”Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig”

”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning.” — 2 MOSEBOKEN 34:6.

1. a) Vilken tröst ger Bibeln dem som har sett en kär anförvant avvika från den rena tillbedjan? b) Hur betraktar Jehova dem som syndar på det här sättet?

”NÄR min dotter hade talat om för mig att hon inte längre ville tillhöra den kristna församlingen, kände jag en gnagande oro inom mig i dagar och veckor, ja, i flera månader. Det var värre än döden.” Så berättar en kristen far. Ja, det är i sanning smärtsamt att se en kär anförvant vika av från den rena tillbedjans stig. Har du upplevt detta? Du kan i så fall finna tröst i vetskapen att Jehova förstår hur du känner det. (2 Moseboken 3:7; Jesaja 63:9) Men hur betraktar Jehova dem som syndar på det här sättet? Bibeln visar att Jehova barmhärtigt uppmanar dem att komma tillbaka till hans ynnest. Han bad de upproriska judarna på Malakis tid: ”Vänd tillbaka till mig, och jag skall vända tillbaka till er.” — Malaki 3:7.

2. Hur visar Bibeln att Jehova är barmhärtig?

² Jehova Guds barmhärtighet betonades för Mose på berget Sinai, när Jehova uppenbarade sig som ”en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning”. (2 Moseboken 34:6) Dessa ord visar att Jehova är barmhärtig. Aposteln Petrus skrev att Jehova ”önskar att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2 Petrus 3:9) Guds barmhärtighet är naturligtvis inte obegränsad. Mose fick höra följande om Jehova: ”På inga villkor kommer han att frita från straff.” (2 Moseboken 34:7; 2 Petrus 2:9) Men ”Gud är kärlek”, och barmhärtighet är en framträdande sida av kärleken. (1 Johannes 4:8; Jakob 3:17) Jehova ”finner behag i kärleksfull omtanke”, och han kommer inte att ”hålla fast vid sin vrede för evigt”. — Mika 7:18, 19.

3. Hur skilde sig Jesu syn på barmhärtighet från de skriftlärdas och fariséernas?

³ Jesus, som var en fullkomlig återspegling av sin himmelske Fader, var barmhärtig mot syndare. (Johannes 5:19) Den barmhärtighet han visade dem var ett uttryck för samma ömma känsla som han visade mot de fysiskt sjuka, men den var inte ett tecken på att han tolererade deras synd. (Jämför Markus 1:40, 41.) Ja, Jesus placerade barmhärtighet bland de ”viktigare tingen” i Guds lag. (Matteus 23:23) Fariséerna och de skriftlärda däremot, med sina formalistiska uppfattningar om rättvisa, åsidosatte vanligtvis barmhärtigheten helt och hållet. När de såg hur Jesus var tillsammans med syndare, klagade de: ”Den mannen välkomnar syndare och äter tillsammans med dem.” (Lukas 15:1, 2) Jesus svarade dem som anklagade honom genom att framställa tre liknelser, vilka alla betonar Guds barmhärtighet.

4. Vilka två liknelser framställde Jesus, och vad var det han ville få fram?

⁴ Först berättade Jesus om en man som lämnade 99 får för att leta efter ett enda som han hade förlorat. Vad var det Jesus ville få fram? Jo, att det skulle bli ”mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring”. Därefter talade Jesus om en kvinna som letade efter en borttappad drakma och som gladde sig när hon hade hittat den. Hans tillämpning? Det ”uppstår glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sinne”. Sin tredje liknelse framställde Jesus i form av en illustrerande berättelse.a Många har betraktat den liknelsen som den finaste korta berättelse som någonsin framställts. Att begrunda den liknelsen kommer att hjälpa oss att uppskatta och efterlikna Guds barmhärtighet. — Lukas 15:3–10.

En upprorisk son lämnar hemmet

5, 6. Hur visade den yngre sonen i Jesu tredje liknelse en chockerande brist på uppskattning?

