håller sig så. Job var en särskild skottavla för Satan, men de som kritiserade honom gjorde gällande, att hans svårigheter inte kom sig av hans ostrafflighet, utan hade sin grund i hans synder: ”Tänk efter: när hände det, att en oskyldig fick förgås? Och var skedde det, att de redliga måste gå under? Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda ock sådant.” — Job 1:8—12; 2:3—9; 4:7, 8.

Några av dem som tror på predestination begagnar detta skriftställe till stöd för det påståendet, att mannens blindhet var bestämd av Gud, för att han genom den skulle komma i kontakt med Jesus, lära av honom, följa honom och så föras fram till den frälsning, som var predestinerad för honom före världens grundläggning. De resonerar så med tanke på Jesu svar: ”Det var för att Guds gärningar skulle göras uppenbara i hans fall.” Det var inte Jesu mening att med dessa ord åsidosätta eller omintetgöra de skriftställen som vi här citerat i föregående stycke och som visar, att orsaken till dylika ofullkomligheter är den synd som vi har ärvt från Adams tid. Detta av ofullkomlighet beroende fall av blindhet tjänade såsom ett tillfälle till att göra Guds gärningar uppenbara, göra dem uppenbara för dem som gav akt på det mirakulösa botandet och också för den man som blev botad. Det kom honom att bli en Kristi efterföljare. (Joh. 9:38) Men vad beträffar detta att göra Guds gärningar uppenbara, så skilde sig detta fall inte från andra, där blinda fick sin syn, halta gick, spetälska blev renade, döva hörde och döda upprestes. Alla dessa fall gjorde Guds gärningar uppenbara, uppfyllde profetior och utgjorde tecken som bestyrkte att Jesus var Kristus eller Messias. (Jes. 53:4; Matt. 8:16, 17; 11:2—6) Men hur skulle det kunna vara till verkligt lov och pris för Gud att göra en man blind, så att han skulle kunna hela honom längre fram? I stället för att vara prisvärt skulle det helt enkelt betyda, att en tidigare begången orätt långt om länge bleve gottgjord. Det hela skulle vara en lika stor bluff, som när någon sätter upp en halmdocka och sedan slår omkull den för att visa sin styrka. Nej, Jehova Gud, vilkens verk är fullkomligt, skulle aldrig ingripa för att dana någonting så ofullkomligt som ett blint barn. — 5 Mos. 32:4, 1878.

Även om han gjorde det, skulle det emellertid inte vara något fall av predestination, så som denna lära definieras av sina främsta förespråkare, presbyterianerna. Om mannen kunde se eller inte har ingen betydelse för predestinationen. Predestinationen är strängt begränsad till att gälla det slutliga ödet, inte några händelser eller förhållanden under jordelivet. Inte heller går det att säga, att blindheten var förutbestämd för att bringa mannen i beröring med Jesus, för att han skulle bli helad av honom och därefter få kunskap om Kristus och följa honom och slutligen vinna frälsning. Det kan inte sägas, att blindheten var medlet till att sätta i gång den rad av händelser, som skulle leda mannen till hans predestinerade frälsning. Detta skulle innebära, att Jehova i förväg kände till denna kedja av händelser och beredde skådeplatsen, där händelserna skulle utspela sig, genom att förordna att mannen skulle födas som ett blint barn, allt i syfte att få den gudomliga predestinationen att fungera som den borde. Men detta sätt att se på saken passar inte in i predestinationsdogmens definition, ty de som tror på denna är mycket bestämda i sitt påstående, att predestinationen är fullständigt oberoende av några som helst i förväg kända eller föranstaltade gärningar eller omständigheter, villkor eller orsaker. Blindheten kunde alltså inte vara något förhållande eller någon orsak som drev mannen mot hans öde, eftersom de säger att detta öde kommer ”utan något förutseende av tro eller goda gärningar eller framhärdande i vare sig det ena eller det andra eller något annat hos den skapade varelsen själv såsom villkor eller orsaker som driver honom därtill”. — ”Confession of Faith”, kap. III, avd. 5, som återfinnes på sid. 16 av The Constitution of the Presbyterian Church in the United States of America.

Följaktligen kan inte Johannes 9:1—3 med framgång brukas till att bevisa vare sig tesen om föremänsklig tillvaro eller läran om predestination.

● Uppenbarelseboken 22:13 (NW) talar om ”Alfa och Omega, den förste och den siste, begynnelsen och änden”. Uppenbarelseboken 1:17 talar om Kristus Jesus såsom ”den förste och den siste”. Syftar därför inte även Uppenbarelseboken 22:13 på Kristus? Av sammanhanget kan man tro det, men Vakttornets publikationer säger, att det är Jehova som åsyftas med uttrycket ”Alfa och Omega”. Varför gör de det? — J. J., New Jersey.

