Är det verkligen stöld?

ABIODUN var överkypare på ett stort hotell i Nigeria. När han en kväll skulle låsa bankettsalen, hittade han en påse med kontanter till ett värde av motsvarande 10.000 kronor. Han lämnade utan dröjsmål in pengarna, som senare efterfrågades av sin ägare, en gäst på hotellet. Hotelledningen belönade Abiodun med att befordra honom två steg och tilldelade honom priset som ”årets bäste arbetare”. Kvinnan som pengarna tillhörde belönade honom också.

Quality, en nyhetstidning på platsen, slog upp händelsen stort och kallade Abiodun ”en barmhärtig samarit”. När Quality frågade Abiodun om det inte var frestande att behålla pengarna själv, svarade han: ”Jag är ett Jehovas vittne. Om jag hittar någonting som inte tillhör mig, så ger jag det tillbaka till ägaren.”

Abioduns ärlighet förvånade många. Det som hade hänt gladde Abioduns medvittnen, men de blev inte förvånade. Jehovas vittnen är överallt i världen kända för sina höga principer. Bland dem är ärlighet inget undantag; den är regel, en grundbeståndsdel i sann kristendom.

Men ibland tycks omständigheterna sudda ut gränsen mellan vad som är hederligt och vad som inte är det. Begrunda följande situation. Festus, som hade hand om bidragen och räkenskaperna i en församling av Jehovas vittnen i Västafrika, var i desperat behov av pengar.a Hans hustru var tvungen att genomgå en omfattande operation, som läkarna sade inte fick uppskjutas. Sjukhuset krävde att hälften av kostnaden skulle erläggas i förskott.

Festus hade inte så mycket pengar. Han sökte upp åtskilliga personer för att be om ett lån men fick alltid nej. Då kom han att tänka på pengarna som han hade hand om och resonerade som så: ”Är det rätt av mig att riskera min hustrus liv, när jag kan göra någonting för att rädda henne? Varför inte ’låna’ från församlingskassan? När jag får tillbaka vad vissa personer är skyldiga mig, så kan jag återställa summan.”

Festus använde de här pengarna som inte var hans för att betala sjukhuset. Var det ett riktigt resonemang? Var hans handlingssätt försvarbart med tanke på den nödsituation han befann sig i?

Vems pengar är det?

Låt oss, när vi reder ut de här frågorna, helt kort tänka igenom ett par saker beträffande varifrån pengarna Festus tog hade kommit och även vad de skulle användas till. Medlen kommer från frivilliga bidrag från församlingens medlemmar, vilka önskar befrämja Jehovas rena tillbedjan. (2 Korinthierna 9:7) De används inte för att betala ut löner, eftersom ingen får betalt för vad han uträttar i församlingen. I stället används bidragspengarna huvudsakligen till att införskaffa och underhålla en mötesplats, vanligen en Rikets sal. På så sätt har man tillgång till en bekväm och praktisk lokal, där människor — unga och gamla, rika och fattiga — kan samlas för att få biblisk undervisning.

Vems pengar är det? De är församlingens gemensamma tillhörighet. Ingen enskild medlem avgör hur pengarna skall användas. Äldstekretsen ser visserligen till att de ordinarie församlingsutgifterna blir betalda, men när det blir fråga om en ovanlig utgift, lägger de äldste fram saken inför hela församlingen för godkännande.

Lån eller stöld?

Eftersom Festus hade för avsikt att återställa pengarna så snart som möjligt, betraktade han sitt förfarande som ett lån. Webster’s New Dictionary of Synonyms använder emellertid andra ord beträffande ”tagande och avlägsnande av annans egendom, vanligen i hemlighet eller utan hans kunskap och alltid utan hans samtycke”. Orden är ”stöld” och ”tjuv”. Festus tog pengar som tillhörde församlingen utan att ha tillåtelse eller bemyndigande till det. Han gjorde sig alltså skyldig till stöld. Han var en tjuv.

Det är naturligtvis olika hur klandervärt motivet bakom en stöld är. Det kan vi se i exemplet med Judas Iskariot, som hade blivit betrodd med att ha hand om de pengar som Jesus och de trogna apostlarna var i besittning av. Bibeln säger: ”[Judas] var en tjuv och hade kassaskrinet och brukade bära bort de pengar som lades i det.” (Johannes 12:6) Ett ont hjärta och ren snikenhet drev Judas från ont till värre. Till slut sjönk han så lågt att han förrådde Guds Son för 30 silvermynt. — Matteus 26:14—16.

