Brev

”Människosjälen dödlig”

Den 17 oktober 1949.

Käre Broder!

Härmed svar på Ditt brev av den 10 dennes angående ”döda själar”.

Vilka argument Du än kommer med, så finns likväl det bokstavliga uttalandet där i den hebreiska grundtexten, och inte nog därmed, utan den grekiska Septuaginta-översättningen har ordagrant återgivit det hebreiska uttrycket på grekiska, i 4 Moseboken 6:6, såsom en död psyke (psychei teteleutekuiai). Det är visserligen sant, att det hebreiska uttrycket grammatiskt skulle kunna översättas med ”den dödes själ”, såsom Rotherham visar i marginalen, men detta smakar av den felaktiga läran om att en människas själ överlever, när hon dör. Septuaginta-översättningen kan emellertid inte grammatiskt återges med ”den dödes själ”, utan betyder ordagrant ”död psyke”. På alla andra ställen, där Skriften talar om att bli orenad genom att röra vid de döda, använder den hebreiska texten likaså ordet för ”själ” (nefesch) om det ting som vidröres, och likaså översätter den grekiska LXX det med ”psyche”. När man blir orenad av att röra vid en psyche, vad för slags psyche är det då eller vad för slags nefesch? Sammanhanget visar, att döden omger denna psyche eller nefesch. Både de som har översatt från hebreiska och de som har utgått från den grekiska LXX försöker kringgå svårigheten och dölja sanningen genom att i sådana fall återge nefesch och psyche med ”död kropp”. (4 Mos. 9:6, 7, 10; 19:11,13; Haggai 2:14; eng. övers. Sv. övers, använder uttryck som ”en död människa”, ”en människas lik”.) Men här råkar vi i svårighet, när vi träffar på Jesaja 10:18, som talar om att förstöra ”både själ och kropp” (eng. övers.; 1878 års sv. övers, har ”så till själ som kropp”), liksom också Matteus 10:28, som talar om att förgöra både själ och kropp. Därför går vi inte till överdrift, när vi översätter ordagrant och använder bibelns uttryck ”död själ”. Då bibeln använder enbart termen nefesch eller psyche för att beteckna en själ, ja, då visar sammanhanget, om det är en levande eller en död själ som avses.

I varje fall tjänar innebörden i det ursprungliga, bokstavliga uttrycket i Guds ord till att bevisa, att den hedniska läran om människosjälens odödlighet är en myt och helt i strid med Skriften. Om Du begagnar termen ”person” i stället för en lång definition eller beskrivning av vad en ”själ” är i enlighet med Skriften, så kommer det att hjälpa dig över den svårighet som har uppstått i ditt sinne med avseende på denna fråga.

Dina medbröder i Rikets tjänst

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap

”Fri ett år för att glädja sin hustru”

Den 21 november 1949.

Kära Syster!

Med anledning av Ditt brev av den 29 oktober svarar vi:

Det första året av en israelits äktenskapliga liv brukades endast som en illustration, inte för att ange något bokstavligt år, såsom t. ex. året 1918—1919. Det betydelsefulla här är, att det knappast skulle ha varit i överensstämmelse med denna bild, om Kristus Jesus hade blivit uppsatt på tronen och ingått giftermål år 1914 och omedelbart efter denna förening med sin brud börjat striden i himmelen, som varade till 1918. — 5 Mos. 24:5.

Sedan den israelit som gift sig hade varit frikallad det första året för att kunna stanna hemma och glädja sin nyblivna hustru, blev han uttagen till krigstjänst och måste således lämna sin hustru och, sannolikt, sitt barn. Då, efter vad vi förstår, Lammets och hans bruds bröllop började år 1918 och kvarlevan har blivit församlad in i tempeltillståndet med honom, så har alla dessa år sedan den tidpunkten varit en tid då han kunnat hugsvala och glädja sin brudklass. Och detta har han sannerligen också gjort. Sedan han nu har glatt och hugsvalat henne, kan han kallas till krigstjänst i Harmageddonstriden av sin himmelske Fader och högste Befälhavare, även om detta betyder, att han inte kan ägna någon uppmärksamhet åt sina äktenskapliga angelägenheter med sin brudklass. Alltså blir det inte nödvändigt för honom att först förhärliga kvarlevan av sin brudklass och föra dem från jorden till himmelen för att vara med honom däruppe, innan han börjar striden vid Harmageddon. Följaktligen finns det ingenting i denna bild som strider mot den tanken, att kvarlevan av Kristi brud kommer att leva igenom Harmageddon tillsammans med de ”andra fåren” och kommer att vara här efter Harmageddon, till dess Jehovas uppsåt med avseende på dem här på jorden har blivit till fullo verkställt. Uppenbarelseboken 2:26, 27 anger, att de av brudklassens medlemmar, som redan blivit förhärligade med Brudgummen, Kristus, kommer att ta del med honom i de himmelska krigsoperationerna i striden vid Harmageddon.

Dina medkämpar för Teokratien

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap

Mera om blodtransfusion

Den 28 oktober 1949.

Bästa Fru ...!

