Svar på de övriga frågorna
Svaret på frågan hur människan kom till är avgörande för svaret på de övriga frågorna: Varför är vi här? Vart är vi på väg? Har vårt liv någon mening?
ENLIGT det sätt varpå evolutionen beskrivs fortskrider den på ett planlöst sätt, utan uppsåt eller mål. Om vi kom till genom evolution, är vi här utan anledning, vi är på väg mot ett tomt intet, och vårt liv saknar mening.
Till all lycka för oss är evolutionsteorin inte sann. Evolutionen har aldrig ens börjat, mycket mindre nått fram till oss. De vetenskapliga bevisen är samstämmiga: En levande cell med alla dess tusentals ändamålsenliga funktioner kan inte ha uppstått genom okontrollerade, slumpvisa förändringar. När förnuftet får råda över evolutionisternas önsketänkande, framstår detta mycket klart. Som Francis Crick sade: ”En ärlig människa, försedd med all den kunskap vi nu har tillgänglig, skulle bara kunna säga att för närvarande tycks livets uppkomst i viss mening nästan vara ett mirakel.” Och som professor H. S. Lipson, ledamot av brittiska vetenskapsakademin, motvilligt sade: ”Vi måste gå längre än så och erkänna att den enda godtagbara förklaringen är en skapelse.”
Det är emellertid inte ofta en sådan uppriktighet kommer till uttryck i evolutionistiska kretsar. Den vanligaste taktiken är dogmatiska uttalanden, till exempel: Evolutionen är ett faktum. Den behöver inte längre bevisas. Ingen kompetent forskare betvivlar den. Alla bildade människor tror på den. Endast okunniga personer förkastar den. I en TV-sändning sade Stephen Jay Gould att forskningen ”ofta återspeglar den till största delen omedvetna fördomsfullhet som präglar dem som sysslar med den”. Två minuter senare demonstrerade han sin egen fördomsfullhet när han sade att Darwin gjort mer än någon annan människa för att ”fastställa att evolutionen är ett faktum”.
Darwin trodde ”att livet med dess olika förmögenheter av Skaparen ursprungligen blivit inblåst i några få former eller blott en enda”. Hans tro på en utveckling genom nedärvda gradvisa förändringar håller nu på att kollapsa. De fossila vittnesbörd som han förlitade sig på för att bevisa sin teori har svikit honom. Gould har själv övergett alla dessa teser som Darwin förespråkade, eftersom de inte är grundade på fakta. För att rädda evolutionsteorin har Gould sadlat om från långsamma förändringar till stora, snabba språng som förklaring till övergångarna mellan de olika livsformerna. Det finns ingen grund för detta. Det är en undanglidande manöver för att slippa förklara bristen på övergångsformer i det fossila bevismaterialet. Evolutionsteorin är inte bara obevisad, utan den är också motbevisad av den vetenskapliga forskningen.
Det är därför evolutionisterna, som en sista utväg, fyller sina skrifter med skrämselpropaganda. Genom denna taktik får evolutionens väckelsepredikanter miljontals hjärntvättade proselyter i sina hjordar. Eftersom deras teorier inte stöds av fakta, tillgriper de samma auktoritetstyranni som de desperata fariséerna använde mot Jesus:
”Tempelpolisen, som hade skickats dit för att arrestera honom, återvände till översteprästerna och fariséerna. ’Varför grep ni honom inte?’ frågade de. ’Han talar så underbart’, svarade de. ’Vi har aldrig hört något liknande!’ ’Har ni också blivit vilseledda?’ hånade fariséerna. ’Finns det en enda av oss judiska ledare eller fariséer som tror att han är Messias?’” När en av deras egna protesterade, sade de hånfullt till honom: ”Är du också en usel galilé?” (Johannes 7:45—52, Levande Bibeln) På liknande sätt inkompetensförklarar evolutionisterna i våra dagar alla forskare som ifrågasätter evolutionsteorin och överöser dem med bitande sarkasmer om de vågar stödja skapelsetron.
Tron på en skapelse är långt mer vetenskaplig än evolutionsteorin. Den förklarar den systematiska formgivning som vi ser i himmelen och på jorden, hos växter och djur, i våra egna kroppar och i vår fantastiska hjärna. Den mängd upplysningar som finns lagrad i cellens DNA vittnar sannerligen om att en vördnadsbjudande intelligens varit i verksamhet. Einstein tyckte aldrig om kristenhetens Gud, men han var djupt imponerad av ”den harmoni som präglar naturlagarna och som vittnar om en intelligens av sådan överlägsenhet att allt systematiskt tänkande och handlande som utförs av mänskliga varelser endast är en ytterst obetydlig reflektion i jämförelse med denna”.
Genom tron på en skapelse får vi också svar på de andra livsfrågorna:
Varför är vi här?
Jehova talade om orsaken när han skapade det första människoparet. ”Låt oss göra människor till vår avbild”, sade Gud till Logos (som senare kom till jorden som Jesus), ”till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” Gud planterade också en lustgård i Eden och ”tog ... mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den”. Dessutom gav han det första människoparet där i Eden följande uppdrag: ”Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden.” — 1 Moseboken 1:26, 28; 2:8, 15.
