”Döden skall icke mer vara till”

ENDAST de som genom döden har förlorat någon som de hållit kär känner till den förfärliga tomheten, den fruktansvärda känslan av förlust, den hjärtslitande sorgen, som döden lämnar efter sig då den gjort ett ovälkommet besök. För sådana människor är döden inte någon vän. En vän skulle inte vålla sådana kval eller tillfoga sådana djupa, långvariga sår. Döden är ingen vän, den är en skräckinjägande fiende.

Om du försöker övertyga dig om att det egentligen inte finns någon död, utan att döden bara är dörren till ett nytt liv, så förändrar inte detta den bistra verkligheten. Döden gör grymt slut på både ungas och gamlas tillvaro. Bara vetskapen om att någon som du älskat är borta och aldrig skall komma hem igen och ge dig en kärleksfull kram och tala med dig gör att du är ständigt medveten om att döden finns och att den betytt ett grymt slut. Döden är mycket verklig, och den ristar smärtsamma sår i de levandes hjärtan.

De allra flesta människors önskan är att undslippa dödens klor så länge som möjligt och likaså att få behålla sina kära. Vad skulle det inte innebära att få uppleva den tid då döden inte mer vore till! Du skulle då aldrig behöva gå till kyrkogården och sörja förlusten av någon som du älskat. Du skulle aldrig känna hjärtat värka vid åsynen av en sten som vittnade om att den du älskade vilade i jorden under dina fötter. Du skulle i stället alltid ha dina kära hos dig i de levandes land.

Att en sådan tid skall komma är inte bara tomma föreställningar. Det skall bli verklighet så visst som solen går upp varje morgon. Vi har ett pålitligt löfte om detta, som givits av den ende som förmår uppfylla det. Löftet finner vi i Hans ord, i Uppenbarelseboken 21:3, 4, som lyder: ”Ja, Gud ... skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.” Det återfinns också i Jesajas bok: ”Han skall för alltid göra döden om intet; och Herren, HERREN [Jehova] skall avtorka tårarna från alla ansikten.” - Jes. 25:8.

Uppfyllelsen av detta underbara löfte kommer då Jehovas rike under Kristi styrelse har sopat bort den nuvarande onda tingens ordning öch ersatt den med en rättfärdig, ny värld. Under detta rikes styrelse skall den död, som har varit oundviklig för alla människor till följd av Adams synd, inte längre utöva någon makt över människan. Den skall inte mer vara till, ty Kristi lösenoffers förtjänst skall då brukas till gagn för lydiga människor som önskar få liv på jorden Detta innebär inte att fyrfotadjur, fåglar och fiskar inte skall dö. De har inte fått något sådant löfte. De dör inte till följd av Adams synd, utan därför att det tydligen inte var Guds uppsåt med dem att de skulle leva i obegränsad tid. Guds ord talar om att oförnuftiga djur ”av naturen äro födda till att fångas och förgås”. (2 Petr. 2:12, NW) Löftet ”döden skall icke mer vara till” gäller således endast människan.

Men hur blir det om en människa skulle göra uppror när döden inte mer är till? Skall det då inte finnas något sätt att göra slut på hennes liv? Jo, det skall det. Att det skall bli slut på döden betyder inte att om en människa skulle bli ondskefull, så skulle hon undgå tillintetgörelse. Bibeln säger: ”Döden och hades slungades ned i eldsjön. Detta betyder den andra döden, eldsjön.” (Upp. 20:14, NW) Av detta framgår det att den död, som symboliskt kallas eldsjön, alltid skall kunna drabba människan, men den är inte oundviklig. Så länge en människa förblir den suveräne Härskaren lydig, skall hon inte drabbas av den. Den död, som automatiskt drabbat alla människor till följd av Adams synd, är den död som skall tillintetgöras genom att slungas i eldsjön. Vem det vara må som dör i Guds nya värld kommer att dö till följd av sin egen ondska, inte till följd av Adams. Det är den död vi fått i arv från Adam som avses, då bibeln säger: ”Såsom den siste fienden skall döden tillintetgöras.” — 1 Kor. 15:26, NW.

Att den adamitiska döden blir tillintetgjord betyder också slutet på hades, dvs. människosläktets gemensamma grav. Hades skall inte längre utgöra den oundvikliga framtiden för alla som kommer till världen. Det skall inte endast upphöra att ta emot människor, utan det skall upphöra med att hålla kvar dem som är där. Genom uppståndelsen skall stora skaror, som har gått ned i mänsklighetens gemensamma grav och som är bevarade i Guds minne, återvinna mänskligt liv. Jesus lovade detta, då han sade: ”Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i [minnes]-gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem: de som hava gjort, vad gott är, skola uppstå till liv, och de som hava gjort, vad ont är, skola uppstå till dom.” — Joh. 5:28, 29.

Detta trösterika löfte skänker hopp åt de sörjande. Det får den hemska känslan av slutgiltighet, som döden för med sig, att vika och ger det hoppet, att ens kära, som har dött, skall få leva igen. Intill den tid kommer, då de döda skall väckas upp av Gud, befinner de sig i ett omedvetet tillstånd som Jesus liknade vid sömnen, då han sade: ”Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.” (Joh. 11:11) På samma sätt som han väckte upp Lasarus och återförde honom till medvetet liv skall han uppväcka stora människoskaror under sin tusenåriga regering. Om några av dessa uppväckta väljer en upprorisk kurs och får en ogynnsam dom av Gud, kommer de att dö på nytt. Det blir en andra, slutgiltig död för dem. Detta är den eviga döden, som symboliskt kallas för eldsjön.

Även om det förhållandet, att den adamitiska döden upphör, innebär att människorna skall kunna leva i obegränsad tid så länge de är lydiga, får vi inte dra den slutsatsen att jorden skall bli överbefolkad. Han som kan göra slut på döden och uppväcka de döda kan också förhindra att människosläktet blir alltför talrikt. Vi kan se framåt med orubblig tillförsikt mot en tid då döden inte skall vara mer, därför att Han som lovade detta inte kan ljuga. Denna tid skall komma i nu levande människors livstid.

”Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd” — 2 Kor. 1:3, 4.