På Edert brev av den 14 dennes angående blodtransfusion ger vi härmed följande svar:

Det är sant, att det sätt varpå blodtransfusioner ges i våra dagar inte följer den normala mänskliga proceduren, såsom när slaktare dricker det varma blodet av djur som de har slaktat eller när folk äter blodpudding eller blodkorv med dess stelnade blod. Men det förhållandet, att sättet att föra in blodet i kroppen är ett annat, bevisar inte, att Guds lag beträffande blodet inte täcker eller har avseende på transfusion av mänskligt blod. Vare sig det är frågan om att äta eller att dricka blod eller att tillföra kroppen det genom transfusion, så är det dock i alla dessa fall i grund och botten en överföring av blod från en människas eller ett djurs organism till en annan organism, och denna överföring av blod är det som Guds ord fördömer och förbjuder för hans invigda folks vidkommande. Den omständigheten, att en blodtransfusion inte släcker en persons törst eller stillar en persons hunger, har inte med saken att göra; blodöverföringen förblir ett faktum som inte kan förnekas.

Och varför har Gud förbjudit överföring av blod från en skapelses organism till personer som genom att tillägna sig det söker något slag av lättnad eller lindring, vare sig det gäller att lindra hunger eller törst eller motverka blodförlust? Om Ni vill vara god och rannsaka Guds lag, som är given i bibeln, så kommer Ni inte i något fall att finna, att orsaken till att Gud förbjuder denna blodöverföring på något sätt är något hälsoskäl, någon avsikt att förhindra förskämning, besmittelse eller infektion. Orsaken är högre än så, och Edert brev visar, att Ni inte har brytt Er om eller har förbisett denna högre orsak. Redan i början, när Gud upprättade det eviga förbundet med Noa angående vårt blods helgd, klargjorde han denna högre orsak, när han sade: ”Men kött som har i sig sitt liv, vilket är dess blod, skolen I icke äta.” (1 Mos. 9:4, eng. övers.) Blodet är köttets liv, och fördenskull begränsade Gud bruket av blod till försoningsoffer på Guds heliga altare. Lägg märke till att inget hälsoskäl anges, när Gud säger om blodets försonande värde: ”Och vilken man det vara må av Israels hus eller av främlingarna som bo ibland dem, som äter något slags blod, mot denna själ som äter blod vill jag vända mitt ansikte och vill utrota honom från hans folk. [Varför?] Ty köttets liv är i blodet, och jag har givit det åt eder på altaret till att bringa försoning för edra själar; ty det är blodet som bringar försoning på grund av livet. Därför sade jag till Israels barn: Ingen själ av eder skall äta blod, icke heller skall någon främling som bor ibland eder äta blod. Och vilken man det vara må av Israels barn eller av främlingarna som bo ibland dem, som vid jakt tager något fyrfotadjur eller någon fågel som kan ätas, han skall låta dess blod rinna ut och täcka det med jord. Ty vad allt kötts liv angår, så är dess blod helt och hållet ett med dess liv; därför sade jag till Israels barn: I skolen icke äta blodet av något slags kött; [varför?] ty allt kötts liv är dess blod; var och en som äter det skall bliva utrotad.” — 3 Mos. 17:10—14, Amer. stand. övers.; se också 5 Mos. 12:16, 23—27.

Det var i harmoni med denna blodets fundamentala betydelse, som David vägrade att dricka vatten, som hade hämtats åt honom med fara för människors liv, och sade: ”Gud låte det vara fjärran ifrån mig, att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava vågat sina liv?” (1 Krön. 11:18, 19) I överensstämmelse med denna blodets livsviktiga betydelse sade Jesus: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig, och jag förbliver i honom.” (Joh. 6:54—56) Det är hans blod som bringar försoning på Guds motbildliga heliga altare för våra mänskliga själar. Om inte hans blod blivit utgjutet, skulle det inte finnas någon förlåtelse för våra synder. (Hebr. 9:14—22) Detta är det enda bruk av människoblod som åstadkommer något verkligt gott för människosläktet, och vi bör därför inte förege oss göra mänskligheten en tjänst genom att missbruka människoblod i strid med det som utgör Guds lags själva väsen eller idé.

Blodtransfusion är blodtransfusion, vare sig den verkställes enligt de grymma metoderna av år 1492 eller enligt de mera förfinade metoderna av 1949. Fastän nutida blodtransfusion inte medför blodgivarens död, så tar den dock en del av hans liv och minskar hans vitalitet och använder hans blod för ett felaktigt ändamål under sken av att göra gott. Bibeln talar om att släcka eld, och det är långsökt att jämföra blodtransfusion för medicinska ändamål med det förhållandet, att man häller ut vatten för att rädda bränn bar egendom från att brinna upp, ty Guds lag förbjuder inte att man släcker eld med vatten, men hans lag är mycket bestämd och uttrycklig med avseende på hur man skall förfara med blod. De siffror Ni anför som tillkännager, i vilken ofantlig utsträckning blod användes i U. S. A. inom läkekonsten, visar just vilken oerhörd blodskuld Gud har att utkräva av mänskligheten i striden vid Harmageddon för att den har brutit hans eviga förbund om att hans skapelsers blod skulle vara heligt.

Det är sant, att Jesus ”befallde sina lärjungar att bota de sjuka och gav denna befallning utan några särskilda bestämmelser. Inga ’men’ var förbundna därmed”. Skildringarna i Matteus 10, Markus 6 och Lukas 9 och 10 visar emellertid inte, att han bemyndigade dem att verkställa blodtransfusion eller begå andra överträdelser av det eviga förbundet för att bota människor. Han gav dem mirakulösa förmågor, och det enda som kan liknas vid läkarverksamhet bestod däri, att ”de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem”. — Mark. 6:13.

Högaktnings fullt

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap

[Våra tidigare brev i detta ämne återfinnes i Vakttornet för den 15 februari, sid. 60, 61, under rubriken ”Angående blodtransfusion”.]