Att känna den sanne Guden — vad innebär det?

1, 2. Vilken inbjudan går ut i de sista dagarna, enligt Jesaja 2:3, och till vilka riktas den?

JESAJAS spännande profetia angående de sista dagarna innehåller en inbjudan som bör intressera människor av varje nation. Inbjudan går ut på att få lära känna den sanne Guden personligen: ”Och de många folken skall gå och säga: ’Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus; att han må undervisa oss om sina vägar och att vi må vandra på hans stigar.’”a — Jesaja 2:3.

² Den här profetian visar att under de sista dagarna skulle människor från många nationer världen över vägledas till en gemensam källa för undervisning för att få hjälp att lära känna den sanne Guden. Vilka sanningar kommer de att få lära sig som bidrar till att förena dem i ett band av verklig fred?

3. Hur kom det sig att en viktig biblisk tanke nästan gick förlorad till följd av tradition?

³ Något som Bibeln framhåller mycket kraftigt, men som nästan gått förlorat på grund av tradition, är vikten av att bygga upp ett förhållande till Gud, vår himmelske Fader och Skapare, och att göra det på ett mycket personligt sätt genom att tilltala honom med hans namn. Finns det någon som har en kär och älskad vän vars namn han vägrar att använda eller ens nämna när han blir tillfrågad om det? I allmänhet är endast en fiende så föraktad att man föredrar att ignorera honom genom att inte ens nämna hans namn. Det speciella förhållande som rådde mellan det forntida Israel och dess Gud — varigenom de kände honom vid namn — beskrivs i vackra ordalag av den forntida psalmisten: ”Eftersom han är fäst vid mig, kommer jag att befria honom; jag kommer att bevara honom, ty han känner mitt namn.” — Psalm 91:14.

Bör vi använda Guds namn?

4, 5. Vad är innebörden i Guds namn?

⁴ Från Bibelns ståndpunkt sett har den sanne Gudens namn aldrig ifrågasatts. När Gud talade till Mose och förklarade att han skulle använda honom för att leda Israels nation ut från Egyptens slaveri, ställde Mose en logisk fråga: ”När jag kommer till israeliterna och säger till dem: ’Era fäders Gud har sänt mig till er’, och de frågar mig: ’Vad är hans namn?’ vad skall jag säga till dem?” Gud svarade: ”Så skall du tala till israeliterna: HERREN [hebreiska: יהוה = JHWH = Jahve, eller (sedan 1200-talet v.t.) Jehova], era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er: Detta skall vara mitt namn för alltid, detta min benämning [åminnelse, JP] för all evighet.” — 2 Moseboken 3:13, 15, kursiverat av oss.

⁵ För en som kan hebreiska ligger det stor innebörd i det här namnet. Det härleds från den hebreiska roten הוה = h·w·h, som betyder ”bli”. Grammatiskt sett är namnet emellertid en kausativ (förorsakande eller föranledande) form som kallas hif·‛ịl. Grundbetydelsen i namnet avser därför inte Guds eviga existens, utan i stället det att han förorsakar eller föranleder att något blir eller sker. Detta stämmer på ett unikt sätt in på hans uppsåt. Eftersom det var hans uppsåt att befria sin utvalda nation från slaveriet i Egypten, förorsakade eller föranledde han att det skedde. Ingen makt kunde stå i vägen för hans uttryckliga vilja. Jehova är den Gud som förorsakar att hans uppsåt genomförs. Han förorsakar eller föranleder att han blir eller gör så att han blir den som uppfyller sina löften. Så var det också då det var hans uppsåt att befria sin nation från fångenskapen i Babylon. Så är det också i förbindelse med hans uppsåt att införa paradisiska förhållanden här på jorden. Själva hans namn ger tyngd och mening åt dessa löften och utgör en garanti för att de kommer att uppfyllas. — Jesaja 41:21—24; 43:10—13; 46:9, 10.

6—9. a) Hur vet vi att Gud inte förbjuder att hans namn används? b) Hur och när blev förbudet att använda Guds namn en del av judendomen?

