Jag hade i sinnet att bygga ett hus till vila för Jehovás förbundsark och för vår Guds fotapall.” David fick visserligen inte själv bygga detta hus eller tempel, eftersom han hade utgjutit mycket blod i krig, men Jehova lät honom gå mycket långt hänemot ett fullgörande av sitt hjärtas åstundan. Till en förberedelse fick han samla en stor mängd av det byggnadsmaterial som behövdes, och en del av det kostade honom själv stora summor. Såsom han också sade: ”Jag har av all min kraft skaffat till Guds hus”, och ”dessutom ... så giver jag det jag äger av guld och silver till min Guds hus, utom allt det jag har skaffat till helgedomens hus”. — 1 Krön. 28:2, 3; 29:2, 3; Åk.

4. Vad finner vi, om vi jämför Davids bön med bönen Fader vår?

⁴ Slutligen välsignade David Jehova inför hela församlingen i bön, och hans ord präglades då av den allra största värdighet och vördnadsfullhet. Det är mycket intressant att lägga märke till den nära överensstämmelsen mellan hans tankar och huvudpunkterna i bönen Fader vår. (Matt. 6:9—13) Vad David främst har i tankarna är att upphöja och helga Guds namn, i det han tillskriver Jehova ”storheten och väldigheten och skönheten och ypperligheten och värdigheten ... vi [tackar] dig och prisar ditt sköna namn”. Han framhäver hur betydelsefullt Guds rike är och hur viktigt det är att Guds vilja skall ske i himmel och på jord, då han ber: ”Ty allting i himlarna och på jorden är ditt. Ditt är riket, o Jehova, som också upphöjer dig själv såsom huvud över allt. ... Du härskar över allting.” Liksom det i bönen Fader vår följer en begäran om att de personliga behoven måtte bli fyllda och en vädjan om syndernas förlåtelse, fortsätter också David här att erkänna att han själv och allt folket är helt beroende av Jehovas föranstaltningar, och han betonar deras egen ovärdighet. Slutligen framhåller David vad som är själva kärnpunkten i överlämnandets och den odelade hängivenhetens ande, då han säger: ”O Jehova, vår Gud, allt detta överflöd, som vi har berett för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn, från din hand är det, och dig tillhör alltsammans.” — 1 Krön. 29:10—16, NW.

5. På vilket sätt vittnar Psalm 122 om att Guds hus och stad låg David varmt om hjärtat?

⁵ Guds hus och Guds stad, det var uppenbart att dessa två ting var främst i Davids sinne och låg honom varmt om hjärtat. Att han kände sig så nära förbunden med dem hjälpte och vägledde honom i hög grad i hans böner. Ett utmärkt exempel på detta finner vi i Psalm 122, som vi uppmanar dig att läsa. Varje strof vittnar om Davids brinnande önskan att tillsammans med andra tillbedja Gud och ”frambära tacksägelse till Jehovas namn” i Jehovas hus, som låg ”inom dina portar, o Jerusalem ... en stad som har blivit sammanfogad i enhet”. Han uppmanade särskilt sitt folk att bedja ”för Jerusalems frid”. Varför det? Delvis, såsom han säger, ”för mina bröders och mina kamraters skull vill jag nu säga: ’Må det råda frid inom dig.’” Men det fanns ett viktigare skäl: ”För Jehovas, vår Guds, hus’ skull vill jag fortfara att söka vad gott är för dig.” — NW.

6. Vad vittnar Psalm 65 om med avseende på att närma sig Gud i bön?

⁶ Lägg också, med tanke på vårt tema, märke till Davids ord som är återgivna i Psalm 65. Han påvisar att gudsdyrkan kan komma till uttryck genom kontrast, då han ber: ”Åt dig ges lovprisning — tystnad —, o Gud, i Sion; och åt dig skall löftet infrias.” Därpå säger han: ”Du som hör bön, just till dig skall människor av allt kött komma.” Innebär detta att inga villkor alls är förbundna med att man nalkas Gud, att vi kan finna Gud överallt, var som helst, såsom somliga tror? Nej, visst inte. Lägg märke till vad David därpå blev inspirerad att säga: ”Lycklig är den som du utväljer och förmår att närma sig, för att han skall få bo i dina gårdar. Han skall i sanning mättas med det goda i ditt hus, ditt tempels heliga plats.” — Ps. 65:2—5, NW.

