”Ditt ord är sanning”

Är det tillbörligt att be till andra än till Gud?

ÄMNET bön är framträdande hela bibeln igenom, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken. Men vad är egentligen bönen?

Bland de definitioner man gett bönen är ”att tala till Gud”. Även om bönen verkligen innebär detta, betyder inte det att allt tal till Gud är bön. Sedan Adam och Eva syndat talade de till exempel med Gud, men detta var inte bön. Och när Kain talade till Gud sedan han mördat sin rättfärdige bror Abel, bad han inte. Bönen innebär mer än att bara tala till Gud. Den inbegriper hängivenhet, förtröstan, respekt och en känsla av beroende av den som bönen riktas till.

För att bönerna skall bli besvarade måste de frambäras till den rätte, på det rätta sättet och måste gälla rätta ting. Främst kommer vikten av att be till den rätte. Är det tillbörligt att be till andra än till Gud?

Enligt New Catholic Encyclopedia ”ber man till den heliga jungfrun, till änglarna och till helgonen i himmelen, men bara i den bemärkelsen att de måtte lägga sig ut för oss inför Gud. Till Gud ber man: ’Visa barmhärtighet mot oss’; till helgonen: ’Bed för oss.’” — Band 11, sid. 673.

Men finns det någon skriftenlig grund för påståendet att vi kan be till Maria och andra ”att de måtte lägga sig ut för oss inför Gud”? Nej, det gör det inte. Ingenstans i bibeln läser vi om att de första kristna bad änglar eller medkristna, som hade dött (t. ex. Stefanus och Jakob), att lägga sig ut för dem. — Apg. 7:60; 12:2.

En orsak till att de inte bad till kristna som hade lidit martyrdöden var att de visste att dessa var döda och att de avlidna skulle sova i döden ända till Kristi Jesu återkomst. Talade inte Jesus om för sina apostlar att han gick för att bereda dem en plats i himmelen och att han skulle ta dem med sig dit när han återvände? Jo, visst gjorde han det. (Joh. 14:2, 3) Vidare läser vi upprepade gånger om de kristna som sover i döden till dess Kristus återvänder: ”Vi skall inte alla insomna i döden, men vi skall alla bli förvandlade, i ett nu, i ett ögonblick, under den sista basunen. Ty basunen skall ljuda, och de döda skall bli uppväckta oförgängliga, och vi skall bli förvandlade.” (1 Kor. 15:51, 52, NW) Och vidare: ”Om vår tro är att Jesus dog och uppstod igen, så kommer Gud att också föra dem som har insomnat i döden genom Jesus fram med honom. Ty Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun, och de som är döda i förening med Kristus skall uppstå först.” (1 Tess. 4:14, 16, NW) På samma sätt finner vi också aposteln Paulus ge uttryck åt hoppet att få sin himmelska belöning, inte vid döden, utan på ”den dagen”. — 2 Tim. 4:8.

Under hela den tid då dessa trogna kristna sov i döden skulle det sannerligen ha varit meningslöst för de levande att be dessa lägga sig ut för dem. Men läser vi inte gång efter annan att de kristna uppmuntras att be för varandra? Jo, men detta är medan de ännu är vid liv i köttet. Aposteln Paulus bad inte endast för andra, utan ville också att andra skulle be för honom. Till Tessalonikerna skrev han: ”Bröder, fortfar att bedja för oss.” (2 Tess. 3:1, NW) Han uppmuntrade filipperna: ”Detta är vad jag ständigt ber om: att er kärlek måtte överflöda allt mer och mer, med exakt kunskap och full urskillning.” (Fil. 1:9, NW) Lärjungen Jakob gav också följande råd: ”Bed för varandra, att ni må bli helade. En rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet.” (Jak. 5:16, NW) Lägg märke till att bönerna i alla dessa fall är för andra. De riktas inte till skapade varelser.

Den ende i himmelen som Gud har bemyndigat att föra vår talan är Jesus Kristus. På grund av att han offrat sitt liv för vår skull har han det ”kreditivbrev” som krävs. (Hebr. 7:25—27) Jesus själv försäkrade oss att om vi frambär våra böner i hans namn, kommer Gud att höra oss. (Joh. 16:23, 24) Han sade också att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig”. (Joh. 14:6) Och den inspirerade aposteln Paulus säger oss: ”Det finns en Gud, och en medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” Eftersom detta är den gudomligt förordnade vägen, skulle det vara en skymf mot Jesus att be andra lägga sig ut för oss, som om Guds förordnade kanal inte vore tillräcklig. — 1 Tim. 2:5, 6, NW.

Eftersom Jesus Kristus är den kanal genom vilken vi kan nalkas Gud och eftersom han också för vår talan, innebär då det att vi kan be direkt till honom? Enligt New Catholic Encyclopedia ”riktas böner direkt till Kristus ... vid vissa tillfällen. ... Den första kända bön som riktats till Kristus är S:t Stefanus’ bön: ’Herre Jesus, tag emot min ande. ... Herre, tillräkna dem icke denna synd’ (Apg. 7:60).”

Hur är det med detta påstående? Berättigar oss Stefanus’ ord att vid vissa tillfällen be direkt till Jesus? Nej, det gör de inte. Varför inte? På grund av de omständigheter under vilka han yttrade dessa ord. Sedan Stefanus hade framfört sitt utförliga vittnesbörd inför Sanhedrin hotade man honom. Utan tvivel för att styrka honom lät Gud honom se en syn av himmelen. Vi läser: ”Men han [Stefanus], full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida. Och han sade: ’Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” Eftersom Stefanus såg Herren Jesus Kristus i en syn, kände han sig tydligen fri att rikta sin begäran till honom såsom det förordnade huvudet för den kristna församlingen. Han sade alltså: ”Herre Jesus, tag emot min ande.” — Apg. 7:54—59.

Stefanus riktade alltså inte några andäktiga ord till Jesus på samma sätt som han brukade be till Jehova Gud. Han riktade en begäran till en person som han såg i en syn. Att detta är en riktig slutsats framgår av att det enda ytterligare tillfälle då sådana ord riktas till den uppståndne Herren Jesus Kristus är i en liknande situation. Aposteln Johannes berättar i Uppenbarelseboken om hur han såg Jesus i en syn och hörde honom säga: ”Jag, Jesus, har sänt min ängel till att bära vittnesbörd för er om dessa ting för församlingarna.” Jesus sade vidare: ”Han som bär vittnesbörd om dessa ting säger: ’Ja; jag kommer med hast.’” På grund av att Johannes hade hört Jesus säga dessa ord genmälde han: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” — Upp. 22:16, 20, NW.

Vi ser alltså att Skriften inte bemyndigar oss att be änglar, Jesu moder Maria eller några andra heliga i himmelen att be till Gud för vår skull. Det finns bara en kanal genom vilken vi kan nalkas Fadern, nämligen Jesus Kristus, och endast han kan föra vår talan eller lägga sig ut för oss. Och den ende som vi kan rikta våra böner till är Jehova Gud. Aposteln Paulus framhåller orsaken till detta: ”Så finns det verkligen för oss en enda Gud: Fadern, av vilken allting är och vi för honom; och det finns en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allting är och vi genom honom.” — 1 Kor. 8:6, NW.