BORGEN

Åtagande att överta betalningsskyldighet för annan person; även om pant, garanti eller säkerhet; även om personen som gör åtagandet. Psalmisten bad Jehova att ”gå i borgen” för honom, dvs. skydda honom mot bedragare. (Ps 119:122)

Den vanliga procedur man följde när man gick i borgen för någon förblev oförändrad i många hundra år. Patriarken Job hänvisade till den när han sade: ”Jag ber dig, ställ borgen för mig hos dig själv. Vem skulle annars ge mig sitt handslag som pant?” (Job 17:3) Ordspråksboken 17:18 ger intressanta upplysningar om den procedur man följde: ”En människa som saknar ett förståndigt hjärta ger handslag och går i borgen för sin nästa.” Man gick tydligtvis i borgen för någon annan genom att i vittnens närvaro ge fordringsägaren sitt handslag eller ta honom i hand och lova att åta sig den skuldsattes förpliktelser om denne inte kunde betala. I Orienten var handslag eller beröring av någon annans händer en bekräftelse på att man hade gjort upp en affär eller slutit ett avtal. (Ord 11:21) På detta sätt bekräftade Jehu uppenbarligen Jehonadabs jakande svar på frågan: ”Är ditt hjärta rättrådigt mot mig, alldeles som mitt hjärta är mot ditt hjärta?” Han sade nämligen till Jehonadab: ”Om det är det, så ge mig då din hand.” (2Ku 10:15)

Juda använde ett annat tillvägagångssätt när han gav Tamar sin sigillring, sin snodd och sin stav som pant eller säkerhet för att han skulle skicka henne en getkilling som betalning för sexuellt umgänge. (1Mo 38:17–20) Ruben erbjöd sig att stå som säkerhet eller ansvara för Benjamin när det föreslogs att han skulle tas med till Egypten. Ruben sade till Jakob: ”Mina egna två söner får du döda om jag inte för honom tillbaka till dig.” Jakob vägrade att gå med på detta. Senare erbjöd sig Juda med framgång att ansvara för Benjamin: ”Jag själv skall ansvara för honom. Av min hand får du utkräva straffet för honom.” Då det verkade som om Benjamin skulle bli slav i Egypten var Juda redo att bli slav i stället för honom, eftersom han hade tagit på sig ansvaret för pojken. Detta var den juridiska grunden för hans vädjan till Josef: ”Din slav lovade nämligen att ansvara för pojken så länge han är borta från sin far. ... Så låt nu, det ber jag dig, din slav stanna kvar i stället för pojken som slav åt min herre.” (1Mo 42:37, 38; 43:8, 9; 44:32, 33)

Det var noggrant reglerat i den mosaiska lagen hur man skulle gå till väga när en skuldsatt person lämnade något som pant eller säkerhet till sin fordringsägare. Efter hand som affärsverksamheten ökade i Israel blev det allt vanligare med borgensförbindelser. I Ordspråksboken varnades det för att detta var farligt och dåraktigt, särskilt om man riskerade att förlora sådant som var viktigt för livets uppehälle. (Ord 6:1–5; 11:15; 22:26, 27; se PANT.)