Drakbergen — vackra men farliga

Från Vakna!:s korrespondent i Sydafrika

FOTVANDRAREN går sakta, eftersom det har varit en tröttsam dag. Men snart glömmer han sin trötthet. Med en växande medvetenhet om fara lägger han märke till att himlen dramatiskt har förändrats, följt av en doft i luften som är annorlunda och dödstystnad. Moln samlar sig, och det blir mörkare. Plötsligt hörs en öronbedövande knall!

Fotvandraren inriktar sig snabbt på att finna skydd. Men han springer inte — det skulle alstra statisk elektricitet, som skulle dra till sig blixten som en magnet. Det kommer regn, sedan hagel, som piskar hans ansikte. Han når till sist ett skydd, pustar ut och tar skådespelet i betraktande.

Åskljudet, som slår emot och ekar bland de omgivande topparna, är skrämmande. Och mörkret lättas bara av att blixten lyser upp det motsatta bergets yta. I en timme rasar ovädret. Men lika snabbt som det kom avtar det, och fotvandraren söker sig till grottan som är hans tillfälliga hem.

Sådana scener är vanliga i de så kallade Drakbergen — Sydafrikas berömda bergskedja. En av dess toppar heter faktiskt Indumeni, som är zulu och betyder ”åskplatsen”. Vita nybyggare gav denna väldiga bergskedja dess namn på grund av legenden att drakar en gång bodde här. Ja, bergskedjan sträcker ut sig som en lat drake omkring 1.050 kilometer genom Sydafrika. Men den sektion som utgör en naturlig gräns mellan Natal och Lesotho är den allra mest imponerande delen av bergskedjan. Den kallas ofta Sydafrikas Schweiz. Detta namn är passande, särskilt när höjderna är täckta av snö.

De våldsamma sommarovädren i Drakbergen förstärker deras rykte för att vara vackra men farliga. Men det är inte enbart naturens härjningar som har förskaffat dem detta rykte.

Människan — den största faran

Människans historia i Drakbergen är ofta mera våldsam än de sommaroväder som förekommer här. År 1818 började en tid av bittra stamkrig mellan de svarta, och de vackra Drakbergen blev bakgrunden till många hemska handlingar av människa mot medmänniska. År 1823 hade Natals befolkning minskat från kanske en miljon till några få tusen. De kvarvarande av splittrade stammar sökte tillflykt i bergen.

Men innan den svarte mannen anlände, hade en annan ras bott i Drakbergens skugga. Hur länge de så kallade bushmännen var områdets enda inbyggare vet vi inte. Det är inte heller säkert varifrån de kom.a De hade ljus, gulbrun, skrynklig hud och var korta till växten.

Bushmannens leverne var främmande för den vite mannen. Bushmännen var skickliga jägare, men de jagade bara för föda, aldrig för nöjes skull. De hade god kännedom om växter och var noga med att inte rubba naturens jämvikt. En del var skickliga poeter, andra var artister. Bergsgrottorna var deras hem, och de prydde väggarna med de nu ryktbara bushmansmålningarna. De som besöker Drakbergen kan fortfarande glädja sig åt en del av denna vackra klippkonst. Hur bushmännen blandade till sin varaktiga färg är fortfarande en hemlighet.

När de första vita började bosätta sig i området, år 1837, blev en intressekonflikt oundviklig. Bushmännen höll inte boskap. Ja, de betraktade alla djur som sådana som fick användas av alla människor. Men de iakttog jaktområdesrätten. Att främlingar jagade på deras område var således en krigsförklaring. Den vite mannen jagade för nöjes skull och dödade villebråd, som var bushmännens föda. De hämnades genom att stjäla de vitas boskap. Den vite mannen svarade med att jaga och tillintetgöra bushmännen. De små männen angreps också av svarta stammar. Följden blev att bushmännen utrotades inom denna region.

Drakbergen lockar inte längre jägare, eftersom jakt nu är förbjuden här. Men bergen drog till sig äventyrare av annat slag — naturmänniskor.