⁵ ”En viss man hade två söner. Och den yngre av dem sade till sin far: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som faller på min lott.’ Då delade han sina försörjningsmedel åt dem. Senare, inte många dagar därefter, samlade den yngre sonen ihop allt och for utrikes till ett avlägset land, och där slösade han bort sin förmögenhet genom att föra ett utsvävande liv.” — Lukas 15:11–13.b

⁶ Den yngre sonen i denna liknelse, som ofta har kallats liknelsen om den förlorade sonen, visade en chockerande brist på uppskattning. Först begärde han att få ut sitt arv, och sedan slösade han bort det ”genom att föra ett utsvävande liv”. Uttrycket ”utsvävande” är översatt från ett grekiskt ord som betyder ”liderlig”. En kännare av grekiska säger att ordet ”uttrycker det djupaste sedliga fördärv”.

7. Vilka i våra dagar liknar den förlorade sonen, och varför söker så många av dessa oberoende i ”ett avlägset land”?

⁷ Finns det personer i våra dagar som liknar denne son? Ja, det gör det. Tyvärr har några lämnat vår himmelske Faders, Jehovas, trygga ”hem”. (1 Timoteus 3:15) Och några av dessa har gjort detta därför att de tycker att livet i Guds hushåll är alltför restriktivt, att Jehovas vakande öga är mer ett hinder än ett skydd. (Jämför Psalm 32:8.) Tänk på den kristna kvinna som, trots att hon hade uppfostrats enligt bibliska principer, senare hamnade i alkohol- och narkotikamissbruk. När hon nu ser tillbaka på denna tråkiga period av sitt liv, säger hon: ”Jag ville bevisa att jag kunde skapa mig ett bättre liv på egen hand. Jag ville leva på mitt sätt, och jag ville inte att någon skulle lägga sig i det.” Denna unga kvinna sökte, i likhet med den förlorade sonen, oberoende. På grund av att hon förde ett liv i strid med Bibelns principer måste hon tråkigt nog uteslutas ur den kristna församlingen. — 1 Korinthierna 5:11–13.

8. a) Vilken hjälp kan erbjudas dem som inte längre önskar leva i enlighet med Guds normer? b) Varför bör man nyktert begrunda sitt val i fråga om tillbedjan?

⁸ Det är verkligen en orsak till stor sorg när en medtroende inte längre vill leva enligt Guds normer. (Filipperna 3:18) När detta händer, försöker de äldste och andra med andliga förutsättningar att föra den felande till rätta. (Galaterna 6:1) Det är emellertid ingen som tvingas bära det ok som ett kristet lärjungaskap innebär. (Matteus 11:28–30; 16:24) Vi har alla fri vilja, och därför måste också ungdomar, när de blir tillräckligt gamla, själva fatta ett beslut i fråga om tillbedjan. Vi får naturligtvis alla ”skörda” vad vi ”sår”, vilket den yngre sonen i Jesu liknelse snart fick erfara, och till slut måste vi alla avlägga räkenskap för oss själva inför Gud. — Romarna 14:12; Galaterna 6:7, 8.

Förtvivlad i ett avlägset land

9, 10. a) Hur förändrades förhållandena för den yngre sonen, och hur reagerade han för detta? b) Belys hur somliga i våra dagar, som har lämnat den sanna tillbedjan, är i en liknande situation som denne förlorade son.

⁹ ”När han hade gjort av med alltsammans, kom en svår hungersnöd över hela det landet, och han började lida brist. Han gick rentav och slöt sig till en av det landets invånare, och denne skickade honom till sina åkrar för att driva svin på bete. Och han brukade längta efter att bli mättad med johannesbrödträdets baljor, som svinen åt, och ingen gav honom något.” — Lukas 15:14–16.

