Så gav då människan namn åt alla husdjuren och åt himlarnas flygande skapelser och åt varje vilt djur på fältet.” — 1 Moseboken 2:19, 20, NW.

3. Varför hyste varken Adam eller djurskapelsen någon fruktan?

³ Människan kallade hästen för sus, tjuren för shōr, fåret för seh, geten för ‛ez, en fågel för ‛ōf, duvan för jō·náh, påfågeln för tuk·kí, lejonet för ’ar·jéh eller ’arí, björnen för dov, apan för qōf, hunden för ké·lev och ormen för na·chásh osv.a När han gick bort till den flod som flöt ut från Edens trädgård, såg han fisk, och åt fisken gav han namnet da·gháh. Den obeväpnade mannen kände ingen fruktan för dessa djur, husdjur och vilda djur, eller för fåglarna, och de kände inte heller någon fruktan för honom, som de instinktivt erkände som sin överordnade, en som var av ett högre slag av liv. De var Guds skapelser, och de hade fått liv av honom, och människan hade varken önskan eller lust att skada dem eller ta livet av dem.

4. Vad kan vi förmoda när det gäller Adams namngivande av alla djuren och fåglarna, och vad slags erfarenhet måste detta ha varit?

⁴ Exakt hur länge människan blev visad husdjuren, de vilda djuren och himlarnas flygande skapelser säger inte berättelsen någonting om. Allt var väglett och ordnat av Gud. Adam tog sig antagligen tid till att studera varje särskilt djur och lade märke till dess karakteristiska vanor och läggning, och därefter valde han ut ett namn som skulle vara särskilt passande för det. Detta kunde innebära att det gick en avsevärd tid. Det måste ha varit en mycket intressant erfarenhet för Adam att på så sätt få bli bekant med djurlivet här på jorden med alla dess arter, och det krävde stor mental skicklighet och språkbegåvning att kunna karakterisera var och en av dessa arter av levande skapelser med ett passande namn.

Men ensam där i Edens trädgård var Adam inte det fullständiga uttrycket för Guds kärleksfulla uppsåt med människan i det jordiska paradiset.

Skapandet av den första kvinnan

8, 9. a) Vad lade den fullkomliga människan märke till angående djurskapelsen, men vilken slutsats drog han om sig själv? b) Varför var det inte lämpligt att den fullkomliga människan bad Gud om en maka? c) Hur beskriver den bibliska berättelsen skapandet av den första människans hustru?

⁸ Den första människan med sitt fullkomliga sinne och sin fullkomliga iakttagelseförmåga såg att i fågel- och djurriket var det hankön och honkön och att dessa tillsammans fortplantade sin art. Men med människan själv var det inte då så. Om denna iakttagelse gjorde honom benägen att vilja tänka på att ha sällskap, så fann han ingen lämplig maka någonstans i djurriket, inte ens bland aporna. Adam torde ha dragit slutsatsen att det inte fanns någon maka åt honom, för om det hade funnits någon, skulle då inte Gud ha fört denna maka till honom? Människan hade skapats skild från alla dessa djurarter, och han var avsedd att vara annorlunda! Han var inte böjd att avgöra saker och ting själv och bli fräck och be Gud, sin Skapare, om en maka. Det var passande att den fullkomliga människan lät hela saken vila hos Gud, för kort därefter upptäckte han att Gud hade dragit sina egna slutsatser om situationen. Om detta och det som nu hände får vi veta följande i berättelsen:

⁹ ”Men för människan fanns det ingen hjälp som ett komplement till honom.

1 Moseboken 2:20