Guds oförtjänta omtanke — Förfela inte dess syfte!
”ATT tala om religion ... är egentligen pastorns uppgift”, förklarade en kyrkomedlem. (Kursiverat av oss) Andra har erkänt: ”Relativt få kristna bemödar sig om att dela med sig av sin tro till andra.” (Kursiverat av oss) Sådana uttalanden visar tydligt att kristendomen för de flesta kyrkobesökare i våra dagar knappast är något mer än en passiv tro på Gud och på Kristus som Messias.
Vad är din uppfattning? Jesu lärjungar delade med sig av sin tro till andra. (Lukas 8:1) Bör de kristna göra samma sak i våra dagar? Eller, om Gud inte längre kräver att de som kallar sig kristna skall vara evangelister, vad är det då han förväntar sig av dem? Har Gud ett syfte med den kristna församlingen i våra dagar? Ja! Och därför är aposteln Paulus’ varning till de kristna i Korint att inte ”ta emot ... [Guds] oförtjänta omtanke och förfela syftet med den” mycket aktuell för oss. (2 Korintierna 6:1) Låt oss se varför det förhåller sig så.
Vad som var Guds syfte
I likhet med Paulus själv hade de kristna i Korint tagit emot Jesu Kristi lösenoffer. På grund av deras tro på denna anordning hade Jehova förklarat dem rättfärdiga. Deras tro på de messianska sanningar som de tillägnat sig genom Paulus’ tjänst hade befriat dem från slaveriet under de falska, hedniska och omoraliska sedvänjor som det forntida Korint var beryktat för. För dem hade Jehovas oförtjänta omtanke inneburit befrielse. Men var då denna oförtjänta omtanke utan syfte?
Nej. Jehovas syfte med att befria dem var i stället detsamma som hans syfte hade varit med att befria Paulus från hans förfäders oskriftenliga traditioner. Paulus klargjorde själv vad syftet var: ”Jag blev en tjänare för dessa goda nyheter enligt Guds oförtjänta omtankes fria gåva, som blev mig given ... [för] att jag skulle förkunna för nationerna de goda nyheterna om den Smordes outgrundliga rikedom.” (Efesierna 3:7, 8; jämför Galaterna 1:15, 16.) Ja, syftet med Guds oförtjänta omtanke var att hans tjänare skulle ägna sig åt den sanna tillbedjan — upphöja hans namn, Jehova, och göra det känt genom den kristna förkunnartjänsten, precis som Paulus gjorde. — Romarna 10:10.
När Paulus skrev sitt första brev till korintierna var det emellertid tydligt att många av dem hade förfelat syftet med Guds oförtjänta omtanke. På vilket sätt? I stället för att stå fasta i en form av gudsdyrkan som var ren och godtagbar i Guds ögon hade de låtit det omoraliska inflytandet från invånarna i Korint fördunkla deras sinnen. Både misshälligheter och otukt hade rapporterats bland dem. (1 Korintierna 1:11; 5:1, 2) De flesta av dem som var förbundna med församlingen i Korint lät sig föras till rätta genom Paulus’ råd. Men Paulus ville inte att det skulle finnas något mer som drog dem bort från den kristna tjänsten. Därför påminde han dem senare att inte ”ta emot ... [Guds] oförtjänta omtanke och förfela syftet med den”. — 2 Korintierna 6:1.
Ett forntida exempel
En liknande situation hade uppstått hundratals år tidigare. Våren 537 f.v.t. befriade Jehova Gud sitt utvalda folk Israel från fångenskapen i Babylon genom perserkungen Cyrus. Syftet med deras befrielse fastslogs av Cyrus själv i följande kungörelse: ”Vem det än är bland er av allt hans folk, må hans Gud visa sig vara med honom. Så må han dra upp till Jerusalem, som är i Juda, och återuppbygga Jehovas, Israels Guds, hus.” — Esra 1:1—3, NW.
Ja, Jehovas fastställda tid var inne att återupprätta den sanna tillbedjan i Juda land. På grund av Jehovas oförtjänta omtanke fick de hemvändande judarna privilegiet att återuppbygga hans tempel i Jerusalem. De som återvände från landsflykten antog utmaningen, bosatte sig i sitt hemland och påbörjade återuppbyggandet av templet. — Esra 1:5—11.
