Kan det någonsin komma en tid då alla älskar varandra?
EN LAGKUNNIG man hade just sagt att för att få ”evigt liv” måste vi älska Gud av hela vårt hjärta och vår nästa som oss själva. Jesus berömde mannen och sade till honom: ”Rätt svarade du; ’håll i med att göra detta, så skall du få liv’.” (Lukas 10:25–28; 3 Moseboken 19:18; 5 Moseboken 6:5) Men mannen, som ville visa sig vara rättfärdig, sade till Jesus: ”Vem är egentligen min nästa?”
Den lagkunnige mannen förväntade utan tvivel att Jesus skulle säga: ”Dina medjudar.” Men Jesus visade i en berättelse om en barmhärtig samarier att en människa av en annan nationalitet än vår också är vår nästa. (Lukas 10:29–37; Johannes 4:7–9) I sin förkunnartjänst framhöll Jesus att de två viktigaste buden som vår Skapare gett oss är att vi skall älska Gud och älska vår nästa. — Matteus 22:34–40.
Men har det någonsin funnits en grupp människor som verkligen har älskat sin nästa? Kan alla människor verkligen älska varandra?
Ett forntida underverk
Jesus förklarade att hans efterföljare skulle kännetecknas av en kärlek som inte skulle låta sig hindras av rasmässiga, nationella eller andra gränser. Han sade: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra.” Sedan tillade han: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Johannes 13:34, 35; 15:12, 13.
Jesu undervisning om kärlek och hans eget goda exempel uträttade underverk i det första århundradet. Hans lärjungar sökte efterlikna sin Mästare och lärde sig att älska varandra på ett sätt som väckte uppmärksamhet och beundran i vida kretsar. Enligt Tertullianus, som levde på 100- och 200-talet v.t., sade icke-kristna om Jesu efterföljare: ”Se hur de älskar varandra och är redo att dö för varandra.”
Aposteln Johannes skrev likaså: ”Vi är pliktiga att ge ut våra själar för bröderna.” (1 Johannes 3:16) Jesus lärde sina efterföljare att rentav älska sina fiender. (Matteus 5:43–45) Vad blir resultatet när människor verkligen älskar sin nästa, som Jesus lärde dem att göra?
En professor i statsvetenskap hade tydligen funderat över den saken. Han ställde därför följande fråga i tidskriften The Christian Century: ”Kan någon på allvar föreställa sig Jesus kasta handgranater på sina fiender, använda ett maskingevär, hantera en eldkastare, fälla atombomber eller avfyra en interkontinental ballistisk robot som skulle döda eller lemlästa tusentals mödrar och barn?”
Professorn fortsatte: ”Frågan är så absurd att den knappast behöver besvaras.” Han ställde sedan frågan: ”Om Jesus inte kunde göra detta och vara sin personlighet trogen, hur kan vi då göra det och vara trogna mot honom?” Det bör därför inte förvåna oss att de första kristna intog en neutral hållning i politiska angelägenheter, ett faktum som är väl dokumenterat av många historiker. Låt oss ta två exempel.
I boken Our World Through the Ages skriver N. Platt och M. J. Drummond: ”De kristnas handlingssätt skilde sig mycket från romarnas. ... Eftersom Kristus hade predikat fred, vägrade de att bli soldater.” I sitt verk Romerska rikets nedgång och fall säger Edward Gibbon likaså beträffande de första kristna: ”De [vägrade] att ta någon aktiv del i rikets civila förvaltning eller militära försvar. ... Det var otänkbart att de kristna kunde ta emot befattningar som soldater ... utan att förneka en heligare plikt.”
Hur är det i våra dagar?
Finns det några människor i våra dagar som verkligen har en sådan kärlek som Kristus visade? Encyclopedia Canadiana förklarar: ”Jehovas vittnens verksamhet innebär ett återupplivande och ett återupprättande av den tidiga kristendom som praktiserades av Jesus och hans lärjungar. ... Alla är bröder.”
Vad innebär det? Det innebär att Jehovas vittnen inte låter någonting — vare sig ras, nationalitet eller etnisk bakgrund — få dem att hata sin nästa. De dödar inte heller någon, för de har symboliskt talat smitt sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar, precis som Bibeln har förutsagt att Guds sanna tjänare skulle göra. — Jesaja 2:4.
Det är inte underligt att det i en redaktionell artikel i en tidning i Kalifornien, The Sacramento Union, hette: ”Det är tillräckligt att säga att om hela världen levde i överensstämmelse med Jehovas vittnens tro, skulle det bli slut på blodsutgjutelsen och hatet, och kärleken skulle härska som kung.”
