Frågor från läsekretsen
Varför sände Noa ut en korp och sedan en duva från arken?
Bibeln ger inte någon utförlig förklaring till detta. Men det verkar finnas logik i Noas handlingssätt.
I 40 dagar och 40 nätter upplevde jorden ett översvämmande regn, som vållade en så stor översvämning att den till och med täckte bergstopparna i fem månader. Därefter ”kom arken till vila på Araratbergen”. (1 Moseboken 7:6—8:4, NW) Flera månader senare, efter det att ”bergens toppar” blivit synliga, sände Noa ut ”en korp, och den fortsatte att flyga i det fria, fram och tillbaka”. — 1 Moseboken 8:5, 7, NW.
Varför en korp? Denna fågel är en stark flygare, och den kan leva på många olika födoämnen, däribland kött av döda djur. Noa kanske sände ut korpen för att se om den skulle återvända eller om den skulle stanna borta från arken och kanske äta av resterna av de djurkroppar som kom i dagen när vattenmassorna sjönk undan och land blev synligt. Men korpen stannade inte borta. Bibeln säger att korpen återvände, men den säger inte att den återvände till Noa. Den kanske kom tillbaka för att vila sig på arken mellan sina flygningar för att finna föda som flöt på de vattenmassor som fortfarande fanns kvar.
Sedan valde Noa att sända ut en duva. Vi läser: ”Duvan fann ingen viloplats för sin fotsula, och så vände den åter till honom i arken.” (1 Moseboken 8:9, NW) Detta antyder att duvan på sitt eget sätt kunde vara till hjälp i att avgöra om de översvämmande vattenmassorna hade minskat. Duvor visar stor tillit till människor. Noa kunde därför förvänta att duvan skulle återvända, inte bara för att vila sig på arken, utan att den skulle komma tillbaka till Noa själv.
Det sägs att duvor endast vilar på torr mark, att de är kända för att flyga i dalar och att de livnär sig på växtlighet. (Hesekiel 7:16, NW) I Grzimek’s Animal Life Encyclopedia heter det: ”Det är svårt för alla duvfåglar och duvor som äter frön och nötter att få tag på mat när ett snötäcke [eller vattenlager] ligger kvar i mer än en dag, eftersom det mesta av deras potentiella föda finns på marken.” Duvan kunde därför föra tillbaka vissa bevis till Noa på att den hade funnit torr mark eller spirande växter. Första gången Noa sände ut duvan återvände den helt enkelt till honom i arken. Andra gången kom den tillbaka med ett olivlöv, och tredje gången kom den inte tillbaka alls och visade därigenom att Noa tryggt kunde lämna arken. — 1 Moseboken 8:8—12.
Somliga kanske betraktar detta som oväsentliga detaljer, men det förhållandet att berättelsen är så specificerad utan att därför anstränga sig att ge fullständiga förklaringar återspeglar Bibelns trovärdighet. Det ger oss ytterligare skäl till att acceptera att berättelsen inte är påhittad eller hopdiktad, utan ärligt exakt. Bristen på fullständiga detaljer och förklaringar antyder också de intressanta ting som trogna kristna kan se fram emot att få fråga Noa om, när han får uppstå och själv kan förklara varför han handlade som han gjorde. — Hebréerna 11:7, 39.