¹⁰ Sonen var nu utblottad, men han hade ännu inte börjat fundera över att återvända hem. I stället fick han arbete hos en av landets invånare — driva svin på bete. Eftersom svin, enligt den mosaiska lagen, var orena djur, var ett sådant arbete antagligen inte acceptabelt för en jude. (3 Moseboken 11:7, 8) Men om sonen på något sätt kände samvetskval för detta, var det något han måste undertrycka. Han kunde ju trots allt inte förvänta att hans arbetsgivare, en av landets invånare, skulle bry sig om hur han som utslagen utlänning kände det. Många i våra dagar, som har lämnat den rena tillbedjans raka stig, är i en liknande situation som den förlorade sonen. Sådana personer blir ofta indragna i sådant som de tidigare skulle ha ansett vara förnedrande. Som exempel kan nämnas en ung man på 17 år som gjorde uppror mot sina föräldrar och den kristna fostran som de hade gett honom. ”Omoraliskhet och narkotikamissbruk raderade ut allt det som jag under min uppväxt hade fått lära mig från Bibeln”, erkänner han. Denne unge man hamnade snart i fängelse för väpnat rån och mord. Han tillfrisknade senare andligen, men han hade verkligen fått betala ett högt pris för ”den tillfälliga njutningen av synd”. — Jämför Hebréerna 11:24–26.

11. Hur förvärrades situationen för den yngre sonen, och hur har några i våra dagar upptäckt att världens lockelser är ett ”tomt bedrägeri”?

¹¹ Situationen för den yngre sonen i Jesu liknelse förvärrades av att ”ingen gav honom något”. Var fanns nu hans nya vänner? Nu, när han var utfattig, var han som ”ett föremål för hat” för dem. (Ordspråken 14:20) På liknande sätt upptäcker många i våra dagar, som avvikit från tron, att lockelserna och uppfattningarna i den här världen inte är annat än ett ”tomt bedrägeri”. (Kolosserna 2:8) Så här säger en ung kvinna som under någon tid var borta från Guds organisation: ”Jag fick utstå mycket lidande och bekymmer nu, när jag inte längre hade Jehovas vägledning. Jag försökte passa in i världen, men eftersom jag inte riktigt var som de andra, så stötte de bort mig. Jag kände mig som ett vilsekommet barn som behövde en fars vägledning. Det var då jag insåg att jag behövde Jehova. Jag vill aldrig mer leva ett liv oberoende av Jehova.” Sonen i Jesu liknelse kom till en liknande insikt.

Sonen kommer till besinning

12, 13. Vad har hjälpt somliga i våra dagar att komma till besinning? (Se rutan.)

¹² ”När han kom till besinning, sade han: ’Hur många lejda män hos min far har inte bröd i överflöd, medan jag håller på att gå under här av svält! Jag vill bryta upp och färdas till min far och säga till honom: ”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son. Låt mig bli som en av dina lejda män.”’ Så bröt han upp och gick till sin far.” — Lukas 15:17–20.

¹³ Sonen ”kom till besinning”. Han hade under en tid hängett sig åt nöjen och njutningar och levt som i en drömvärld. Men nu blev han mycket medveten om i vilket tillstånd han befann sig andligen. Ja, även om denne unge man hade fallit eller avvikit från den rätta vägen, fanns det fortfarande hopp för honom, då det ju fanns något gott hos honom. (Ordspråken 24:16; jämför 2 Krönikeboken 19:2, 3.) Hur är det då med dem som nu lämnar Guds hjord? Är det rimligt att dra slutsatsen att alla dessa är hopplöst förlorade? Har de alla genom sitt upproriska handlingssätt syndat mot Guds heliga ande? (Matteus 12:31, 32) Inte nödvändigtvis. Somliga av dem plågas av sitt egensinniga handlingssätt, och med tiden kommer många av dem till besinning. ”Det gick inte en enda dag utan att jag tänkte på Jehova”, säger en syster, när hon tänker tillbaka på den tid, då hon var borta från Guds organisation. ”Jag bad alltid att han på något sätt och någon gång skulle vilja låta mig få komma tillbaka till sanningen.” — Psalm 119:176.