⁶ Men förbjuder inte de tio buden att man uttalar Guds namn? Inte alls! Visserligen har många tolkat det tredje budet så, men lägg märke till vad Encyclopaedia Judaica säger om detta: ”Att man undviker att uttala namnet JHWH ... beror på missuppfattningen att det tredje budet (2 Mos. 20:7; 5 Mos. 5:11) betyder: ’Du skall inte använda JHWH:s, din Guds, namn fåfängt’, då det egentligen betyder: ’Du skall inte svära falskt i JHWH:s, din Guds, namn.’”⁵ Lägg märke till att texten inte förbjuder att man ”använder”, eller uttalar, Guds namn. Men även om innebörden skulle vara att ”använda Guds namn fåfängt”, är det värt att lägga märke till vad ett hebreiskt lexikon av Koehler och Baumgartner säger i förbindelse med det hebreiska uttryck som är återgivet med ”fåfängt” (hebreiska: lash·shạw·ʼ): ”nämna ett namn i onödan, utan orsak ... missbruka ett namn”.⁶ Detta bud innebär därför inte att det är förbjudet att använda Guds namn; däremot innebär det att det är förbjudet att missbruka det.

⁷ Hur förhåller det sig då med argumentet att Guds namn är ”alltför heligt för att uttalas”? Verkar det inte rimligt att Gud över huvud taget inte skulle ha uppenbarat det, om han hade betraktat det som alltför heligt för människor att uttala? Själva det faktum att Guds egennamn förekommer mer än 6.800 gånger i de hebreiska skrifternas grundtext visar att han vill att människor skall känna honom och använda hans namn. I stället för att begränsa bruket av namnet, för att det inte skulle användas respektlöst, uppmuntrade Gud gång på gång och till och med befallde sitt folk att använda namnet och göra det känt. Att de gjorde det var ett bevis på såväl deras nära förhållande till honom som deras kärlek till honom. (Psalm 91:14) Profeten Jesaja visade klart och tydligt vad Guds vilja är i det här avseendet, när han skrev: ”Prisa HERREN [hebreiska: יהוה = JHWH = Jehova], kungör hans namn. Gör hans gärningar kända bland folken; förkunna att hans namn är upphöjt.” — Jesaja 12:4; se också Mika 4:5; Malaki 3:16; Psalm 79:6; 105:1; Ordspråken 18:10.

⁸ Om Jehova inte ville att människor skulle uttala hans namn, skulle han uttryckligen ha kunnat förbjuda det. Men ingenstans förbjuder Bibeln ett rätt bruk av Guds namn eller att det uttalas. Trogna människor på Bibelns tid använde hans namn flitigt. (1 Moseboken 12:8; Rut 2:4; 4:11, 14) Ja, Gud fördömde gång på gång dem som förmådde hans folk att glömma hans heliga namn. — Jeremia 23:26, 27; Psalm 44:21, 22 (44:20, 21, NV).

⁹ Men hur kom det här förbudet att bli en del av det judiska tänkandet, då det uppenbarligen inte finns uttryckt i Bibeln? Doktor A. Cohen, som är rabbin och författare till boken Everyman’s Talmud, visar att traditionen gradvis tog överhanden under en period på flera hundra år. Doktor Cohen skriver: ”På Bibelns tid tycks man inte ha haft några samvetsbetänkligheter mot att använda det i dagligt tal. Att tillägget Jah eller Jahu i egennamn ännu förekom bland judarna efter landsflykten i Babylon tyder på att det inte fanns något förbud mot att använda det av fyra bokstäver bestående namnet. Men under den tidiga rabbinska perioden blev bruket av namnet begränsat till tempeltjänsten.” Beträffande andra förändringar under denna period säger han: ”I synagogstjänsten blev Namnet uttalat Adonaj (min Herre) i stället för JHVH. Det finns dock en tradition som säger att det ursprungliga uttalet vidarebefordrades av de vise till deras lärjungar med jämna mellanrum — en eller två gånger vart sjunde år (Kiddushin 71a). Även denna sed försvann efter en tid, och därför känner man inte längre till det exakta uttalet av Namnet.”⁷ Detta var resultatet av ”människobud”. — Jesaja 29:13; 5 Moseboken 4:2; se sidan 9, paragraferna 15, 16.

Vad som krävs av dem som bär namnet

10—14. a) Vad kräver Gud av dem som bär hans namn? b) Vilka slag av renhet krävs av dem som önskar behaga Gud? c) Vilket främmande hedniskt inflytande lämnade djupa spår efter sig i judendomen?

¹⁰ Att bara känna till eller kanske också använda Guds namn är uppenbarligen inte tillräckligt, om man skall behaga Gud. Att bära Guds namn som en av hans sanna tillbedjare är ett unikt privilegium. Profeten Jeremia framhöll detta: ”Ditt ord gav mig välbehaget och glädjen att veta att ditt namn är fäst vid mig.” (Jeremia 15:16) Men det här stora privilegiet för med sig ett tungt ansvar. Jehova sade eftertryckligt till hednanationers kungar: ”Jag låter straffet först komma över den stad som bär mitt namn.” (Jeremia 25:29) När Jehova befriade Israels nation från 70 års fångenskap i Babylon, hade han redan varnat sitt folk genom profeten Jesaja: ”Vänd, vänd er bort, rör inget orent, när ni beger er av därifrån; håll er rena, när ni går ut därifrån, ni som bär HERRENS [יהוה] kärl!” (Jesaja 52:11) Vad betyder det för sanna tillbedjare i dag att som bärare av den allra heligaste Gudens, Jehovas, namn hålla sig rena?