En skribent i den ungerska tidskriften Ring uttryckte sig i liknande ordalag: ”Jag har kommit fram till att om Jehovas vittnen var de enda som levde på jorden, skulle krig inte existera, och polisens enda uppgift skulle vara att dirigera trafiken och att utfärda pass.”
I den italienska kyrkliga tidskriften Andare alle genti uttryckte en romersk-katolsk nunna likaså sin beundran för Jehovas vittnen. Hon skrev: ”De vägrar att befatta sig med någon form av våld, och utan att göra uppror uthärdar de många prövningar som de utsätts för på grund av sin tro. ... Hur annorlunda skulle inte världen vara, om vi alla vaknade upp en morgon fast beslutna att inte ta till vapen igen, till vilken kostnad eller av vilket skäl som helst, precis som Jehovas vittnen!”
Jehovas vittnen är kända för att ta initiativet till att hjälpa sina medmänniskor. (Galaterna 6:10) En lettisk kvinna berättar i sin bok Women in Soviet Prisons att hon blev svårt sjuk när hon satt i Potmas straffläger i mitten av 1960-talet. ”Under hela min sjukdom var ... [de kvinnliga vittnena] mycket ihärdiga sköterskor. Jag kunde inte ha önskat mig bättre vård, i synnerhet under de förhållanden som rådde i lägret.” Hon tillägger: ”Jehovas vittnen ser det som sin plikt att hjälpa alla människor, oavsett religion och nationalitet.”
Den tjeckiska pressen uppmärksammade nyligen vittnenas uppförande i koncentrationslägren. I ett referat av dokumentärfilmen ”Det förlorade hemmet”, som producerats i staden Brno, skrev den tjeckiska dagstidningen Severočeský deník: ”Det är värt att lägga märke till att även dessa vederhäftiga samtida [tjeckiska och slovakiska judar som överlevt koncentrationslägren] med påtaglig beundran vittnade till förmån för de fångar som var Jehovas vittnen. ’De var mycket modiga människor som alltid hjälpte oss på alla sätt de kunde, trots att de riskerade att bli skjutna’, sade många. ’De bad för oss, som om vi hade tillhört deras familj, och uppmuntrade oss att inte ge upp.’”
Men hur är det då med att älska dem som hatar en? Är det verkligen möjligt?
Kärleken triumferar över hatet
Jesu bud om att vi skall älska våra fiender stämmer överens med det bibliska ordspråket: ”Om den som hatar dig är hungrig, ge honom bröd att äta; och om han är törstig, ge honom vatten att dricka.” (Ordspråken 25:21; Matteus 5:44) Beträffande den positiva verkan som det kan ha på en människa att bli föremål för kärleksfull uppmärksamhet från personer som hon en gång betraktade som fiender skrev en svart kvinna, som nyligen hade blivit ett Jehovas vittne: ”Ibland har jag känt en sådan värme i hjärtat att jag inte har kunnat hålla tillbaka tårarna, när jag har fått röna äkta kärlek från vita Jehovas vittnen — människor som jag för inte så länge sedan utan att tveka kunde ha dödat för att främja revolutionens sak.”
Ett Jehovas vittne i Frankrike berättar att en grannkvinna anmälde hennes mor för Gestapo under andra världskriget. ”På grund av detta fick mor tillbringa två år i tyska koncentrationsläger, där hon var nära att dö”, förklarar dottern. ”Efter kriget ville den franska polisen att mor skulle skriva under ett papper, där den här kvinnan anklagades för att ha samarbetat med tyskarna. Men min mor vägrade.” Några år senare drabbades grannkvinnan av en obotlig form av cancer. Dottern berättar: ”I stället för att känna skadeglädje ägnade min mor många timmar åt att göra hennes sista månader i livet så angenäma som möjligt. Jag kommer aldrig att glömma denna kärlekens triumf över hatet.”
Ja, människor kan verkligen lära sig att älska varandra. Forna fiender — tutsier och hutuer, judar och araber, armenier och turkar, japaner och amerikaner, tyskar och ryssar, protestanter och katoliker — alla har blivit förenade genom Bibelns sanning!
Eftersom miljontals människor som tidigare hatade varandra har lärt sig att älska varandra, skulle en hel människovärld kunna göra detsamma. Men om alla människor skall älska varandra, krävs det onekligen en radikal förändring. Hur skall den förändringen komma till stånd?
[Bilder på sidan 7]
Vita och svarta i Sydafrika
Judar och araber
Hutuer och tutsier
Jehovas vittnen har symboliskt talat smitt sina svärd till plogbillar