Jesu konungsliga handling av ödmjukhet

EN AV Jesu Kristi framstående egenskaper är hans ödmjukhet. Han avstod villigt från sin höga ställning i himlarna för att bli en människa — ”lite ringare än änglar”. (Hebr. 2:7; Fil. 2:5—7) Sedan, medan han befann sig på jorden, sökte han inte bli betjänad, utan betjänade ödmjukt andra. (Matt. 20:28) Något som ännu hör framtiden till är hans goda konungsliga handling av ödmjukhet som ”konungars konung och herrars herre”. (Upp. 19:16) Det är detta som åsyftas i 1 Korintierna 15:24, där vi läser: ”Därnäst slutet, när han överlämnar riket åt sin Gud och Fader.” För att inse vad detta innefattar måste vi tänka på varför det var Jehovas uppsåt att låta sin Son härska som konung.

När Jehova Gud skapade de första människorna, Adam och Eva, ville han att de skulle förbli i hans kärlek och i fullkomlig överensstämmelse med honom. Han hade skapat dem på ett sådant sätt att evigt liv skulle vara möjligt för dem bara om de vidmakthöll en god samhörighet med honom genom fullkomlig lydnad. Genom att överträda Guds lag avlägsnade sig Adam och Eva från sin Danare och förlorade det andliga samband som de behövde för att fortsätta att leva. Genom att Adam fördärvade sin fullkomlighet förlorade han också förmågan att bli far till fullkomliga avkomlingar. ”Därför”, säger bibeln, ”alldeles som synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden på så sätt spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Rom. 5:12) Eftersom synd betyder att förfela det mål som består i fullkomlig lydnad för Gud, kom hela människosläktet på så sätt att vara i oenighet med sin Skapare.

Det var emellertid inte Guds vilja att denna situation skulle förbli rådande. Detta framgår tydligt av vad aposteln Paulus skrev om Kristi styre i 1 Korintierna 15:25, 26: ”Han måste nämligen härska som kung tills Gud har lagt alla fiender under hans fötter. Såsom den siste fienden skall döden göras till intet.” Att döden görs till intet kräver att alla mänskliga svagheter och ofullkomligheter tas bort. Det förhåller sig så därför att, som bibeln säger, ”den udd som förorsakar död är synden”. (1 Kor. 15:56) Enligt Uppenbarelseboken 20:4 har ”tusen år” avsatts för att Kristus, tillsammans med en skara medhärskare som blivit köpta från människorna, skall göra döden till intet genom att återställa människorna till fullkomlighet.

Anordningen för att befria människorna från slaveri under synd och död framställs symboliskt i Uppenbarelseboken 22:1, 2. Aposteln Johannes beskriver där vad en ängel uppenbarade för honom i en syn: ”Han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som flöt ut från Guds och Lammets tron. ... Och på den här sidan om floden och på den andra sidan stod livets träd, som frambringade tolv fruktskördar, i det de ger sin frukt var månad. Och trädens löv tjänade till botande av nationerna.”

Bibeln gör det klart och tydligt att syndens befläckelse kan avlägsnas enbart på grundval av Jesu offer. Aposteln Johannes skrev under inspiration: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh. 1:7) Denna ”flod med livets vatten”, som har träd längs stränderna, representerar alltså Guds anordning för liv, vilken inbegriper det syndaförsonande gagnet av hans Sons offer. Eftersom ”livets vatten” och träden är symboliska och betecknar Guds anordning för liv, måste man alldeles avgjort utöva tro på Jesu blods försonande gagn för att få del av denna anordning. — Upp. 22:17.

Sådan tro måste ta sig uttryck i handling, eftersom det förhåller sig som bibeln framhåller: ”Tron utan gärningar [är] död.” (Jak. 2:26) Vilken handling krävs? Lydigt gensvar till den vägledning som kommer från Guds rike under Kristus och hans medhärskare. Allteftersom människor lojalt underkastar sig Rikets styre under Kristi tusenåriga regering och får det försonande gagnet av hans offer tillämpat till förmån för sig kommer de att växa till fullkomlighet.

Att upplyftandet av människorna till fullkomlighet kommer att vara en gradvis skeende process visas indirekt i den symboliska beskrivningen av Guds anordning för liv. Träden vid sidan av denna ”flod med livets vatten” ger sin frukt var månad. Om det var fråga om att få del av Guds anordning för liv en enda gång, skulle det uppenbarligen inte behövas ett sådant regelbundet, aldrig sinande förråd av livsuppehållande frukt.

För att bistå människorna kommer Jesus Kristus och hans medhärskare dessutom att använda jordiska representanter. De kommer att vara män med framträdande hängivenhet för vad som är rätt, och de kommer att hysa sann kärlek till andra. Bland dem kommer det att finnas trogna män i Jesu jordiska släktlinje. På grund av att Jesus Kristus uppväcker dem till liv kommer de att bli hans barn. — Ps. 45:17.

Det är alltså tydligt att det messianska riket blev nödvändigt i Guds uppsåt bara därför att människosläktet hade dragits ner i synd och död. I och med avlägsnandet av alla spår av synd kommer det inte att finnas något ytterligare behov av att det messianska riket styr i detta avseende. Men det skall inte komma till ett våldsamt slut; detta rike skall inte ”förstöras”, eftersom frukten av dess goda verk kommer att förbli för evigt. (Dan. 7:14) Det förefaller vara i denna bemärkelse som det i bibeln heter att Kristi styre inte har något slut. — Jes. 9:7; Luk. 1:33; Upp. 11:15.

Vid avslutningen av sin tusenåriga regering kommer Jesus Kristus att ha fullbordat sin anvisade uppgift att föra mänskligheten fram till fullkomlighet. I sann ödmjukhet kommer han sedan att till sin Fader överlämna den myndighet han utövat över mänskligheten i egenskap av ”konungars konung och herrars herre”. Orden i 1 Korintierna 15:28 kommer således att uppfyllas: ”När allt har blivit honom [Sonen] underlagt, då skall Sonen själv också underordna sig den som har underlagt honom allt, för att Gud må vara allt för var och en.” Hans medhärskare och de jordiska representanterna för Riket kommer att följa hans exempel och villigt och ödmjukt avstå från sina ställningar. Vid den tiden kommer alla människor att stå som jämlikar inför Gud, fria från svagheter och ofullkomligheter.

Hur bör denna kunskap påverka oss redan nu? Det bör inskärpa i oss att det i den kristna församlingen inte är poster och ställningar som har den största betydelsen. Det är inte det ansvar eller den myndighet som anförtrotts åt en individ, utan vad han är som person och hans godkända förhållande till Gud som är det verkligt viktiga. I den kristna församlingen finns det inte några som är ”stora”; också äldste eller tillsyningsmän är blott och bart tjänare eller slavar åt sina bröder. (Matt. 20:25—27) Dessutom förefaller det som om anordningen med äldste eller tillsyningsmän i vår tid och under Kristi tusenåriga regering bara är en tillfällig anordning, på så sätt att den är i kraft bara till dess mänskligheten uppnår fullkomlighet inför Jehova Gud. Denna insikt och förståelse gör sannerligen att betoningen kommer där den bör vara — på den högste suveränen, Jehova Gud.

Låt oss därför efterlikna Jesus Kristus i att vidmakthålla vår ödmjukhet inför vår Danare och först och främst tänka på att ett godkänt förhållande till honom är en bestående egendom. (Ords. 22:4) Om vi gör detta, kan det bli vårt privilegium att få vara bland dem som blir vittnen till Jesu konungsliga handling av ödmjukhet — att han överlämnar riket till sin Gud och Fader.