7. Hur vittomfattande är uppmaningen i Guds ord att nalkas Gud?

⁷ Vi lägger emellertid märke till här att David inte sade att det enbart var hans eget folk, israeliterna, som kunde nalkas Gud. Han sade klart och tydligt att till Jehova, ”som hör bön, just till dig skall människor av allt kött komma”. Vilken barmhärtig inbjudan ligger inte i dessa ord! Jesaja har nedtecknat några ord som nära stämmer överens med dessa, och hur tilltalande och positiva är de inte! Vi läser: ”Och utlänningarna som har slutit sig till Jehova för att tjäna honom och för att älska Jehovas namn, för att de skall bli hans tjänare, ... dem skall jag också föra till mitt heliga berg [Sion] och få dem att fröjdas inne i mitt bönehus. ... Ty mitt eget hus skall rentav kallas ett bönehus för alla folk.” — Jes. 56:6, 7, NW; se också 2 Krönikeboken 6:32, 33.

8. Hur har Jehova visat stor barmhärtighet, först mot det andliga Israel och sedan även mot många ”utlänningar”?

⁸ Ser du dig själv såsom en av dessa ”utlänningar”, dvs. inte såsom en andlig israelit med himmelska förhoppningar, men likväl såsom en människa som fröjdas över att få lära känna Jehova och älska och tjäna honom? Har du hörsammat inbjudan att sluta dig till andra uppriktiga gudsdyrkare och komma till Jehovas bönehus? Också de som hörde till det andliga Israel behövde församlas på det sättet, ty under första världskriget drog de över sig Jehovas vrede och råkade i ett sjukt, förskingrat tillstånd. Men i sin stora barmhärtighet återförde Jehova dem till sin ynnest, och dessutom öppnade han tillfällets dörr för en stor skara fårlika människor att samlas till nära gemenskap med kvarlevan av det andliga Israel. I fortsättningen av Jesajas profetia bekräftas detta mycket klart och tydligt med dessa ord: ”Så lyder Herren Jehovas uttalande, hans som församlar de förskingrade av Israel: ’Jag skall församla till honom andra förutom de redan församlade som hör honom till.’” — Jes. 56:8, NW; se också Jesaja 12:1; Uppenbarelseboken 7:13—15.

9. Vilka undervisade från början David i den sanna kunskapen om Gud? Med vilka resultat?

⁹ Att David visste hur man bör bedja ger hans många psalmer överflödande bevis på. Men vem lärde honom detta? Han måste ha dragit verklig nytta av sina föräldrars fostran och undervisning. De lydde den befallning som hade utfärdats genom Mose: att ”älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och all din själ och all din livskraft. Och dessa ord, som jag ger dig befallning om i dag, måste visa sig vara på ditt hjärta; och du skall inskärpa dem hos din son” vid alla tider och tillfällen. (5 Mos. 6:4—7, NW) David lärde sig följaktligen att inse och fullgöra det så väsentliga kravet att först tillägna sig exakt kunskap från en pålitlig källa, Guds skrivna ord. Eftersom han var läraktig och hans hjärtetillstånd var rätt, blev hans tro styrkt av denna kunskap och insikt, vilket han, såsom vi redan har talat om, inte var sen att bevisa alltifrån sin tidiga barndom. Förutom att Davids tro blev stärkt tillväxte också hos honom en varm kärlek och lojalitet gentemot Jehova, som ingenting kunde bryta, även om David ett par gånger begick svåra förseelser.

10. Är det möjligt och nödvändigt att i denna tid bildligt talat vandra en väg som liknar Davids? Vilka frågor leder detta fram till?