¹¹ Den som vill behaga Gud i sin tillbedjan måste naturligtvis bevara sitt uppförande rent, speciellt när det gäller de moralnormer som Gud själv ställer upp. I motsats till de eftergivna normerna i dagens samhälle råder det ingen tvekan om hur Bibelns ord skall tolkas, när Gud där fördömer lögn, stöld, otukt, äktenskapsbrott, homosexualitet, mord och varje form av bedrägeri. (2 Moseboken 20:12, 13 [20:12—16, NV]; 23:1, 2; 3 Moseboken 5:1; 19:35, 36; 20:13) Bibeln fördömer inte bara den felaktiga handlingen i sig, utan också de felaktiga tankar som leder till ett felaktigt handlingssätt. — 2 Moseboken 20:14 (20:17, NV); 3 Moseboken 19:17; Psalm 14:1—5; Job 31:1, 9.

¹² Förutom moralisk renhet krävs också religiös renhet av dem som bär Jehovas namn. Gång på gång varnade Jehova det forntida Israels nation för att låta sig påverkas av grannfolkens religiösa tänkande, seder och bruk, vilka tillbad andra gudar. Ja, det var endast på det villkoret — att de inte skulle efterlikna nationernas falska tillbedjan — som de kunde få stanna kvar i det utlovade landet. (3 Moseboken 18:24—30; 5 Moseboken 12:29—31) Inte bara avgudadyrkan var uttryckligen förbjudet, utan också alla slags vidskepliga sedvänjor och trosuppfattningar, som astrologi, spiritism, spådom, magi samt att be till eller anropa de döda, var förbjudna. — 2 Moseboken 20:3—5; 22:17 (22:18, NV); 3 Moseboken 20:27; 5 Moseboken 18:9—13; Jesaja 8:19, 20; 47:13; Jeremia 10:2.

¹³ Något som har nära samband med religiös renhet är renhet i fråga om läror. Varningen för att efterlikna de kringliggande nationernas moral och gudsdyrkan fortsatte att gälla också efter det att Israels nation hade erövrat landet från kanaanéerna. Jehova hade uppenbarat religiös sanning för sitt folk. Endast de tillbad den sanne Guden, Jehova. (2 Moseboken 19:5, 6; 5 Moseboken 4:32—37; Psalm 147:19, 20) Endast de kände denne Gud personligen och var i stånd att som hans vittnen undervisa andra om honom. (Jesaja 43:9—12; Psalm 105:1) I motsats till detta återspeglade de andra nationernas religiösa seder och bruk en betydande brist på kunskap om Gud. — Jesaja 60:2.

¹⁴ Trots att Israels nation fick en god start förleddes de gång på gång av främmande religiösa tankar. (Domarna 2:11—13; 1 Kungaboken 18:21; Jeremia 2:11—13; Hesekiel 8:14—18) Redan de kanaaneiska och babyloniska kulturerna lämnade sina spår efter sig, men den ojämförligt största utmaningen någonsin för judendomen var helleniseringen under det grekiska väldet.b Den judiske författaren Max Dimont sammanfattade denna långa period av inflytande från grekisk kultur (som sträckte sig från 300-talet f.v.t. och långt fram i de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen) på följande sätt: ”Berikade med platoniskt tänkande, aristotelisk logik och euklidisk vetenskap kunde lärda judar nalkas Torah med nya redskap. ... De började foga grekiskt resonemang till judisk uppenbarelse.”

Har människan en odödlig själ?

15—17. a) Vad lär Bibeln om döden och själen? (Se rutan, sidan 22.) b) Vilket hopp framhåller Bibeln för dem som har dött?

