hedniska gudarnas djurliknande utseende är förklaringen till att Satan har avbildats med svans, horn och hovar, särskilt av de så kallade kristna under medeltiden.

Det sägs dock inte uttryckligen vad ”de håriga” (se‛irịm) egentligen var. Några menar att de var bokstavliga bockar eller avgudar formade som bockar, men det är inte nödvändigtvis det som avses, eftersom varken sammanhanget eller andra bibelställen styrker den uppfattningen. Uttrycket som används kan helt enkelt betyda att i tillbedjarnas sinnen uppfattades dessa falska gudar som bockliknande eller håriga till utseendet. En annan möjlighet är att ordet användes bara för att uttrycka förakt för avgudar och gudabilder i allmänhet, precis som ordet för avgudar i många bibelställen är avlett av ett uttryck som ursprungligen betydde ”dyngkulor” utan att man fördenskull menade att avgudarna bokstavligt talat var gjorda av dynga. (3Mo 26:30; 5Mo 29:17)

När det gäller de två andra bibelställena (Jes 13:21; 34:14) är man inte lika överens om att sa‛ịr och se‛irịm har med falsk tillbedjan att göra. I de här verserna beskrivs Babylons och Edoms öde ruiner som tillhåll för vilda djur, däribland se‛irịm. En del översättningar återger uttrycket med ”get(ter)” (Yg) eller ”vildget(ter)” (AS) enligt grundbetydelsen, medan Rotherhams översättning, som har ”demoner” i Tredje Moseboken och Andra Krönikeboken, har ”raggiga skapelser” i Jesajas bok. De som föredrar sådana återgivningar i dessa verser framhåller att ordet här förekommer tillsammans med ord som man vet betecknar bokstavliga djur. Ordet sa‛ịr i Jesaja 34:14 har av vissa återgetts med ”satyr”, något som professor G. R. Driver invänder mot. Han framhåller att satyren aldrig används i mytologin som en symbol för ödeläggelse utan för liderlighet och festande. Han menar att något som talar för att sa‛ịr betecknar en bokstavlig get är att getter trivs på öde platser och att vildgetter enligt uppgift är vanliga vid södra änden av Döda havet, dvs. i riktning mot det ödelagda Edom, som Jesajas profetia (34:14) handlar om. (Palestine Exploration Quarterly, London 1959, sid. 57)

De som menar att det hebreiska ordet skall återges på samma sätt i Jesajas bok som i Tredje Moseboken och Andra Krönikeboken hänvisar till att Septuaginta använder ”demoner” för se‛irịm i Jesaja och att Johannes använder samma uttryckssätt som Septuaginta (Jes 13:21) när han beskriver det stora Babylon som ödelagt och ett tillhåll för orena fåglar och ”demoner” (Upp 18:2). Det går naturligtvis inte att slå fast att aposteln Johannes här verkligen citerar Septuaginta. Men följande kommentar i en biblisk ordbok är intressant: ”LXX använder med all säkerhet ... [daimọnion, som återges med ”demon”] som en föraktlig beteckning för hedniska gudar.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av Gerhard Kittel, 1935, bd II, sid. 12)

Man kan alltså inte uttala sig helt säkert i den här frågan. Jesaja kan ha nämnt demoner bland de bokstavliga djur han räknar upp utan att fördenskull ha menat att det var fråga om demoner som hade materialiserat sig som bockar. Han kan i stället ha syftat på att de hedniska folken i de här områdena föreställde sig att öde platser beboddes av sådana demoniska väsen. Historien visar att folken i Syrien och Arabien länge har förknippat skrämmande varelser med öde ruiner, och arabernas jinner skildras som håriga odjur. Men det kan mycket väl vara så att de se‛irịm som höll till i Edoms och Babylons öde ruiner var verkliga djur, raggiga och kanske med ett utseende som fick iakttagare att tänka på demoner.

I sin allmänna betydelse betecknar det hebreiska substantivet ger någon som bor utanför sitt hemland och som har begränsade medborgerliga rättigheter i det land där han bor. Han kan ha religiös gemenskap med landets invånare men behöver inte nödvändigtvis ha det. Abraham, Isak, Jakob och deras avkomlingar betecknades som bofasta främlingar innan de fick äganderätt till det utlovade landet. (1Mo 15:13; 17:8; 5Mo 23:7)

När uttrycket ”bofast främling” i Bibeln används om en person av icke-israelitisk härkomst i förhållande till det israelitiska samhället betecknar det ibland en proselyt, dvs. en som helt hade övergått till att tillbe Jehova. Ibland betecknar det en invandrare i Palestina som nöjde sig med att bo bland israeliterna och följa landets grundläggande lagar men som inte helt omfattade tillbedjan av Jehova. Sammanhanget visar vilken kategori uttrycket avser.

I den grekiska Septuaginta återges ger med proselyt (grek.: prosẹ̄lytos) över 70 gånger. Somliga menar att den bofaste främlingen ofta slöt sig till ett hebreiskt hushåll för att få beskydd och att han stod i ett visst beroendeförhållande till hushållet utan att fördenskull tjäna som slav. Den slutsatsen kan man dra av uttrycket ”din bofaste främling”. (5Mo 29:11; jfr 5Mo 1:16; se också 3Mo 22:10, där ordet tōshạv, ”invandrare”, används.)