¹⁰ Du har kanske inte haft samma förmåner som David hade från sin tidiga barndom, men det finns inget annat sätt. Det finns ingen genväg. Du kan börja med att tillägna dig exakt kunskap och vinna rätt insikt om Guds vilja och uppsåt enligt vad som uppenbaras i hans ord. Detta tillvägagångssätt måste följas. Du måste fortsätta med att söka och leta såsom efter dolda skatter och lägga en grundval som blir allt vidare och djupare. (Ords. 2:1—9) Allteftersom du tillägnar dig denna kunskap och insikt, måste du rätta dig efter den och tillämpa den, så att den hos dig bygger upp en stark tro på Jehova och kärlek till honom, vilket leder till överlämnande. Det är inte ogörligt. Människor har gjort det sedan urminnes tid med Abel såsom den förste. Det görs i denna dag av män och kvinnor och ungdomar med varierande läggning och i alla levnadsställningar, trots att somliga har en torftig och olycklig bakgrund. Visst behöver vi alla en hel del hjälp och uppmuntran, och detta inbegriper att vi måste lära oss hur vi skall bedja. Men i likhet med David kan vi i hög grad bli hjälpta genom att fortsätta med att hålla oss tätt till Guds stad och Guds hus. Men var finns dessa i denna tid? Är det en bokstavlig stad och ett bokstavligt hus?

Guds nutida stad och hus

11. a) Hur var lagen ”en skugga av det tillkommande goda”? b) Vad säger Paulus om Guds andliga hus, och hur förklarar han vad det är?

¹¹ Guds ord ger ett klart och uppmuntrande svar på dessa frågor. Av bibeln framgår det att de ting som Gud använde, då han handlade med det forntida Israel, var sinnebilder, som utgjorde skuggor av mycket bättre ting, vilka började framträda i och med Kristus Jesus, den större David. Paulus framhåller att hela anordningen med lagen, som gavs genom Mose, utgjorde ”en skugga av det tillkommande goda”. När Kristus Jesus kom, blev han orsak till slutet för det förebildliga systemet genom att symboliskt talat ”fastnagla det vid tortyrpålen”. Genom honom införde Gud en bättre anordning, och han gjorde honom till ”medlare för ett nytt förbund” i avsikt att frambringa ett nytt folk, ett andligt Israel, den kristna församlingen. Det finns fortfarande en kvarleva av detta folk på jorden i dag, som utgör kärnan bland Jehovas vittnen. Det är detta folk, vilket blivit smort med Guds heliga ande och äger ett himmelskt hopp, som uppfyller den profetiska bilden av Guds stad och hus eller tempel. Paulus använder båda dessa bilder, då han skriver till de kristna i Efesus och säger: ”Ni är medborgare tillsammans med de heliga och är medlemmar av Guds husfolk.” Sedan han talat om apostlarna och Kristus Jesus, ”grundhörnstenen”, fortsätter han: ”I förening med honom växer hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad, upp till ett heligt tempel för Jehova. I förening med honom blir också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” Vilken upphöjd, men ändå om förtrolighet vittnande, bild av det nära förhållandet mellan Jehova och hela den kristna församlingen, tempelklassen! — Hebr. 9:15; 10:1; Kol. 2:14 och Ef. 2:19—22, NW.

12. Var behagar det Jehova enligt Psalm 132 att ha sin boning, och vilken uppmuntran ger detta oss?

¹² Detta är emellertid inte första gången som en sådan tanke har kommit till uttryck. När Paulus skrev de här orden, tänkte han förmodligen på vad psalmisten hade inspirerats till att nedteckna i utsökta poetiska ordalag i Psalm 132, som bär överskriften ”En vallfartssång” eller ”En trappstegssång” (My). Han talar först om hur han svurit en ed att inte unna sig någon vila, ”till dess jag finner ett rum åt Jehovah, en värdig boning åt den Starke i Jakob”. Han beskriver hur arken förs i triumftåg upp till Sion och säger: ”Stå upp, Jehovah, för att gå till det rum, där du skall bo och vara, du och din makts ark!” Därpå talar han om hur Jehova själv känner för detta hus och denna stad, som han har utvalt: ”Ja, Jehovah har utvalt Zion, han har åstundat det till sin boning: ’Detta är det rum, där jag vill bo och vara till evig tid, här skall jag hava mitt säte, ty jag åstundar det.’” (Ps. 132:1—5, 8, 13, 14, My) Skulle vi inte kunna säga att eftersom Jehova känner på detta sätt för denna plats, bör sannerligen bön och kontakt eller gemenskap med honom inte vara något svårt för vem det vara må som uppriktigt erkänner sig höra till denna plats?