Som avkomlingar av Adam och Eva är vi här för att befolka jorden och för att bevara den och bruka den och utöva ett kärleksfullt förvaltarskap över dess växter och djur. Gud har utrustat oss för denna uppgift genom att skapa oss till sin likhet — inte när det gäller de fysiska dragen, utan genom att vi blivit begåvade med vissa av hans egenskaper, till exempel kärlek, vishet, makt, rättvisa och en önskan att utföra meningsfullt arbete och känna tillfredsställelsen av det. Att vi på detta sätt är skapade till Guds likhet är det som skiljer oss från alla djur och får oss att fundera på de livsfrågor som andra jordiska varelser aldrig tänker på.
Ateister vill emellertid göra gällande att vi inte är skapade till Guds avbild, utan att vi har skapat Gud till vår avbild. Så är det inte alls. De gudar som människor skapat är avbilder av solen, månen, stjärnor, träd, åskan, blixten, berg, djur, härskare, pengar, sex, buken och alla andra ting som människan behagat upphöja till gudar. (Romarna 1:25; Filipperna 3:19) Människan återspeglar inte Guds egenskaper på ett balanserat sätt. I vårt fallna tillstånd uppmanas vi i stället att vända tillbaka till hans avbild och likhet. (Kolosserna 3:9, 10) Evolutionen förklarar inte den ofantliga klyfta som skiljer människan från djuren, och inte heller skulle den frambringa eller bevara som något positivt vår inre drift att ställa de eviga livsfrågorna. Men att vi är skapade till Guds avbild och likhet förklarar dessa ting.
Vart är vi på väg?
Inget djur ställer denna fråga. Djur har ingen medveten tidsuppfattning, vare sig om det förgångna eller om framtiden. Men människan har det. Gud skapade också denna klyfta mellan människor och djur, som framgår av Predikaren 3:11: ”Han har också lagt evigheten i människornas hjärtan.” Människan är därför medveten om de årtusenden som gått och vet att det kommer att bli en framtid. Allt detta intresserar henne. Vad kommer att hända när hon dör? Har hon en odödlig själ som lever vidare? Kommer hon till himmelsk lycksalighet eller till helvetets plågor eller till gravens glömska? Eller kommer möjligtvis hennes själ att vandra över till en annan livsform?
Människan ryggar inför tanken på att bli utplånad. Det är förödande för henne att tänka sig att tiden skulle fortsätta i all oändlighet utan henne, medan hon är förpassad till evig glömska. För att komma ifrån denna oacceptabla tanke klamrar hon sig fast vid föreställningen om en odödlig själ — en lära som inte har något stöd i bibeln. — Hesekiel 18:4, NW.
Bibeln förklarar tvärtom att man vid döden återvänder till stoft. ”På den dagen förgås verkligen hans tankar.” En död människa ”vet alls ingenting”. (Psalm 146:4, NW; Predikaren 9:5) Men det kommer att bli en uppståndelse för miljarder människor: ”Den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” De som då älskar Gud och sin nästa kommer att få höra följande ord av konungen Jesus Kristus: ”Ta i arv det rike som har varit berett åt er från världens grundläggning.” — Johannes 5:28, 29; Matteus 25:34.
Från begynnelsen var det Jehovas uppsåt att den mänskliga familjen skulle få bo på jorden för evigt i ett paradis. Den tiden är nu snart här då lydiga människor skall få ärva detta rike. Denna händelse beskrivs i Uppenbarelseboken 21:3, 4: ”Se! Guds tält är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer.”
Det är mot detta lydiga människor är på väg. Men de oförbätterligt onda kommer att få somna in i döden för evigt. ”Ännu en liten tid”, skriver psalmisten, ”så är den ogudaktige inte mer, och när du ser efter hans plats, då är han borta. Men de ödmjuka skall besitta landet [jorden, NW] och tröstas av stor frid.” — Psalm 37:10, 11; Romarna 6:23.
Har vårt liv någon mening?
Det finns miljarder galaxer i universum och miljarder stjärnor i varje galax. I den omätliga rymden ter sig vårt solsystem som en liten prick, och jorden blir mikroskopisk. De fem miljarder människor som finns på jorden krymper ihop till ett intet. Men det är inte bara vår litenhet i rymden som får oss att känna oss obetydliga. Vår flyktiga tillvaro i tidsåldrarnas evighet får oss också att tycka att vårt liv saknar mening. Men våra sinnen kräver en mening med livet. Vi är skapade med detta behov.
Vi kan tyckas vara mindre än mikroskopiska i detta ofantliga universum, och vi kan förefalla som ett flyktigt ögonblick på tidens oändliga ström, men vår ställning på jorden är unik, och våra liv är inbegripna i den mest betydelsefulla stridsfrågan i hela universum. Jehova Gud, universums Skapare, inte bara satte oss här på jorden, utan han gav oss också ett arbete att utföra: Uppfyll jorden, ta vård om den, utöva kärleksfull myndighet över dess växter och djur. Och en ännu mer meningsfull uppgift — vi kan få ha del i att förkunna Jehovas rike under Kristus, som kommer att rena jorden från all ondska, hävda Guds namn och ord och avlägsna demoniskt styre från jorden.
Människor som gör detta lever ett meningsfullt liv. De kommer att få leva för evigt. Guds folk är som en ögonsten för honom. (5 Moseboken 32:10) De har fått ro, för de har fått svar på de eviga frågor som rör sig i deras innersta.