SEM

Betyder ”namn”, ”rykte”.

En av Noas tre söner; från dessa spreds ”hela jordens befolkning ... vida omkring” efter den världsomfattande översvämningen. (1Mo 6:10; 9:18, 19)

Även om de tre sönerna konsekvent räknas upp i samma ordning – ”Sem, Ham och Jafet” – råder det en viss osäkerhet angående i vilken ordning de föddes. Att Sem nämns först betyder inte nödvändigtvis att han var den förstfödde, för Sems egen förstfödde son (Arpaksad) nämns som nummer tre i släktregistren. (1Mo 10:22; 1Kr 1:17) Den hebreiska grundtexten i 1 Moseboken 10:21 kan återges på mer än ett sätt. I en del översättningar omnämns Sem som ”bror till Jafet, den äldste” (NV; jfr Hey, Me), medan han i andra omnämns som ”Jafets äldre [”äldste”, 2000] bror”. (SFB; jfr Åk, 1917.) De översättningar som gjordes i forntiden skiljer sig också från varandra – den grekiska Septuaginta, Symmachos (Symmakus) översättning och Targum Onkelos omnämner Jafet som den äldste, medan den samaritanska Pentateuken, den latinska Vulgata och de syriska översättningarna omnämner Sem som den äldste. Andra bibliska vittnesbörd talar dock för att Sem var Noas andre son och alltså yngre än Jafet.

Enligt skildringen började Noa få söner efter det att han blivit 500 år (2470 f.v.t.), och den stora översvämningen inträffade i hans 600:e år. (1Mo 5:32; 7:6) Sem, som var gift när den stora översvämningen kom (1Mo 6:18), fick sin förste son, Arpaksad, två år efter översvämningen (2368 f.v.t.), när han var 100 år. (1Mo 11:10) Detta skulle betyda att Sem föddes när Noa var 502 år (2468 f.v.t.); och eftersom det verkar som om Ham omnämns som Noas ”yngste son” (1Mo 9:24), måste Jafet ha varit Noas förste son, som föddes när Noa var 500 år.

Efter Arpaksads födelse fick Sem fler söner (och även döttrar), däribland Elam, Assur, Lud och Aram. (1Mo 10:22; 11:11) Efter Aram har parallellskildringen i 1 Krönikeboken 1:17 också med namnen ”Us och Hul och Geter och Mas”, men i 1 Moseboken 10:23 omnämns de som Arams söner. Bibeln, och även andra historiska vittnesbörd, visar således att Sem blev stamfar till de semitiska folkslagen: elamiterna, assyrierna, de tidiga kaldéerna, hebréerna, araméerna (syrierna), olika arabiska stammar och kanske lydierna i Mindre Asien. Det betyder att den befolkning som härstammade från Sem huvudsakligen var koncentrerad till det sydvästra hörnet av den asiatiska kontinenten och att den bredde ut sig över större delen av den bördiga halvmånen och bebodde en betydande del av Arabiska halvön. (Se artiklarna under namnen på Sems söner.)

När Sem och hans bror Jafet täckte över ”sin fars nakenhet” efter det att denne hade druckit vin och blivit berusad, visade de inte bara som söner respekt för sin far, utan de visade också respekt för den man som Gud hade använt till att bevara dem genom den stora översvämningen. (1Mo 9:20–23) I den välsignelse som Noa därefter uttalade antyddes det att Sems släktlinje skulle bli särskilt gynnad av Gud, och detta skulle bidra till att Guds namn blev helgat, eftersom Noa talade om Jehova som ”Sems Gud”. (1Mo 9:26) Det var från Sem (genom hans son Arpaksad) som Abraham härstammade, han som fick löfte om en avkomma genom vilken alla jordens släkter skulle bli välsignade. (1Kr 1:24–27; 1Mo 12:1–3; 22:15–18) Noas förutsägelse om att Kanaan skulle bli ”slav” åt Sem uppfylldes när israeliterna, som var avkomlingar av Sem, intog Kanaans land och underkuvade kanaanéerna. (1Mo 9:26)

Sem levde i 500 år efter det att han hade blivit far till Arpaksad och dog i en ålder av 600 år. (1Mo 11:10, 11) Han dog således 13 år efter Sara (1881 f.v.t.) och tio år efter det att Isak gifte sig med Rebecka (1878 f.v.t.). Detta har lett till antagandet att Sem kan ha varit identisk med Melkisedek (som betyder ”rättfärdighetens kung”), han som var både kung och präst och som Abraham betalade tionde till. (1Mo 14:18–20) I Bibeln sägs det dock inget om detta, och aposteln Paulus framhåller att det varken finns något släktregister som kan knytas till Melkisedek eller några andra viktiga upplysningar om honom och att han därför var en passande bild av Kristus Jesus, som är kung och präst för beständigt. (Heb 7:1–3)