Frågor från läsekretsen

◼ Finns det något som vi bör undvika att säga, när vi ber till Jehova?

Ja, det finns det. Vi bör undvika att i våra böner säga sådant som låter överdrivet familjärt och ger andra en antydan (i offentliga böner) om att vi är respektlösa. Sådana uttryck som: ”God middag, Jehova” och ”Hälsa Jesus så mycket från oss” är inte lämpliga, och inte heller är det lämpligt att komma med humoristiska kommentarer eller rentav skämt i våra böner. Varför inte det?

En orsak är att när sådana uttryck används i offentliga böner är de troligen avsedda att chockera eller väcka anstöt hos dem som lyssnar. (Romarna 14:21) Men det finns en djupare anledning till att vi bör undvika liknande uttryck även i våra privata böner. Dessa uttryck är sådana som vi använder i samtal med dem som är jämlika oss. När de används i bön, antyder de bristande vördnad och respekt, och de ger intryck av att den som ber så har glömt att han är fullständigt betydelselös i jämförelse med Jehova. — 1 Moseboken 18:27; jämför Lukas 18:9—14.

Det är sant att de kristna uppmuntras att utveckla ett nära förhållande till Jehova. Vi älskar honom, och han är vår himmelske Fader. (Matteus 6:9; 22:37) Somliga människor kan i själva verket bli kallade hans vänner. (Jakob 2:23) Dessutom inbjuds vi att fritt och öppet tala med Jehova om våra innersta tankar och problem. — Psalm 55:2, 3; Filipperna 4:6; Hebréerna 4:16; 1 Johannes 3:21, 22.

Men Jehova kräver att de som nalkas honom skall ha en rätt inställning. Han sade: ”Till denne kommer jag så att se, till den som är betryckt och som är förkrossad i anden och som bävar för mitt ord.” (Jesaja 66:2, NW) Ett uppriktigt hjärta är också ett krav. ”Kom tillbaka till mig av allt ert hjärta”, sade Jehova till sitt folk. (Joel 2:12, 13, NW) Inför honom har vi inga meriter att åberopa, ingen anledning att ta oss friheter, ingen rättighet att ställa krav.

Bibeln ger också följande råd till dem som ber till Jehova: ”Må människorna frukta honom. Han tar inte hänsyn till några som är visa i sitt eget hjärta.” ”Deras önskan som fruktar honom kommer han att uppfylla, och deras rop om hjälp kommer han att höra, och han kommer att rädda dem.” (Job 37:24; Psalm 145:19; NW; jämför också Psalm 39:6, 13.) Så även om Jehova alltid är redo att lyssna till våra böner, bör det sätt varpå vi vänder oss till honom visa att vi känner oss ovärdiga, såväl som att vi har stor respekt för honom. Om vi nalkades Jehova på något annat sätt, skulle det ge en antydan om förmätenhet, brist på ödmjukhet eller brist på allvar.

Ibland använder barn mycket familjära uttryck i sina böner, uttryck som kan få även deras föräldrar att le. Sådana uttryck är ett tilltalande bevis på barnslig oskuldsfullhet och visar hur verklig Jehova är för dem. Men vuxna, med deras större insikt om vad som är inbegripet, bör däremot undvika ett lättsinnigt skämtande. De bör nalkas Jehova i uppriktighet, vördnad och ödmjukhet och också med värdighet och allvar. — 1 Korintierna 13:11.

◼ Hur var Jerusalem ”i slaveri med sina barn”, som aposteln Paulus skrev i Galaterna 4:25?

Jerusalem och dess folk på Paulus’ tid befann sig förnämligast i slaveri under den mosaiska lagen.

I Galaternas 4:e kapitel visade aposteln att de kristna i det nya förbundet hade blivit köpta av Kristus och sålunda var fria. Detta utgjorde en kontrast till judarnas situation under lagförbundet. Paulus illustrerade detta med Abrahams hustru (Sara) och hans bihustru (Hagar) och sade: ”Dessa kvinnor betyder nämligen två förbund, det ena från berget Sinai, som föder barn till slaveri; det är Hagar. Denna Hagar betyder då Sinai, ett berg i Arabien [där Jehova gav lagen åt Israel genom Mose], och hon svarar mot det nuvarande Jerusalem, för det är i slaveri med sina barn. Men Jerusalem där ovan är fritt, och det är vår moder.” — Galaterna 4:24—26.

När Paulus sade att ”dessa kvinnor betyder ... två förbund”, talade han helt enkelt i förkortad form. Jehova är inte framställd såsom gift med ett opersonligt förbund, utan med ett organiserat folk i förbundet. Han hade tidigare betraktat Israel under lagförbundet såsom likt hans hustru. (Jämför Jesaja 54:1, 6.) Men den fria kvinnan (Sara) stod för Jerusalem där ovan, Jehovas universella organisation, vilken är som en hustru åt honom.

Men hur kunde judarna betraktas som varande i slaveri under lagen, eftersom den var fullkomlig och hade getts av Gud själv?

Det är sant att lagen för sin del var helig och att budet var heligt och rättfärdigt och gott. (Romarna 7:12) Men de ofullkomliga israeliterna under lagen kunde inte hålla den fullkomligt, hur mycket de än försökte. (Romarna 7:14—16) Aposteln Petrus hänsyftade på detta förhållande, när han ställde följande fråga inför den kristna styrande kretsen: ”Varför sätter ni nu Gud på prov genom att på lärjungarnas hals lägga ett ok som varken våra förfäder eller vi har varit i stånd att bära?” (Apostlagärningarna 15:10) I Galaterna 4:4, 5 sade Paulus på liknande vis att Kristus kom ”för att han skulle kunna köpa dem fria som var under lag”. Vemhelst som hävdade att de kristna var skyldiga att ge ”akt på dagar och månader och ... tider och år”, såsom lagen föreskrev, skulle vålla förnyat slaveri. — Galaterna 4:9, 10.

Som det påpekas på sidan 13 i Vakttornet för 15 mars 1985 var ju judarna under det första århundradet slavar på flera vis. De var politiskt i slaveri under romarna. De var slavar under synden. (Johannes 8:34) Och de var bundna i felaktiga religiösa uppfattningar. Men det förnämsta slaveriet, det som Paulus syftade på i Galaterna 4:25, var judarnas slaveri under det mosaiska lagförbundet, som gavs vid Sinai och som visades i en bild genom Abrahams bihustru, slavinnan Hagar.