Vad som drev Festus däremot var omsorgen om hans sjuka hustru. Betyder detta att han var klanderfri? Inte alls. Tänk på vad Bibeln säger om stöld i en annan skenbar nödsituation: ”Man föraktar inte en tjuv för att han begår stöld för att fylla sin själ när han är hungrig. Men när han ertappas, får han gottgöra det sjufalt; alla de värdefulla tingen i sitt hus får han lämna.” (Ordspråken 6:30, 31) När tjuven blir tagen måste han med andra ord räkna med att bli straffad fullt ut enligt lagen. Moses lag stadgade att en tjuv skulle ge gottgörelse för sitt brott. Vi ser alltså att Bibeln varken uppmuntrar till stöld eller urskuldar sådan. Tvärtom påminner den om att stöld även i en nödsituation kan resultera i ekonomisk förlust, vanära och, det allvarligaste av allt, förlust av Guds godkännande.

Som vittnen för Jehova måste alla sanna kristna, i synnerhet de som är anförtrodda ansvarsuppgifter inom församlingen, vara föredömliga, så att ”ingen anklagelse riktas mot dem”. (1 Timoteus 3:10) Festus fick aldrig igen de pengar han hade räknat med, och därför kunde han inte återställa pengarna han hade tagit. Man fick veta vad han hade gjort. Hur gick det för honom? Hade han varit en obotfärdig tjuv, skulle han ha blivit utesluten ur den rena kristna församlingen. (1 Petrus 4:15) Men det skedda gick honom hårt till sinnes, och han ångrade sig verkligen. Därför kunde han bli kvar i församlingen, även om han förlorade sina tjänsteprivilegier.

Förtrösta på Gud

Aposteln Paulus påminde om att ifall någon som påstår att han tjänar Jehova gör sig skyldig till stöld, så kan detta dra vanära över Guds namn och det folk som bär hans namn. Paulus skrev: ”Lär du då inte dig själv, du som undervisar en annan? Du som predikar: ’Stjäl inte’, stjäl du? Ty ’Guds namn blir hädat för er skull’.” — Romarna 2:21, 24.

Agur, en av forntidens visa män, pekade på samma sak. I sin bön bad han om att det inte skulle inträffa att han ”råkar i fattigdom och jag rentav stjäl och förgriper mig på min Guds namn”. (Ordspråken 30:9) Lägg märke till att den vise mannen erkände att fattigdom kan medföra omständigheter som skulle kunna fresta rentav en rättfärdig person till att stjäla. Ja, svåra tider kan pröva en kristens tro på Jehovas förmåga att sörja för sitt folks behov.

Lojala Jehovas vittnen, också de som är fattiga, hyser likväl tro på att Gud ”blir deras belönare som uppriktigt söker honom”. (Hebréerna 11:6) De vet att Jehova belönar sina trogna genom att hjälpa dem att sörja för vad de behöver. Jesus gjorde detta klart i sin bergspredikan när han sade: ”Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skall vi äta?’ eller: ’Vad skall vi dricka?’ eller: ’Vad skall vi sätta på oss?’ ... Er himmelske Fader vet ju att ni behöver alla dessa ting. Fortsätt därför med att först söka kungariket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matteus 6:31—33.

Hur sörjer Gud för behövande i den kristna församlingen? På många sätt. Ett sätt är genom medtroende. Guds folk visar äkta kärlek till varandra. De tar följande bibliska förmaning på allvar: ”Vem det vara må som har den här världens medel att uppehålla livet och får se sin broder vara i nöd och ändå stänger sin ömma medkänslas dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i honom? Små barn, låt oss älska, varken med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” — 1 Johannes 3:17, 18.

Överallt i världen, i mer än 73.000 församlingar, strävar över fyra och en halv miljoner Jehovas vittnen flitigt att tjäna Gud i överensstämmelse med hans rättfärdiga principer. De vet att Gud aldrig kommer att överge sina lojala. De som i många år har tjänat Jehova instämmer med eftertryck med kung David, som skrev: ”En ung man har jag varit, jag har också blivit gammal, och ändå har jag inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” — Psalm 37:25.

Hur mycket bättre är det inte att sätta tro till den Gud som inspirerade dessa ord än att någonsin låta sig bli frestad till att stjäla och eventuellt förlora Guds ynnest för evigt! — 1 Korinthierna 6:9, 10.

[Fotnoter]