Alfa är den första bokstaven i det grekiska alfabetet, och omega är den sista. En är begynnelsen och den andra är slutet, änden, på det grekiska alfabetet. Alltså är uttrycken ”Alfa och Omega”, ”den förste och den siste” och ”begynnelsen och änden” parallella uttryck och betyder ett och detsamma. De användes om Jehova Gud. Vi läser i Jesaja 44:6 (AS) : ”Så säger Jehova, Israels konung, och hans förlossare, härskarornas Jehova: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.” Uppenbarelseboken 1:8 (NW) tar upp denna tanke, som återfinns hos Jesaja, och tillägger därtill att han också är den som kommer: ” ’Jag är Alfa och Omega’, säger Jehova Gud, ’den som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.’ ”

Bara därför att den vers som föregår Uppenbarelseboken 22: 13 talar om att denne ”Alfa och Omega” är i annalkande, så behöver inte detta nödvändigtvis syfta på Kristus Jesus, vars andra ankomst ofta omtalas. Uppenbarelseboken 1:8 visar att Jehova kommer, och därför kan Uppenbarelseboken 22:12 också syfta på honom. Han kommer genom sin representant Kristus Jesus. Uppenbarelseboken 4:8 talar om att Jehova Gud kommer, och Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel påvisar hans närvaro bland människorna. ”Se, Guds tält är hos människosläktet, och han skall bo hos dem, och de skola vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. ... Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Åt vemhelst som törstar vill jag fritt giva av källan med livets vatten. Vemhelst som segrar skall ärva detta, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son.” (V. 3, 6, 7) Detta hänsyftar förvisso på Jehova Gud, ty han är Gud för de smorda lemmarna av Kristi kropp, och de är hans andliga söner. De är Kristi bröder, inte hans söner, och därför handlar detta skriftställe om Jehova och kallar honom ”Alfa och Omega”. När därför uttrycket Alfa och Omega åter omnämns redan i nästa kapitel, varför skulle då dessa ord plötsligt gälla Kristus Jesus i stället för Jehova Gud? De gör inte det.

Somliga påstår att Uppenbarelseboken 22:13 syftar på Kristus Jesus, därför att vers 16 visar att Jesus är den som talar. Detta innebär emellertid inte, att den som talar i de föregående verserna också måste vara Jesus. Det sätt på vilket Nya Världens översättning använder enkla anföringstecken visar en förändring i fråga om vem som talar mellan verserna 15 och 16. Vi måste komma ihåg, att uppenbarelsen, som Gud gav Kristus, överlämnades till aposteln Johannes av en av Kristi änglar och att denne ängel ibland talade å Jehova Guds, ibland å Kristi, vägnar. Därför måste vi se upp för dessa växlingar och lägga märke till dem med ledning av innehåll och sammanhang. Det är riktigt, att när ängeln talar å Kristi vägnar, i Uppenbarelseboken 1:17, säger han: ”Jag är den förste och den siste.” Men vid en granskning av sammanhanget finner man att detta, att han var den ”förste och siste”, här har vissa begränsningar, att det hade att göra med Kristi Jesu död och uppståndelse, vilket framgår av vers 18. Kristus var den förste som blev upprest till den första uppståndelsen och den siste som Jehova Gud kommer att uppresa d^:rekt. Andra som senare får del i denna uppståndelse blir uppresta av Gud genom Kristus. (Joh. 6:40; 1 Kor. 6:14) Ja, denna begränsning framgår också av fotnoten till ordet ”förste” i Uppenbarelseboken 1:17 i Nya Världens översättning, där det påpekas att ”förste” betyder ”förstfödd” enligt en forntida handskrift. Kristus var förstlingen av de avsomnade. (1 Kor. 15:20) När uttrycket ”förste och siste” åter används om Kristus Jesus, i Uppenbarelseboken 2:8, lägg då märke till, att också här är det i förhållande till död och uppståndelse. Men när Jehova omnämns på detta sätt, anges ingen begränsning av innebörden.

Vi måste alltså använda vårt förnuft. När vi finner ett uttryck, som — i obegränsad bemärkelse — många gånger används om Jehova, och så träffar på detta uttryck igen, i ett sammanhang som inte särskilt anger att det syftar på Jehova, kan vi inte bli nyckfulla och kasta om vår tankegång och påstå att det där syftar på Kristus Jesus, särskilt då vi finner att det förekommer annorstädes — men inte i sin obegränsade bemärkelse, utan endast med tydligt angiven begränsning och innebörd. Anhängare av treenighetsläran söker begagna sig av detta uttryck för att visa, att det används utan åtskillnad om både Gud och Kristus och att detta är bevis för att Gud och Kristus är en och densamme. Men logik och förnuft medger inte detta, och många andra bibeltexter strider också mot ett sådant påstående.

Tillkännagivanden

Att giva skänker större lycka

Det är förvisso inget behag att leva utan att vara lycklig. Guds ord ger till känna, att medan det är förbundet med lycka att få taga emot, så får man större lycka genom att osjälviskt ge goda ting åt andra. (Apg. 20:35) Jehova ger mänskligheten sitt ord och sina heliga löften i överflödande mått och därtill en stor mängd materiella välsignelser, och han måste finna stort behag i att göra detta. Det är därför inte underligt att hans tjänare på jorden finner lycka i att ge ut hans sanningsord, en lycka som överträffar till och med den som de erfar på grund av att de fått taga emot detta ord. Under augusti kommer förkunnarna av de goda nyheterna att fortsätta med att erbjuda en kombination bestående av två inbundna böcker jämte tre småböcker mot ett bidrag av kr. 5:50, varvid de lämnar tre småböcker därjämte utan ersättning, alltså sex tillsammans. Var och en inbjudes att taga del i detta verk. Om Ni skulle vilja göra Edra vänner, grannar och andra bekanta med vad Jehovas vittnen tror och predikar, så skicka efter en liten sats om 250 traktater med titeln ”Vad är Jehovas vittnens tro?” Dessa 250 traktater om 6 sidor i fickformat erhålles mot kr. 2:—.

Bibelstudium med ledning av Vakttornet

Veckan den 13 september: Den oförliknelige Guden.

Veckan den 20 september: Jehova: Äkta man, Fader och Lärare.