Lagförbundet, som förmedlades på berget Sinai, innehöll särskilda bestämmelser som i en mycket kärleksfull anda reglerade den bofaste främlingens förhållande till den infödde israeliten. Eftersom den bofaste främlingen inte befann sig i samma gynnade situation som den infödde israeliten, påbjöd lagen, som innehöll många bestämmelser till fördel för de svaga och utsatta, att man skulle visa främlingen särskild hänsyn och att han skulle få särskilt skydd. Gång på gång påminde Jehova israeliterna om att de av egen erfarenhet visste hur det kändes att leva under förtryck i ett främmande land och att de därför skulle sörja för att de bofasta främlingarna hos dem skulle få del av den frikostighet och det skydd som de själva inte hade blivit föremål för. (2Mo 22:21; 23:9; 5Mo 10:18) På det hela taget skulle den bofaste främlingen, i synnerhet proselyten, behandlas som en bror. (3Mo 19:33, 34)

Även om lagförbundets bestämmelser tillät människor av alla nationaliteter att bli medlemmar av Israels församling genom att omfatta den sanna tillbedjan av Jehova och bli omskurna, fanns det vissa undantag och inskränkningar. Egyptier och edoméer kunde inte komma in i församlingen förrän i tredje generationen, dvs. den tredje generationen som bodde i Israels land. (5Mo 23:7, 8) ”Inte ens i tionde generationen” fick en ”oäkta son” eller hans avkomlingar komma in i församlingen. (5Mo 23:2) Om ammoniter och moabiter sades det: ”Inte ens någon av deras avkomlingar i tionde generationen får någonsin komma in i Jehovas församling. ... Så länge du lever skall du aldrig någonsin verka för deras frid och välstånd.” (5Mo 23:3–6) Dessa inskränkningar gällde alla manliga medlemmar av dessa nationer. Dessutom kunde en man med stympade könsdelar aldrig upptas i församlingen. (5Mo 23:1)

Den bofaste främling som hade låtit omskära sig och tillbad Jehova stod under samma lag som israeliterna; han var alltså förpliktad att följa alla bestämmelser i lagförbundet. (3Mo 24:22) Han skulle hålla sabbaten (2Mo 20:10; 23:12) och fira påsken (4Mo 9:14; 2Mo 12:48, 49), det osyrade brödets högtid (2Mo 12:19), veckohögtiden (5Mo 16:10, 11), lövhyddohögtiden (5Mo 16:13, 14) och försoningsdagen (3Mo 16:29, 30). Han kunde frambära offer (4Mo 15:14), och han måste göra det på samma sätt som det var föreskrivet för den infödde israeliten (4Mo 15:15, 16). Hans offer skulle vara felfria (3Mo 22:18–20), och han skulle komma med dem till mötestältets ingång precis som den infödde israeliten (3Mo 17:8, 9). Han fick inte ägna sig åt någon form av falsk tillbedjan. (3Mo 20:2; Hes 14:7) Om han jagade och dödade ett djur skulle han låta blodet rinna av, och om han åt köttet med blodet i skulle han ”utrotas”. (3Mo 17:10–14) I förbindelse med samhällsansvar på grund av synder kunde han få förlåtelse tillsammans med de infödda israeliterna. (4Mo 15:26, 29) Om han hade blivit oren genom att till exempel ha rört vid ett lik måste han genomgå den föreskrivna reningsproceduren. (4Mo 19:10, 11) När det sägs att man kunde ge ett självdött djur åt den bofaste främlingen, gällde det uppenbarligen en bofast främling som inte helt och fullt hade omfattat tillbedjan av Jehova. (5Mo 14:21)

Lagen garanterade att en bofast främling som hade en rättstvist med en infödd israelit skulle dömas opartiskt. (5Mo 1:16, 17) Man fick inte bedra den bofaste främlingen eller vränga rätten för honom. (5Mo 24:14, 17) Förbannelse uttalades över dem som behandlade bofasta främlingar orättvist. (5Mo 27:19) Tillflyktsstäderna för den som ouppsåtligt dödat någon stod öppna för såväl den bofaste främlingen och invandraren som den infödde israeliten. (4Mo 35:15; Jos 20:9)

Eftersom de bofasta främlingarna inte hade någon arvsbesittning i landet, försörjde sig somliga som köpmän eller lejda arbetare, och en del var slavar. (3Mo 25:44–46) De hade möjlighet att bli välbärgade (3Mo 25:47; 5Mo 28:43), men generellt sett klassificerade lagen dem som fattiga och föreskrev åtgärder för deras skydd och underhåll. Den bofaste främlingen kunde få del av det tionde som ställdes till förfogande vart tredje år. (5Mo 14:28, 29; 26:12) På åkrar och i vingårdar skulle efterskörden lämnas kvar åt honom. (3Mo 19:9, 10; 23:22; 5Mo 24:19–21) Under sabbatsåren hade han lov att förse sig av det som växte av sig självt. (3Mo 25:6) Var han en lejd arbetare hade han samma skydd som en infödd lejd arbetare. En fattig israelit kunde sälja sig åt en välbärgad bofast främling. Israeliten skulle då behandlas vänligt – som en lejd arbetare – och han kunde när som helst köpa sig själv fri