13. Hur liknar Paulus den kristna församlingen vid en fullvuxen man?

¹³ Den här tempelklassen framträdde tydligt på Paulus’ tid i de olika kristna församlingarna. Och ännu tydligare har den framträtt i vår tid, i synnerhet sedan 1919, då många av Jesu profetiska liknelser uppfylls, t. ex. den som handlar om vetet som samlas in i ladan och den som beskriver hur de förträffliga fiskarna samlas i kärl. (Matt. 13:30, 48; 24:31) Paulus såg fram emot denna tid, då den kristna församlingen skulle uppnå mogenhet såsom en ”fullvuxen man, ... det mått av växt som tillhör Kristi fullhet”. Han förklarar hur denna tillväxt och detta förträffliga förhållande bibehålls, först ”genom varje led, som ger vad som behövs”, men också ”enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått”, och hur allt detta verkar ”för kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek”. — Ef. 4:13—16, NW.

14. I vilka avseenden fyller Jehovas vittnen av i dag de krav som Paulus talar om?

¹⁴ Ett sådant lyckligt och sunt tillstånd finner man i våra dagar i den fina, stora familjen av Jehovas vittnen. Alla är överlämnade åt Jehova, vilket de på ett skriftenligt sätt ger till känna genom dop i vatten och det handlingssätt de därefter följer. De fyller de väsentliga kraven att tillägna sig exakt kunskap genom att ständigt studera bibeln, stärka sin tro och sin hängivenhet för Jehova. Fastän bara ett mindretal, en kvarleva, har himmelska förhoppningar, är de likväl alla världen utöver harmoniskt sammanfogade och drivs till att samarbeta genom de viktigare lederna eller länkarna, dvs. dem som är förordnade till att öva tillsyn. Men såsom Paulus sade fortgår också tillväxten genom ”varje särskild lems funktion i tillbörligt mått”, i det att var och en gör sin del, vare sig han är ung eller gammal, man eller kvinna, somliga i ringa mån till en början, andra med ett större mått av ansvar. Alldeles som Paulus sade tidigare i samma brev var det Guds goda behag att ”vid de fastställda tidernas yttersta gräns ... återförsamla allt i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. Detta församlande av de kristna till en fast enhet är i överensstämmelse med Guds vilja, och han bör få all äran för detta. Det är ”Gud, som kommer det att växa”. — Ef. 4:16; 1:9, 10; 1 Kor. 3:7; NW.

Lär oss att bedja

15. a) Vilken samvaro bör vi söka? Varför? b) När Jesus blev ombedd att undervisa i hur man bör bedja, vad gjorde han då?

¹⁵ När vi har detta klart för oss, är det då inte rimligt att vi kommer till den slutsatsen att vi själva, individuellt, i hög grad kan bli hjälpta att bevara vårt personliga goda förhållande till Jehova och vår kontakt med honom förmedelst bönen genom flitig samvaro med denna skara av åt Jehova överlämnade tillbedjare, bland vilka han bor? De räknar det för ett verkligt privilegium och en sann glädje att uppmuntra och bistå dig i detta värdefulla och viktiga drag i ditt kristna liv. När en av lärjungarna sade till Jesus: ”Herre, lär oss hur vi skall bedja”, lärde han dem genast en mönsterbön. Som avslutning framställde han också en liknelse, där han betonade hur nödvändigt det är att vara uthållig i bönen. Detta var ingen antydan om att den himmelske Fadern skulle vara sen att lyssna eller att besvara bön, ty Jesus sade till sist att om ofullkomliga, syndiga föräldrar vet hur de ”skall ge goda gåvor åt ... [sina] barn, hur mycket mera skall då inte Fadern i himmelen ge helig ande åt dem som ber honom!” — Luk. 11:1—13, NW.