Människor och djur — att se och att lyssna till

Fastän Drakbergen kan vara ett farligt ställe för dåligt förberedda besökare, kan man med lämpligt förutseende få glädja sig åt scener med storslagen skönhet! Afrika är känt för sin omväxling, när det gäller växter, och detta område är rikt begåvat. Särskilt efter kraftigt regn kan blomsterälskaren glädja sig åt att träffa på sådana vilda blommor som myrten, fackelliljor och markväxande orkidéer, för att nu bara nämna några få. De olika slagen av vilda djur är också imponerande. Man ser dem inte alla, men man hör många av dem, om man är vaken för deras särskiljande läten. Man kanske blir skrämd av en schabrakschakals hemska tjut eller av en babians skällande, och med övning särskiljer man många fåglars ljud. Man betraktas av hundratals ögon, även om man inte ser dem.

Många slags antiloper håller till här. Bland dem finner vi den lilla grå buskdykaren, som vanligtvis är i verksamhet på natten, den större buskbocken och den majestätiska älgantilopen, den största av alla. Den vackra sydafrikanska blekbocken eller oribin, med sin rödaktiga färg och sina vita markeringar, är sällsynt, men man finner den i Giant’s Castle Nature Reserve. Ibland, när man betraktar en sluttning, verkar det som om gräset rörde sig, men så får man klart för sig att det är några välkamouflerade antiloper som betar!

Inte att förglömma är den stora, svävande lammgamen, som också kallas skäggam. Den har gamens matvanor, men i flykten påminner den om örnen. Bröstpartiet är gråvitt, strupen och nacken är orangefärgade, och huvudet är vitt. Detta står i kontrast till vingarnas och stjärtens svarta fjädrar. En tofs av svart borst bildar ett ”skägg” kring näbben, och en mask av svarta fjädrar kring ögonen förhöjer fågelns skräckinjagande utseende. Men det är en skygg fågel, som huvudsakligen lever på kadaver.

Lammgamen har den vanan att släppa ben från hög höjd, så att de krossas mot klippor. Den sveper sedan ner för att gräva ur märgen med tungan.b Klippörnen och kapgamen håller också till här, men lammgamen, med ett utsträckt vingspann på nästan tre meter, är kung. Olyckligtvis är den en utrotningshotad art, och det finns mycket få exemplar kvar. I Giant’s Castle Nature Reserve finns det ett gömställe, från vilket man kan iaktta den.

Imponerande berg

Drakbergens utmanande toppar, sådana som den massiva Sentinel, 3.165 meter, den släta, farliga Monk’s Cowl, 3.234 meter, och den förrädiska Devil’s Tooth med sina 200 meter höga lodräta sidor, drar också till sig äventyrslystna bergsbestigare. Men sådan bestigning är farlig. Själva berggrundens sammansättning bidrar till faran. Basalten är ganska söndervittrad.

Ett antal pass till den branta sluttningen är visserligen branta men säkra och kräver inte särskild bergsbestigningsutrustning. Men det är givetvis viktigt att åtlyda bergsreglerna. Det är viktigt med varma kläder, ett tält och lite reservproviant. Det kan vara bitande kallt på den branta sluttningen med bistra vindar på natten. ”Jag kommer ihåg en natt”, sade en fotvandrare, ”när vinden gick lös på vårt tält och kölden var så svår att vi inte kunde sova. Nästa morgon var våra vattenflaskor frusna, fastän de var inne i tältet. Jag lovade att jag inte skulle utsätta mig för denna tortyr igen. Men året därpå var jag tillbaka! Den gången var jag bättre utrustad för väder och vind.”

Varje år lämnar många tusen fotvandrare, campare och bergsbestigare av alla raser städernas stress och förorening bakom sig och kommer hit för att andas in den friska bergsluften, känna spänningen av ett dopp i en iskall damm, den hänförande känslan av bergsvattnets friskhet och de majestätiska höjdernas storvulenhet. På natten kan de se ett täcke av strålande stjärnor samlade i skyn. En del påverkas därigenom till att vörda danaren av alla dessa under och att med förväntan se framåt mot den tid när hela jorden skall förvandlas till ett paradis. — Lukas 23:43.

[Fotnoter]

[Karta/Bild på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

DRAKBERGEN

SYDAFRIKA

LESOTHO

NATAL

Durban

INDISKA OCEANEN

[Bilder på sidan 25]

Malakitgrön honungssugare på myrten i Drakbergen

[Bilder på sidan 26]

Längst till vänster: Sebayeni Rock Art Gallery i Drakbergen

Till vänster: majestätisk älgantilop

Nedtill: bushmansmålningar från Sebayenigrottan