I Predikaren 12:7 läser vi: ’Stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud som har givit den.’

Låt oss se lite närmare på de citerade texterna och börja med Predikaren 12:7. Den vise man som skrev dessa ord hade naturligtvis inte för avsikt att vederlägga det han själv hade sagt tidigare i samma bibelbok: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.” (Predikaren 9:5) Han talade om människors död i största allmänhet. Är det rimligt att tro att alla övertygade ateister och förhärdade brottslingar vänder åter till Gud när de dör? Knappast. I själva verket kan detta inte sägas om någon enda av oss, vare sig vi betraktar oss som goda eller onda. Eftersom ingen av oss har varit i himlen hos Gud, hur kan vi då vända åter till honom?

Vad menade då bibelskribenten när han sade att ”anden vänder åter till Gud”? När han använder det hebreiska ord som översatts med ”ande”, syftar han inte på något som är unikt för människan och skiljer den ena individen från den andra. I Predikaren 3:19 (1982) konstaterar tvärtom samme inspirerade bibelskribent att människor och djur har ”samma slags ande”. Han menade tydligen att ”anden” är den livskraft som är verksam i varje levande cell i både människors och djurs kroppar. Vi har inte fått denna ande direkt från Gud. Den överfördes från våra föräldrar till oss när vi avlades och sedan föddes. Anden färdas inte heller bokstavligt genom rymden och vänder åter till Gud vid döden. Uttrycket ”anden ... vänder åter till Gud” är bildligt menat och betyder att den dödes utsikter till framtida liv nu vilar hos Gud. Det är han som bestämmer vilka han skall bevara i sitt minne och så småningom uppväcka. Du kan själv konstatera hur tydligt Bibeln visar detta i Psalm 104:29, 30.