16. Hur följer Jehovas vittnen Jesu exempel i detta, och vad grundar sig deras enhet på?

¹⁶ Jehovas vittnen vill gärna i egenskap av Jesu lärjungar på liknande sätt göra allt de kan i det här avseendet genom direkt vägledning, grundad på Guds ord, såväl som genom exempel. När de träffar på någon som visar intresse, söker de anordna ett regelbundet bibelstudium med den personen i hans hem, och ett sådant studium inleds och avslutas med en kort bön, närhelst detta är möjligt. Vid alla deras möten, utom vid de offentliga mötena, förekommer det bön, som alla de närvarande uppriktigt instämmer i. När du är med vid dessa möten och får del av den ande som råder vid dem, märker du att atmosfären främjar bön. Därmed menar vi inte att det förekommer något som vädjar enbart till känslorna eller som uppväcker extas, utan denna atmosfär råder därför att alla de församlade gemensamt tar del av Jehovas bord, som bjuder på uppbyggande, andlig näring från hans ord. Enheten ibland dem beror också på deras hängivenhet för Jehova och deras tjänst för att främja hans rikes intressen, såväl som på deras äkta, varma, osjälviska kärlek till varandra. Det är helt naturligt att dina känslor påverkas mycket kraftigt vid sådana tillfällen, men det är inte på känslorna i och för sig som man lägger an. — Matt. 18:20.

17. Hur får man hjälp att reda ut personliga problem?

¹⁷ Dessutom får du hjälp med bönens mera personliga drag, t. ex. med frågan om vad man med rätta kan inbegripa i sina böner och i sin lovprisning och tacksägelse. Problem kan uppstå i ditt liv, såsom det gör för alla som försöker vara sanna kristna; men du kommer att finna att du kan få hjälp att i förbindelse med dem alla inse vad Gud menar om saken, hur invecklade förhållandena än kan tyckas vara. Du kommer att lära dig hur du kan tillämpa apostelns förträffliga maning: ”Var inte bekymrade för någonting, utan lägg i varje sak fram edra behov inför Gud, genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra hjärtan och edra tankar i [eller: förmedelst] Kristus Jesus.” — Fil. 4:6, 7, Hd.

18. Hur kan uppriktiga sökare få bistånd i att närma sig Gud, och vilket stöd finner vi i Skriften för detta?

¹⁸ Vi skulle naturligtvis kunna utbreda oss över många fler detaljer, men i den här återblicken på ämnet bön har vårt huvudsyfte varit att för allvarliga och uppriktiga sökare med Skriftens hjälp påvisa var man kan finna Gud och hur man bör nalkas honom genom den enda kanal som finns, Kristus Jesus. Om honom sade Paulus: ”Ty vi har inte såsom överstepräst en som inte kan hysa medkänsla med våra svagheter, utan en som har blivit satt på prov i alla avseenden som vi själva, dock utan synd. Må vi därför med dristighet att tala ut närma oss den oförtjänta godhetens tron, för att vi må få barmhärtighet och finna oförtjänt godhet till hjälp i rätt tid.” — Hebr. 4:15, 16, NW; Joh. 14:13, 14.

Två bilder av en nära gemenskap

19, 20. a) Vilken förträfflig gemenskap kan vi nu glädjas åt såsom ett kollektiv, och vilken fråga uppstår helt naturligt? b) Vilken häpnadsväckande syn fick Johannes se, och vad blir följden av det som han ser inträffa? c) Hur betonas ytterligare denna nära gemenskap?

¹⁹ Skriften betonar på ett förunderligt sätt hur viktig den nära gemenskapen är. Till din uppmuntran skall vi begrunda två bilder av denna, från två olika sidor, en som berör kollektivet och en den enskilde.