¹⁵ Blev judendomens läror och trosuppfattningar påverkade under den här perioden? Encyclopaedia Judaica erkänner öppet: ”Det var troligen under grekiskt inflytande som läran om själens odödlighet kom in i judendomen.”⁸ De hebreiska skrifterna lär klart och tydligt att Guds avsikt från början var att människan skulle leva för evigt i fullkomlig hälsa här på jorden. (Se sidorna 11, 12, paragraferna 2—4.) I Första Moseboken 2:7 läser vi: ”HERREN Gud [formade] människan av markens stoft och blåste in livets andedräkt i hennes näsborrar; och människan blev en levande själ.” (JP) Lägg märke till att det i texten inte sägs att människan fick en själ, utan att hon i stället blev en själ. Eftersom den förste mannen, Adam, i olydnad gjorde uppror mot Gud, blev han dömd till döden. Följaktligen dog människosjälen Adam. Ingen del av honom fortsatte att leva i en annan värld. Uppfattningen om en odödlig själ är således ingen biblisk lära.c Bibeln säger rakt på sak: ”Den själ som syndar, den skall dö.” — Hesekiel 18:4, JP.

¹⁶ Det Bibeln uppenbarar om de dödas tillstånd stämmer överens med dess lära att själen dör. I Predikaren, kapitel 9, vers 5 och 10, läser vi: ”De levande vet att de kommer att dö. Men de döda vet ingenting. ... Ty det finns ingen verksamhet, inget förnuft, ingen kunskap, ingen vishet i Sheol [mänsklighetens gemensamma grav], dit du går.” (Jämför Psalm 146:3, 4.) Döden var ett straff från Gud. (1 Moseboken 2:17) Det är motsatsen till liv, inte en annan form av liv. Därför bör vi inte bli förvånade, när vi upptäcker att Bibeln ingenstans nämner om en helveteseld (geh hin·nọm) som straff. Även detta är en uppfattning som härstammar från grekisk filosofi och hedniska läror. Angående judarnas mystiska tro på reinkarnation heter det i The New Standard Jewish Encyclopedia: ”Tanken tycks ha uppstått i Indien. ... I kabbalah [judendomens böcker om mystik] dyker den första gången upp i boken Bahir, och från Zohar och framåt blev den allmänt godtagen av mystiker, och den spelar en betydelsefull roll i den chassidiska tron och litteraturen.”⁹

¹⁷ Om nu döden är motsatsen till livet och själen inte lever vidare i en annan värld, vad finns det då för hopp för dem som har dött? Guds ord lär klart och tydligt att den av Gud förordnade messianske kungen kommer att ingripa och återställa paradisiska förhållanden på jorden för mänskligheten, och därefter skall flertalet av de döda föras tillbaka till livet igen. Denna bibliska lära kallas ofta ”de dödas uppståndelse”. Bland dem som uppväcks kommer inte bara de som troget har tjänat Gud att finnas, utan också många miljoner, ja miljarder, som aldrig fått ett helt och fullt tillfälle att lära känna Gud och tjäna honom i sann tro. — Daniel 12:2, 12 (13, NV, JP); Jesaja 26:19; Job 14:14, 15.

18, 19. Varför bör man lära känna den sanne Guden, och hur kan man göra det?

¹⁸ Är inte Bibelns hopp om en uppståndelse till fullkomligt liv på jorden en stark drivkraft för människor av alla nationer att söka den sanne Guden och lära känna honom? Men var finns den sanna källan till undervisning från Jehova i dessa sista dagar, som det står i Jesaja 2:2, 3? Vem kan undervisa människor om Jehovas vägar, så att de ”må vandra på hans stigar”? Kan antingen judendomen eller kristenheten tillhandahålla sådan undervisning, med tanke på de upplysningar från Bibeln som vi hittills behandlat?

¹⁹ Enligt profetian skulle det finnas en grupp människor som bar Jehovas namn i renhet och som skulle tjäna både som hans vittnen och som en källa till andligt ljus för nationerna. — Jesaja 60:2, 3.

[Fotnoter]

[Ruta på sidorna 20, 21]

GUDS NAMN I BIBELN — VAD GUD HAR SAGT

”Och Gud sade vidare till Mose: ’Så skall du säga till Israels barn: HERREN [hebreiska: יהוה = JHWH = Jehova], era fäders Gud, ... har sänt mig till er; detta är mitt namn för evigt, och detta är min åminnelse intill alla generationer.’” — 2 Moseboken 3:15, JP, kursiverat av oss.

”Kort därefter kom Boas från Betlehem. Han hälsade skördearbetarna: ’Må HERREN [יהוה] vara med er!’ Och de svarade: ’Må HERREN [יהוה] välsigna dig!’” — Rut 2:4.

”Lovprisa HERREN [יהוה], förkunna hans namn. Gör hans gärningar kända bland folken; tillkännage att hans namn är upphöjt.”d — Jesaja 12:4, kursiverat av oss; Psalm 105:1.

”Ty då kommer jag att göra folkens tal rent, så att de alla åkallar HERREN [יהוה] vid namn och tjänar honom endräktigt.” — Sefanja 3:9, kursiverat av oss.

