Jehova är min andel

”Jag är din andel och din arvedel bland Israels söner.” (4 MOS. 18:20)

1, 2. a) Hur var situationen för leviterna när landet fördelades? b) Vilken försäkran gav Jehova leviterna?

SEDAN israeliterna hade intagit stora delar av det utlovade landet började Josua fördela det genom lottkastning. Till hjälp hade han översteprästen Eleasar och överhuvudena för stammarna. (4 Mos. 34:13–29) Men till skillnad från de andra stammarna fick leviterna inte någon arvsbesittning. (Jos. 14:1–5) Varför fick inte leviterna något eget landområde, någon egen andel, i det utlovade landet? Hade de blivit förbisedda?

² Vi hittar svaret i det som Jehova tidigare hade sagt till Aron om leviterna. Han betonade då att de inte skulle bli övergivna och sade: ”Jag är din andel och din arvedel bland Israels söner.” (4 Mos. 18:20)

Jehova tar hand om leviterna

3. Vad ledde fram till att Gud utvalde leviterna till en särskild tjänst?

³ Innan Jehova gav lagen till israeliterna var det familjeöverhuvudet som fungerade som präst för familjen. Men när lagen kom ordnade Jehova med att några ur Levis stam tjänade som präster och medhjälpare. Hur kom det sig? När Gud tillintetgjorde alla förstfödda söner i Egypten helgade han alla förstfödda söner i Israel åt sig och avskilde dem som sina. Sedan gjorde Gud en viktig justering: ”Jag tar härmed ut leviterna ... i stället för alla förstfödda bland Israels söner.” En mönstring av folket visade att israeliternas förstfödda söner var fler än leviterna, och därför betalades en lösesumma som mellanskillnad. (4 Mos. 3:11–13, 41, 46, 47) I och med detta kunde leviterna börja utföra sina uppgifter i tjänsten för Israels Gud.

4, 5. a) Vad innebar det för leviterna att de hade Gud som sin andel? b) Hur tog Gud hand om leviterna?

⁴ Vad innebar det här uppdraget för leviterna? Jehova sade att han skulle vara deras andel i den bemärkelsen att de i stället för en arvsbesittning skulle bli betrodda med ett mycket viktigt arbete. Deras arvedel var att få vara ”Jehovas prästadöme”. (Jos. 18:7) Verserna omkring 4 Moseboken 18:20 visar att leviterna ändå inte skulle stå utan försörjning. (Läs 4 Moseboken 18:19, 21, 24.) Leviterna skulle få ”allt tionde i Israel till arvedel i gengäld för den tjänst” de utförde. De skulle få 10 procent av landets avkastning och av tillväxten av boskapen. Leviterna i sin tur skulle ge en tiondel av det de fick, ”av det allra bästa därav”, till prästernas försörjning.a (4 Mos. 18:25–29) Prästerna fick även ”alla heliga bidrag” som israeliterna bar fram inför Gud vid platsen för hans tillbedjan. Prästerna kunde alltså lita på att Jehova skulle se till att de fick det de behövde.

⁵ Det verkar som om den mosaiska lagen föreskrev ytterligare ett tionde, som familjerna lade undan för att kunna äta och dricka och ha trevligt vid de heliga sammankomsterna varje år. (5 Mos. 14:22–27) Men vid slutet av det tredje och det sjätte året i den sju år långa sabbatscykeln gick detta tionde till de fattiga och leviterna. Varför nämns även leviterna? Därför att de inte hade ”någon andel eller arvedel” i Israel. (5 Mos. 14:28, 29)

6. Var skulle leviterna bo med tanke på att de inte hade något eget landområde?

⁶ Men du kanske undrar var leviterna skulle bo om de nu inte fick något eget landområde. Gud sörjde för dem även i den frågan. Han gav dem 48 städer med omgivande betesmarker, däribland de sex tillflyktsstäderna. (4 Mos. 35:6–8) I och med det hade leviterna någonstans att bo när de inte tjänstgjorde vid Guds helgedom. Jehova tog väl hand om dem som ställde sig till förfogande i hans tjänst. Så hur kunde leviterna visa att Jehova var deras andel? Genom att lita på att Jehova både kunde och ville sörja för dem.

7. Vad krävdes av leviterna för att de skulle kunna ha Jehova som sin andel?

⁷ Lagen föreskrev inte något straff för en israelit som inte gav något tionde. När folket försummade att ge tionde drabbade det prästerna och leviterna. Det var det som hände på Nehemjas tid. Det ledde till att leviterna behövde arbeta för sitt uppehälle och försummade sin tjänst. (Läs Nehemja 13:10.) Det var alltså folkets andlighet som avgjorde om prästerna och leviterna skulle få sin försörjning eller inte. Dessutom behövde de själva ha tro på Jehova och hans sätt att ta hand om dem.