Skyarna. Ett annat hebreiskt ord, shạchaq, betecknar ”skyarna” eller molnen. (5Mo 33:26; Ord 3:20; Jes 45:8) Det används också om det synliga blå himlavalvet på dagen och om den stjärnbeströdda natthimlen. (Ps 89:37) I de flesta fall åsyftar skribenten helt enkelt något som är högt ovanför människan. (Ps 57:10; 108:4) Detta ord innehåller tanken på något som är finfördelat eller pulvriserat (2Sa 22:43), som det ”tunna lager stoft” som nämns i Jesaja 40:15. Det är en passande benämning, eftersom moln bildas när varm luft stiger upp från marken och avkyls till den så kallade daggpunkten, då vattenångan kondenserar och bildar små molndroppar. (Jfr Job 36:27, 28; se MOLN.) En annan sak som stämmer bra med grundbetydelsen är att solljuset bryts av stoftpartiklar och molekyler av vattenånga, syre, kväve och koldioxid i atmosfären. Eftersom blått ljus sprids mest ser himlen ut att vara blå. Genom att Gud har skapat en sådan atmosfär kan man säga att han är den som ”hamrar ut himlen, så att den blir hård som en gjuten metallspegel”, och sätter en bestämd gräns för det blåfärgade himlavalvet ovanför människan. (Job 37:18)

Genom att Gud har skapat en sådan atmosfär kan man säga att han är den som ”hamrar ut himlen, så att den blir hård som en gjuten metallspegel”, och sätter en bestämd gräns för det blåfärgade himlavalvet ovanför människan. (Job 37:18)

De partiklar som atmosfären består av påverkas av gravitationen, och de håller sig innanför en bestämd gräns i och med att gravitationen hindrar dem från att avlägsna sig från jorden. (1Mo 1:6–8) Dessa partiklar reflekterar solljuset ungefär som en spegel. Detta gör att himlen sedd från jorden är ljus. Om det inte hade funnits någon atmosfär, skulle den däremot ha varit mörk, och stjärnorna skulle ha lyst mot en mörk bakgrund, så som det ser ut när man betraktar dem från månen, som inte har någon atmosfär. Astronauter som befinner sig i världsrymden kan se jordens atmosfär som ett lysande hölje.