EHUD

[Ẹhud]

1. En benjaminit; en avkomling av Jediael genom Bilhan; en väldig krigare. (1Kr 7:6, 10, 11)

2. Son till Gera; av Benjamins stam. (Dom 3:15) Ehud blev utvald av Gud till att befria israeliterna sedan de i 18 år varit förtryckta av Eglon, kungen i Moab, något som Gud hade tillåtit eftersom ”de gjorde det som var ont i Jehovas ögon”. (Dom 3:12–14)

När israeliterna började ropa till Jehova om hjälp reste han upp ”en räddare”, Ehud. Med tiden sände israeliterna tribut till Eglon genom Ehud, som hade gjort ett tveeggat svärd åt sig, ”och dess längd var en aln [hebr.: gọmedh]”. Det råder osäkerhet angående det längdmått som nämns i det här fallet. Somliga menar att det rör sig om en kort aln på ca 38 cm. Ehud var en vänsterhänt man, eller ordagrant: ”en man som var tillsluten (hämmad) i fråga om sin högra hand”. Detta hebreiska uttryck betyder dock inte att han var invalidiserad, för samma uttryck används i förbindelse med 700 benjaminitiska krigare, som tydligtvis inte hade någon fysisk defekt, utan var ”vänsterhänta” och tydligtvis kunde använda både höger och vänster hand lika bra. (Dom 3:15, 16, not; 20:16; jfr 1Kr 12:2.) Det är möjligt att Ehud också kunde använda båda händerna lika bra, även om det inte framgår av den bibliska skildringen. Under alla omständigheter band han, eftersom han var vänsterhänt, svärdet under sin klädnad vid sitt högra lår.

Efter det att Ehud hade framburit tributen sände han i väg dem som hade burit tributen, men själv vände han om vid stenbrotten vid Gilgal. Därefter kom han till Eglon, Moabs kung, medan denne satt i sin takkammare, och sade att han hade ”ett ord från Gud” till honom. Detta väckte Eglons intresse, och han reste sig från sin tron. Då stack Ehud ”in sin vänstra hand och tog svärdet från sitt högra lår” och stötte det i den fete Eglons buk med det resultatet att ”även fästet följde med in efter klingan, så att fettet omslöt klingan”. En högerhänt man skulle troligtvis ha dragit svärdet från sin vänstra sida, så Eglon väntade sig inte att Ehud skulle använda vänster hand och dra svärdet från den högra sidan. När fiendens härskare nu var död flydde Ehud ut genom luftöppningen efter att ha stängt och låst dörrarna till takkammaren efter sig. När Eglons tjänare till slut öppnade dörrarna upptäckte de att ”där låg deras herre död på golvet!” (Dom 3:15–25)

Efter det att Ehud hade flytt till Efraims bergstrakt samlade han en här av israeliter och sade till dem: ”Följ mig, ty Jehova har gett era fiender, moabiterna, i er hand.” Israeliterna intog vadställena över Jordan och tillät inte moabiterna att vända tillbaka till sitt hemland. Moabiterna var utan tvivel redan svårt demoraliserade sedan deras kung hade dött, och 10 000 blev slagna av israeliterna – ”allesammans kraftiga och tappra män; och inte en enda kom undan”. Moab blev kuvat av Israel under Ehuds ledarskap, och ”landet hade sedan ro i åttio år”. (Dom 3:26–30)

Ehud kallas inte uttryckligen ”domare”, utan omnämns bara som ”räddare”. (Dom 3:15) Otniel däremot blev kallad både ”räddare” och ”domare” (Dom 3:9, 10), och eftersom Ehud verkade under domartiden betraktades han utan tvivel i likhet med Otniel både som ”räddare” och som ”domare”.

3. Ett namn som förekommer bland Benjamins avkomlingar i 1 Krönikeboken 8:1, 6.