KORA
[Kọra] Betyder möjligen ”skallig”, ”skallighet”.
1. En av de tre söner Esau fick med sin hiveiska hustru Oholibama; född i Kanaan innan Esau drog bort till Seirs bergstrakt. (1Mo 36:2, 5–8, 14; 1Kr 1:35) Kora blev en av schejkerna i Edom. (1Mo 36:18)
I Första Moseboken 36:16 omnämns en ”schejk Kora” som son till Elifas och sonson till Esau. Namnet ”Kora” nämns dock inte bland Elifas avkomlingar i 1 Moseboken 36:11, 12 eller i 1 Krönikeboken 1:36. I den samaritanska Pentateuken är namnet utelämnat i 1 Moseboken 36:16, och en del forskare menar att ett avskrivningsfel var orsaken till att det har tagits med i den masoretiska texten.
2. En av sönerna till Hebron av Judas stam. (1Kr 2:43)
3. En levit av kehatiternas släkt; son till Jishar. (2Mo 6:16, 18, 21; 1Kr 6:1, 2, 22 [Amminadab kan ha varit ett annat namn för Jishar.]) Under israeliternas vandring i vildmarken gjorde Kora uppror mot Moses och Arons myndighet. Med sig i upproret hade han rubeniterna Datan, Abiram och On och dessutom 250 ”hövdingar i menigheten”, ”ansedda män”. (4Mo 16:1, 2) Deras argument var: ”Hela menigheten är helig, allesammans, och Jehova är mitt ibland dem”, och de frågade därför: ”Varför upphöjer ni er då över Jehovas församling?” (4Mo 16:3–11) Därefter sände Mose bud för att kalla till sig Datan och Abiram, men de vägrade att komma eftersom de menade att han inte hade rätt att kalla dem till sig. (4Mo 16:12–15) Kora och hans menighet och översteprästen Aron uppmanades att infinna sig inför Jehova och allesammans ha med sig fyrfat och rökelse. (4Mo 16:16, 17)
Följande dag ställde sig Kora och de 250 männen med var sitt fyrfat med eld och rökelse vid ingången till mötestältet tillsammans med Mose och Aron. Jehovas härlighet visade sig för hela menigheten, och Jehova talade till Mose och Aron och sade att de skulle skilja sig från denna menighet så att han kunde ”utrota dem i ett ögonblick”. Men Mose och Aron bad för folket, och Gud sade sedan till Mose att han skulle förmå menigheten att dra sig bort från Koras, Datans och Abirams tältboningar, och detta skedde också. (4Mo 16:18–27) Strax därefter öppnade jorden ”sitt gap och uppslukade dem och deras hushåll och alla människor som hörde till Kora och alla deras ägodelar”. De och alla som hörde till dem for levande ner i Sheol, och jorden täckte över dem. (4Mo 16:28–34)
De som stod framför mötestältet med fyrfaten med rökelse kom inte heller undan, för ”eld gick ut från Jehova och förtärde de 250 männen som offrade rökelsen”. (4Mo 16:35) Kora själv var tillsammans med dem när detta hände och förtärdes därmed också av denna eld från Gud. (4Mo 26:10)
Fyrfaten som tillhörde dem som gjorde uppror tillsammans med Kora hamrades ut till metallplåtar som man täckte altaret med. Detta gjordes därför att de hade burit fram dem ”inför Jehova, så att de blev heliga”, och de skulle därefter ”tjäna som ett tecken för Israels söner”. (4Mo 16:36–40) Trots detta mäktiga vittnesbörd om Guds dom började hela menigheten redan följande dag knota mot Mose och Aron och säga: ”Det är ni som har dödat Jehovas folk.” Detta väckte Jehovas vrede, och trots Moses och Arons böner sände Jehova en hemsökelse som dödade 14 700 israeliter. Den upphörde först när Aron hade bringat försoning för folket. (4Mo 16:41–50) Därefter blev Arons ställning som präst bekräftad genom att hans stav sköt skott. (4Mo 17)
Det tycks som om Koras söner inte följde sin far i hans uppror, för det sägs i Bibelns skildring: ”Men Koras söner dog inte.” (4Mo 26:9–11) Koras avkomlingar fick längre fram en framträdande ställning bland leviterna. (Se KORAITER.)
I Judas brev nämns Kain, Bileam och Kora samtidigt när de kristna varnas för människor som handlar som förnuftslösa djur, sådana som ”har gått under genom upproriskt tal likt Koras”. Kora var tydligen ärelysten. Han ifrågasatte Jehovas beslut som gällde förordnanden och gjorde uppror och blev därför med rätta dödad på grund av sitt orätta handlingssätt. (Jud 10, 11)