De gjorde Jehovas vilja

Elia upphöjer den sanne Guden

HAN var den mest efterspanade mannen i Israel. Det var mycket troligt att han skulle bli dödad om kungen kunde finna honom. Vem var denne förföljde man? Jehovas profet Elia.

Kung Ahab och hans hedniska hustru, Isebel, var orsaken till att Baalsdyrkan hade fått stor spridning i Israel. Det hade medfört att Jehova hade sänt en torka över landet, och den hade nu pågått i över tre år. Isebel var rasande och föresatte sig att få Jehovas profeter dödade, men Ahab ville i synnerhet få tag i Elia. Det var Elia som mer än tre år tidigare hade sagt till Ahab: ”Det kommer under dessa år varken att komma dagg eller regn annat än på mitt ords befallning!” (1 Kungaboken 17:1) Och det rådde fortfarande torka som en följd av det.

I den här farliga situationen sade Jehova till Elia: ”Gå, visa dig för Ahab, eftersom jag är besluten att ge regn över markens yta.” Elia lydde Jehovas befallning trots att det innebar en stor risk för honom. — 1 Kungaboken 18:1, 2.

Möte mellan två motståndare

”Är det du, den som gör Israel till något utstött?” frågade Ahab, när han såg Elia. ”Jag har inte gjort Israel till något utstött”, svarade Elia oförskräckt, ”men det har du och din fars hus, eftersom ni har övergett Jehovas bud, och du har tagit dig för att följa efter Baalerna.” Sedan gav Elia anvisning om att hela Israel skulle församlas på berget Karmel, däribland ”Baals fyra hundra femtio profeter och den heliga pålens fyra hundra profeter”. Elia vände sig sedan till folkskaran: ”Hur länge kommer ni att halta mellan två olika ståndpunkter?a Om Jehova är den sanne Guden, så följ efter honom; men om Baal är det, så följ efter honom.” — 1 Kungaboken 18:17–21.

Folket svarade inte. De insåg kanske sitt ansvar för att Jehova inte visades odelad hängivenhet. (2 Moseboken 20:4, 5) Eller också kan det ha varit på det sättet att deras samveten var så förhärdade att de inte betraktade det som en synd att dela sin lojalitet mellan Jehova och Baal. Elia gav i alla händelser anvisning till folket att skaffa fram två ungtjurar — en till Baalsprofeterna och den andra till honom. Båda tjurarna skulle förberedas för att offras, men man skulle inte tända någon eld. ”Ni skall anropa er guds namn”, sade Elia, ”och jag för min del kommer att anropa Jehovas namn; och det skall ske att den sanne Guden som svarar med eld är den sanne Guden.” — 1 Kungaboken 18:23, 24.

Jehova blir upphöjd

Baalsprofeterna började ”halta runt altaret som de hade gjort”. De ropade hela morgonen: ”O Baal, svara oss!” Men Baal svarade inte. (1 Kungaboken 18:26) Sedan började Elia gyckla med dem: ”Ropa av full hals; han är ju en gud.” (1 Kungaboken 18:27) Baalsprofeterna började till och med rista sig med dolkar och lansar — en sedvänja som hedningar ofta använde sig av för att väcka sina gudars medlidande.b — 1 Kungaboken 18:28.

Middagstiden var nu förbi, och Baalsdyrkarna fortsatte att ”bete sig som profeter” — ett uttryck som i det här sammanhanget för tanken till att fara fram på ett vilt sätt utan självbehärskning. Sent på eftermiddagen sade Elia till slut till allt folket: ”Kom fram till mig.” Alla iakttog med spänd uppmärksamhet Elia när han återuppbyggde Jehovas altare, grävde en ränna runt om det, styckade ungtjuren och lade den på altaret tillsammans med ved att elda med. Sedan hällde man vatten på tjuren, altaret och veden, så att allt blev blött, och rännan fylldes med vatten (med all sannolikhet havsvatten från Medelhavet). Då bad Elia till Jehova: ”Låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare och att det är genom ditt ord som jag har gjort alla dessa ting. Svara mig, o Jehova, svara mig, för att detta folk må veta att du, Jehova, är den sanne Guden och att du själv har vänt deras hjärta tillbaka.” — 1 Kungaboken 18:29–37.

Plötsligt kom eld ner från himlen ”och började förtära brännoffret och veden och stenarna och stoftet, och vattnet som var i rännan slickade den upp”. Folket som såg detta kastade sig genast till marken och sade: ”Jehova är den sanne Guden! Jehova är den sanne Guden!” På Elias befallning greps Baalsprofeterna och fördes till Kisons strömdal, där de blev avrättade. — 1 Kungaboken 18:38–40.

Lärdom för oss

Elia visade vad som kan förefalla vara övermänskligt mod. Ändå försäkrar bibelskribenten Jakob oss att ”Elia var en människa med känslor lika våra”. (Jakob 5:17) Han var inte oemottaglig för att i viss utsträckning känna fruktan och ängslan. Elia flydde, till exempel, när Isebel senare lovade att hämnas förlusten av Baalsprofeterna, och han ropade högt till Jehova i bön: ”Det är nog! Nu, o Jehova, ta bort min själ.” — 1 Kungaboken 19:4.

Jehova tog inte bort Elias själ, lät honom inte dö. Han visade i stället barmhärtighet och gav honom hjälp. (1 Kungaboken 19:5–8) Guds tjänare i vår tid kan vara förvissade om att Jehova kommer att göra detsamma, när de känner stor ängslan, kanske på grund av motstånd. Om de ber om Jehovas hjälp kan han ge dem ”kraft som är över det normala”, så att de även om de är ”på allt sätt trängda” inte kommer att vara så ”hårt pressade att ... [de] inte kan röra” sig. På så sätt får de precis som Elia hjälp att uthärda. — 2 Korinthierna 4:7, 8.

[Fotnoter]