14. Vad beslöt den förlorade sonen sig för att göra, och hur visade han därigenom ödmjukhet?

¹⁴ Men vad kan då de som har avvikit från den rätta vägen göra åt sin situation? Sonen i Jesu liknelse beslöt sig för att bege sig hem till sin far och be honom om förlåtelse och säga: ”Låt mig bli som en av dina lejda män.” En lejd tjänare var en daglönare, som kunde få sluta efter en enda dag. Han hade till och med en lägre ställning än en slav, vilken i viss bemärkelse var som en medlem av familjen. Sonen i liknelsen tänkte således inte be om att få tillbaka sin tidigare ställning som son. Han tog gärna den lägsta ställningen för att på så sätt kunna bevisa sin lojalitet mot sin far varje dag. Men han skulle bli överraskad.

Ett hjärtevärmande mottagande

15–17. a) Hur reagerade fadern, när han fick syn på sin son? b) Vad visade fadern genom att ge sin son en lång dräkt, en ring och sandaler? c) Vad visade fadern genom att ställa till med en fest?

¹⁵ ”Medan han ännu var långt borta, fick hans far syn på honom och greps av medlidande, och han sprang och föll honom om halsen och kysste honom ömt. Då sade sonen till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son. Låt mig bli som en av dina lejda män.’ Men fadern sade till sina slavar: ’Fort! Hämta ut en lång dräkt, den bästa, och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och sandaler på hans fötter. Och hämta den gödda ungtjuren, slakta den och låt oss äta och roa oss, eftersom min son här var död och har fått liv igen; han var förlorad och blev funnen.’ Och de började roa sig.” — Lukas 15:20–24.

¹⁶ Varje kärleksfull förälder som har ett andligen sjukt barn längtar efter att barnet skall tillfriskna. Vi kan därför föreställa oss hur fadern till den förlorade sonen varje dag ivrigt blickade ner för den stig som ledde upp till hans hus i hopp om att han skulle få se sin son komma tillbaka. Och så en dag får han se sonen komma uppför stigen! Sonen hade helt visst förändrats till det yttre, men trots det kände fadern igen honom medan han ännu var ”långt borta”. Fadern bryr sig inte om att sonen är klädd i trasor och ser nedstämd ut, utan det han ser är sin son, som han springer ut för att möta!

¹⁷ När fadern kommer fram till sonen, faller han honom om halsen och kysser honom ömt. Därefter befaller han sina slavar att förse sonen med en lång dräkt, och det är inte vilken dräkt som helst, utan ”den bästa” — kanske en sådan rikt broderad dräkt av det slag som ärade gäster brukade få — och även att förse honom med en ring och sandaler. Eftersom det inte var vanligt att slavar hade ring och sandaler, gjorde fadern genom detta klart att hans son nu var välkommen tillbaka som en fullvärdig familjemedlem. Men fadern gjorde ännu mer. Han befallde att man skulle ställa till med en fest för att fira sonens återkomst. Det är uppenbart att det inte var motvilligt som denne man förlät sin son och att det inte heller var så att han på grund av sonens återkomst kände sig förpliktad att göra det, utan han ville verkligen göra det. Det fick honom att glädja sig.

18, 19. a) Vad kan vi lära om Jehova av liknelsen om den förlorade sonen? b) Hur ”förblir [Jehova] i förväntan på” att en syndare skall komma tillbaka, vilket framgår av hans handlande med Juda och Jerusalem?

¹⁸ Vad har liknelsen om den förlorade sonen hittills lärt oss om den Gud som vi har förmånen att tillbe? För det första att Jehova är ”barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning”. (2 Moseboken 34:6) Ja, barmhärtighet är ett framträdande drag hos Gud. Det är hans normala sätt att reagera mot dem som är i nöd. Jesu liknelse lär oss också att Jehova är ”redo att förlåta”. (Psalm 86:5) Han iakttar syndiga människors hjärtan för att se om det sker någon förändring som ger honom orsak att visa barmhärtighet. — 2 Krönikeboken 12:12; 16:9.