²⁰ Såsom vi redan har framhållit finns det fortfarande en kvarleva av den smorda tempelklassen här på jorden, uppbyggd ”till en plats som Gud kan bebo genom ande”, vilket gör det möjligt för en ”stor skara” av ”andra får” att ha nära gemenskap med den smorda klassen. (Ef. 2:22, NW; Upp. 7:9, 15; Joh. 10:16) Någon frågar kanske: Kommer denna välsignelse att gå förlorad, då alla tempelklassens medlemmar till sist blir förenade med Kristus Jesus på hans himmelska tron efter Harmageddon? Inte enligt vad Johannes såg i sin syn. Han beskriver att han såg ”den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum”. Den utgör en uppfordran för vår fantasi! Inte nog med att stadens mått är mycket ofantligare än de vi är vana vid, eftersom alla dess sidor, längden, bredden och höjden, sägs vara 600 kilometer (3.000 stadier), utan hela staden ses komma ned från himmelen. Nej, inte genom att den himmelska regeringen kommer ned hit bokstavligen, utan på så sätt att den riktar sin uppmärksamhet och verksamhet mot vår jord. Vad blir då likväl följden för dem som bor på jorden? Det som Johannes hör förkunnas: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem.” (Upp. 21:2, 3, 16) En närmare gemenskap skulle inte kunna formuleras i ord. Om du bor tillsammans med någon, vistas du i samma hus som denne, eller hur? Det är den bild som framställs här. Till vilken glädje och tröst är den inte för alla som är i samklang med denna himmelska regering; den ger dem en känsla av att den är mycket, mycket nära! Lägg också märke till att varje gång Johannes talar om den här staden, inspireras han till att nämna att den kommer ned från himmelen. Han nämner detta tre gånger för eftertryckets skull. Första gången gör han det då han återger löftet till ”den som vinner seger” i församlingen i Filadelfia: ”Jag skall skriva på honom ... namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ned från himmelen, från min Gud.” (Upp. 3:12; 21:2, 10) Detta uttalande kommer omedelbart före budskapet till församlingen i Laodicea, där vi finner vår andra illustration. Den har att göra med den enskilda människan och syftar inte på Guds hus utan på ditt eget hus.

21. a) Vilket råd gav Jesus, och vilken bild framställde han i Uppenbarelseboken 3:19, 20? b) Hur skulle det vara till nytta för oss, om vi ginge och öppnade som svar på den knackning som Jesus talar om?

²¹ Vilket bedrövligt tillstånd befann sig inte den sistnämnda församlingen i! Den var ljum, och Herren var beredd att spy ut den ur sin mun. Men vi finner att till alla de enskilda medlemmarna i den församlingen, vilka var beredda att lyssna, riktas dessa vänliga ord, som innehåller förmaning och råd: ”’Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.’ Så gör nu bättring med all flit.” Lägg nu noga märke till vad Jesus därpå säger: ”Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom [i hans hus] och hålla måltid med honom och han med mig.” (Upp. 3:19, 20) Han uppmanar dig alltså inte att komma och knacka på dörren till hans hus, för att få veta vad uppmaningen att komma dit innebär. Nej, tvärtom målar han en bild av hur han själv står utanför din dörr och knackar. Vilken förunderlig bild! Föreställ dig att du befinner dig i ditt hus och att du är ensam och just står i begrepp att som vanligt äta din kvällsmåltid. Då får du plötsligt höra en knackning och en röst som talar om vem det är. Herren själv! Naturligtvis skulle du omedelbart bjuda honom in. Du behöver inte bekymra dig om vad du har i skafferiet, eftersom du vet att han inte har kommit för att äta dig ur huset, som vi ibland säger. Tvärtom bör du veta att hans verkliga syfte med besöket är att ge dig tillfälle till en riklig, uppbyggande, andlig festmåltid och komma dig att glädjas åt ett givande samtal med honom i den personliga vänskapens trivsamma atmosfär. Var det inte så som Jesus gjorde, då han var här på jorden och blev bjuden till aftonmåltid, t. ex. hos Lasarus och hans systrar? — Luk. 10:38—42.