”Gjut ut ditt raseri över de nationer som inte känner dig, över de kungariken som inte åkallar ditt namn.” — Psalm 79:6, kursiverat av oss.

GUDS NAMN I TALMUD — VAD MÄNNISKOR HAR SAGT

”Det påbjöds att en man skulle hälsa på sina vänner genom att nämna Namnet.” — Berakhot 9:5.

”Så sade han [översteprästen på försoningsdagen]: O JHVH, ditt folk, Israels hus, har handlat orätt, har felat, har syndat inför dig. Jag bönfaller dig i namnet JHVH. ... Och när prästerna och folket som stod på förgården tydligt hörde det härliga och högt aktade namnet från översteprästens mun, i helighet och renhet, knäböjde de och föll ner till marken på sina ansikten och utropade: Välsignat må hans härliga, suveräna namn vara i evigheters evighet.” — Joma 6:2.

”I helgedomen uttalades namnet som det stod skrivet; men utanför dess gränser användes ett ersättningsnamn.” — Sotah 7:6.

”Till att börja med brukade översteprästen tillkännage namnet med hög röst; men när tygellösa människor blev fler, tillkännagav han det med låg stämma.” — The Jerusalem Talmud, Joma 40d.

”[Bland dem som blir utestängda från den kommande världen är] den som uttalar namnet som det står skrivet.” — Sanhedrin 10:1.

”Vemhelst som tydligt uttalar namnet gör sig skyldig till dödssynd.” — Pesikta 148a.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 22]

VAD ÄR DÖDEN OCH SJÄLEN?

VAD BIBELN SÄGER:

”Sedan formade HERREN Gud människan av markens stoft och blåste in livets andedräkt i hennes näsborrar; och människan blev en levande själ [nẹ·fesh].” (1 Moseboken 2:7, JP, kursiverat av oss.) Lägg märke till att människan inte fick en själ, utan att hon blev en själ.

”Men vad gäller kunskapens träd om gott och ont, får du inte äta av det; för så snart som du äter av det skall du dö.” (1 Moseboken 2:17) Lägg märke till att döden nämndes för den första människan, Adam, bara som straff för olydnad.

”I ditt anletes svett skall du skaffa bröd att äta, tills du återvänder till marken — ty av den blev du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du återvända.” — 1 Moseboken 3:19.

”I dessa folks städer ... skall ni inte låta någon själ [nesha·mạh] förbli vid liv.” — 5 Moseboken 20:16.

”Och de intog det och slog det med svärdsegg, ... alla själar [nẹ·fesh] som var däri; han lämnade ingen kvar, ... utan han förgjorde det fullständigt, och alla själar [nẹ·fesh] som var däri.” — Josua 10:37, JP.

”De belade var och en däri med bann och förgjorde dem med svärd. Inte en själ [nesha·mạh] överlevde.” — Josua 11:11.

”Se, alla själar är mina; liksom faderns själ så är också sonens min. Den själ [nẹ·fesh] som syndar, den skall dö.” — Hesekiel 18:4, JP, kursiverat av oss.

”De levande vet att de kommer att dö. Men de döda vet ingenting. ... Ty det finns ingen verksamhet, inget förnuft, ingen kunskap, ingen vishet i Sheol [mänsklighetens gemensamma grav], dit du går.” — Predikaren 9:5, 10.

VAD RABBINERNA HAR SAGT:

”I den sjunde himlen, Araboth, finns de andar och själar förvarade som ännu inte har skapats.” — Hagigah 12b, Talmud.

”På kvällen vid ingången till sabbaten får människan ytterligare en själ, som tas ifrån henne då sabbaten är över.” — Taanit 27b, Talmud.

”I hela 12 månader [efter döden] fortsätter kroppen att finnas till, och själen stiger upp och ner.” — Shabbat 152b, Talmud.

”Maskar är för de döda lika smärtsamma som en nål i köttet på de levande.” — Shabbat 13b, Talmud.

”Om man i den här världen gör ett uttalande i en persons namn sedan denne dött, rör sig hans läppar i graven.” — Sanhedrin 90b, Talmud.

”Judendomen är ’den religion som ger en försäkran om själens odödlighet efter kroppens död’.” — Kuzari 1:103, Judah Halevi, rabbin på 1100-talet.

[Bild på sidan 23]

Detta golv i en forntida synagoga i Tiberias i Israel är bara ett exempel på hur starkt påverkad judendomen var av grekiskt tänkande och grekisk kultur. Lägg märke till djurkretsens tecken med namnen skrivna på hebreiska. Bilden i mitten föreställer solguden Helios