¹⁹ Tänk exempelvis på Jehova Guds handlande med israeliterna. Jehova inspirerade profeten Jesaja att beskriva Juda och Jerusalem som sjuka ”från fotsulan ända till huvudet”. Men han sade också: ”Jehova [kommer] att förbli i förväntan på att få visa er ynnest, och därför kommer han att stå upp för att visa er barmhärtighet.” (Jesaja 1:5, 6; 30:18; 55:7; Hesekiel 33:11) Likt fadern i Jesu liknelse håller Jehova så att säga utkik på stigen. Han hoppas innerligt att de som har lämnat hans hus skall återvända. Är inte det vad vi kan förvänta av en kärleksfull far? — Psalm 103:13.

20, 21. a) Vad får Guds barmhärtighet många i våra dagar att göra? b) Vad skall vi behandla i följande artikel?

²⁰ Jehovas barmhärtighet får varje år många att komma till besinning och återvända till sann tillbedjan. Vilken glädje skänker inte detta deras nära och kära! Som exempel kan nämnas den kristne far som nämndes i början. Hans dotter tillfrisknade lyckligtvis andligen och tjänar nu som heltidsförkunnare. Fadern säger: ”Jag är så lycklig som man kan bli i denna gamla tingens ordning. Mina sorgetårar har förvandlats till glädjetårar.” Jehova gläder sig helt visst också! — Ordspråken 27:11.

²¹ Men det finns mer att säga om liknelsen om den förlorade sonen. I fortsättningen av sin berättelse ställde Jesus Jehovas barmhärtighet i kontrast till den stränga och fördömande inställning som var så vanlig bland de skriftlärda och fariséerna. Hur han gjorde detta och vad detta innebär för oss skall vi behandla i följande artikel.

[Fotnoter]

Som repetition

◻ Hur skilde sig Jesus från fariséerna när det gällde barmhärtighet?

◻ Vilka i våra dagar liknar den förlorade sonen, och hur då?

◻ Vad var det som fick den förlorade sonen att komma till besinning?

◻ Hur visade fadern barmhärtighet mot sin ångerfulle son?

[Ruta på sidan 11]

DE KOM TILL BESINNING

Vad var det som hjälpte somliga av dem som en gång var uteslutna ur den kristna församlingen att komma till besinning? Följande kommentarer kan kasta ljus över saken.

”I mitt hjärta visste jag hela tiden var sanningen fanns. År av bibelstudium och besök vid kristna möten hade påverkat mig djupt. Hur skulle jag längre kunna vända Jehova ryggen? Det var inte han som hade lämnat mig, utan jag som hade lämnat honom. Till slut erkände jag hur fel jag hade handlat och hur halsstarrig jag hade varit och att Jehovas ord hade rätt, när det säger att man får skörda det man sår.” — C.W.

”Jag rördes i mitt hjärta, när min lilla flicka började tala, eftersom jag ville lära henne sådant som vem Jehova är och hur man skall be till honom. Sent en kväll, när jag inte kunde sova, körde jag till en park och bara grät och bad till Jehova för första gången på länge. Jag visste bara att jag behövde få tillbaka Jehova i mitt liv, och jag hoppades att han kunde förlåta mig.” — G.H.

”När ämnet religion kom på tal, brukade jag säga till människor att om jag skulle välja det religiösa samfund som lärde sanningen, så måste jag bli ett Jehovas vittne. Sedan sade jag att jag hade varit ett vittne, men att orsaken till att jag inte längre var det var att jag inte kunde leva som ett sådant. När jag insåg detta kände jag mig ofta skyldig och olycklig. Till slut erkände jag: ’Jag är eländig. Jag måste göra några drastiska förändringar.’” — C.N.

”För trettiofem år sedan blev min man och jag uteslutna. Så år 1991 blev vi glatt överraskade, när vi fick besök av två äldste som upplyste oss om möjligheten att komma tillbaka till Jehova. Sex månader senare var vi överlyckliga över att bli återupptagna i församlingen. Min man är 79 år och jag 63.” — C.A.