22. Varför inbegriper överlämnandet en ”tvåvägsinbjudan”, och vilka välsignelser kan man vinna?

²² Den här illustrationen visar närmast att vårt överlämnande inbegriper en ”tvåvägsinbjudan”. För det första inbjuder Jehova genom Kristus Jesus dig att överlämna dig helt och obetingat åt honom. För det andra uppmanar Kristus Jesus, som talar på sin Faders och sina egna vägnar, dig att inbjuda honom till ditt hus, till ditt sinne och hjärta och hela ditt liv. I vilket syfte? Han vill att du skall låta honom tala till dig i ditt eget sinnes och hjärtas ro. Hur då? Genom hans Faders ord och även genom hans organisation, dvs. vid mötena och i samvaron med hans folk. Detta innebär att när du ivrigt lyssnar, då kommer Jehovas ande att fritt flöda till dig. I en sådan atmosfär kommer säkert inga svårigheter eller barriärer att existera, när det gäller bönen, lika litet som det finns några sådana i samvaron med bröderna och systrarna vid möten.

23. Vilken utmärkt lektion i ödmjukhet finner vi här vad beträffar herdearbetet?

²³ Vilken kraftig lektion i sann ödmjukhet får vi inte dessutom av detta! Inte ens den uppståndne Herren pockar på att få komma in genom att säga: Kom och öppna! Nej, han målar i stället en bild av hur han står där ute och tålmodigt knackar och väntar för att se om du är så god och lyssnar och kommer för att öppna. När Jesus var här på jorden, sade han att han var ”saktmodig och ödmjuk i hjärtat”. Det är han fortfarande, och häri är han ett förträffligt föredöme för oss. Det läggs just nu stort eftertryck vid det arbete som påminner om herdars och som i första hand utförs av de förordnade tjänarna och tillsyningsmännen i Jehovas vittnens församlingar. De är pliktiga att besöka alla Jehovas små och att ägna särskild uppmärksamhet åt var och en som har blivit lik ett sjukt eller vilsegånget får. När dessa tjänare gör sådana besök, hur noggranna måste de då inte vara att ha samma motiv och visa samma vänliga och ödmjuka ande som den Jesus beskrev i sin illustration. — Matt. 11:29; 18:12—14; Hebr. 13:8.

24. Hur kan alla Jehovas vittnen ta lärdom av detta?

²⁴ Men alla Jehovas vittnen kan lägga den här lärdomen på hjärtat. Hela vår verksamhet med att besöka människorna, alltifrån det första besöket, skall ha något av herdeverksamhet över sig. Vi söker fårlika människor. Rent bokstavligt står vi ”för dörren och klappar”. Ja, vi anser det vara vår plikt att göra förnyade besök, men även om många inte vill höra på och inte visar sig vara fårlika, får vi aldrig, vare sig bokstavligt eller bildligt, sätta foten emellan, om någon vill stänga sin dörr, och yrka på att till varje pris få framföra vårt budskap. Vi kan inte kräva att människor skall vare sig lyssna på oss eller släppa in oss, men vi bör låta folk få veta att vi är där och på ett uppriktigt, vänligt sätt, såväl som ”med ett milt sinne och djup respekt”, visa att vårt motiv är gott. — Upp. 3:20; 1 Petr. 3:15, NW.

25. På vilket ytterligare sätt kan sann ödmjukhet vara oss till ovärderlig hjälp?

²⁵ Till sist vill vi framhålla att denna ödmjukhetens läxa kommer att vara oss till stor hjälp, då vi skall vända oss i bön till honom ”som hör bön”. Ett verkligt ödmjukt sinne och hjärta kan i hög grad hjälpa oss att alltid ”med dristighet att tala ut närma oss den oförtjänta godhetens tron”, i full visshet om att vi kommer att bli hörda och skall finna barmhärtighet och hjälp just i rätt tid. — Hebr. 4:16, NW.