Livskraft, åldrande, död.
Överföring av livskraften. Livskraften iskapelser, som sattes i verksamhet av Jehova i de första av varje art (till exempel i det första människoparet), kunde sedan föras vidare till avkomman genom fortplantningsprocessen. Hos däggdjuren, till exempel, tillhandahåller modern syre och annan näring fram till födelsen, då ungen börjar andas genom näsborrarna, dia och senare äta.
När Gud skapade Adam, formade han människans kropp. För att denna nyskapade kropp skulle leva och fortsätta att leva behövdes både anden (livskraften) och andningen. I Första Moseboken 2:7 (NW) berättas det att Gud grep sig an med ”att blåsa in livets andedräkt [en form av nesha·máh] i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ”. ”Livets andedräkt” måste syfta på mer än bara andningen eller luften som strömmar ner i lungorna. Gud försåg tydligtvis Adam med både livsanden eller livsgnistan och andningen som behövdes för att hålla honom vid liv. Adam började nu åtnjuta liv som person och ge uttryck åt personlighetsdrag, och genom sitt tal och sina handlingar kunde han visa att han var högre än djuren, att han var en ”son av Gud”, gjord enligt hans likhet och till hans avbild. — 1 Moseboken 1:27, NW; Lukas 3:38.
Människans och djurens liv är beroende både av den livskraft som ursprungligen införlivades med de första av varje art och av andningen för att uppehålla livskraften. Biologisk vetenskap bär vittnesbörd om detta. Det framgår av att man delar upp dödsprocessen i två faser: Somatisk, eller systemisk, död (ibland kallad klinisk död), som innebär det fullständiga upphörandet av hjärnans såväl som av cirkulations- och andningsorganens funktioner (kroppen som ordnad enhet är död), och vävnadernas död (ibland betecknad som biologisk död), det fullständiga försvinnandet av livsfunktionerna i kroppens minsta strukturella enheter. Så även om somatisk död har ägt rum, dröjer livskraften fortfarande kvar i kroppsvävnadernas celler tills slutligen varje cell dör fullständigt (vävnadernas död).
Åldrande och död. Alla former av växtliv såväl som av djurliv är obeständiga. En uråldrig fråga bland vetenskapsmän har varit: Varför åldras människan och dör?
En del vetenskapsmän framkastar tanken att det finns en genetiskt fastställd livslängd för varje cell. Till stöd pekar de på experiment, i vilka det befanns att celler som odlats i en artificiell omgivning upphörde att dela sig efter omkring 50 delningar. Andra vetenskapsmän hävdar emellertid att sådana experiment inte ger insikt i varför hela organismer åldras. Många andra förklaringar har framkastats, bland dem teorin att hjärnan avsöndrar hormoner som spelar en viktig roll vid åldrandet och den därpå följande döden. Att man måste akta sig för att godta en teori framför andra framgår av vad medicine doktor Roy L. Walford sagt: ”Det är inte någon anledning till oro eller ens till förvåning att Hayflicks paradigm [teorin att åldrandet är inbyggt i cellens genetik] till sist kan visa sig vara oriktig eller bli ersatt av en bättre men till sist lika oriktig paradigm. Allting är sant för sin egen tid.” — Maximum Life Span (Den maximala livslängden), 1983, sidan 75.
När vi begrundar vad vetenskapsmännen funnit och vilka slutsatser de dragit, bör vi lägga märke till att de flesta inte ger en Skapare äran för livet. Genom sina egna ansträngningar hoppas de upptäcka hemligheten med åldrande och död för att kunna utsträcka mänskligt liv i all oändlighet. De förbiser det förhållandet att Skaparen själv avkunnade dödsdomen över det första människoparet och verkställde den domen på ett sätt som människan inte till fullo förstår; han håller likaledes fram belöningen evigt liv för dem som utövar tro på hans Son. — 1 Moseboken 2:16, 17; 3:16—19; Johannes 3:16.