Det dröjde emellertid inte länge förrän det återbördade judiska folket lät motstånd utifrån hindra dem i deras arbete. I stället för att hålla syftet med att de blivit befriade klart i medvetandet började de säga: ”Ännu är inte tiden kommen att gå till verket, tiden att Herrens [Jehovas] hus byggs upp.” (Haggai 1:2) Följden blev att återuppbyggnadsarbetet låg helt nere i omkring 16 år.
Under tiden var de upptagna av själviska strävanden och lade större vikt vid materiella ting och köttsliga njutningar än vid att återuppbygga Jehovas heliga hus. (Haggai 1:3—9) I Haggai 1:4 läser vi: ”Är då tiden kommen för er att själva bo i panelade hus, medan detta hus ligger öde?” Jehovas tillbedjans hus låg ”öde”, med bara grunden lagd, medan judarna själva bodde i sina välbyggda hus med vackert panelade väggar.
Genom sina profeter Haggai och Sakarja påminde Jehova judarna om syftet med deras befrielse, och så småningom fullbordades byggnadsarbetet. Men om någon skulle fortsätta att sätta större värde på materiella ägodelar än på privilegiet att få se den sanna tillbedjan återupprättad i Jerusalem, skulle han helt visst förfela syftet med Guds oförtjänta omtanke.
Syftet med vår befrielse
Vad kan då vi lära oss av de judar som återvände till sitt hemland år 537 f.v.t. och av de kristna i Korint på Paulus’ tid? Som överlämnade tjänare åt Jehova Gud har vi också fått uppleva en befrielse. Genom hans oförtjänta omtanke är vi inte längre slavar under det stora Babylons falska läror och traditioner eller under ondskan i denna gamla tingens ordning. (Johannes 8:32; 2 Korintierna 4:4—6) Denna befrielse och den frihet som den medför ger oss en möjlighet att visa Gud hur mycket vi uppskattar den kärlek som han har visat oss. (1 Johannes 4:9) Hur då?
Genom att vi inte förfelar syftet med Guds oförtjänta omtanke. Syftet är detsamma som det var för Jehovas forntida tjänare, nämligen att vi skall ägna oss åt den sanna tillbedjan. I våra dagar, liksom på Paulus’ tid, innebär detta att vi skall ”förkunna för nationerna de goda nyheterna om den Smorde”, Kristus. (Efesierna 3:8) Alla som tar emot Guds oförtjänta omtanke måste därför ta del i den kristna tjänsten. Detta innebär att vi som Jehova Guds överlämnade tjänare har ansvaret att göra sanningen uppenbar för andra, att upphöja och prisa Guds namn och att tjäna honom i en form av gudsdyrkan som är ren och helig. — Matteus 28:19, 20; Hebréerna 13:15; Jakob 1:27.
Förfela inte dess syfte
Är det möjligt att någon av oss, i likhet med de första kristna i Korint, skulle kunna löpa risk att ”förfela syftet” med Guds oförtjänta omtanke? Ja. I likhet med dem måste många av oss, på arbetet eller i skolan, frottera sig med individer som utövar sexuell omoraliskhet, stöld, lögn, bedrägeri och annat som är avskyvärt i Jehova Guds ögon. (1 Korintierna 6:9, 10; Galaterna 5:19—21) Det är därför mycket viktigt att vi undviker vänskapligt umgänge med sådana personer, så att vi inte börjar få smak för det som är ont. (1 Korintierna 15:33) Ett sådant umgänge kan inte få annat än skadlig inverkan på vår tro. Aposteln Paulus skrev mycket träffande till Titus: ”Ty Guds oförtjänta omtanke, som medför frälsning åt alla slags människor, har blivit uppenbar och undervisar oss om att säga nej till ogudaktigheten och de världsliga begären och att mitt i den nuvarande tingens ordning föra ett liv präglat av sundhet i sinnet och rättfärdighet och gudaktig hängivenhet.” — Titus 2:11, 12.
Somliga kanske menar att de fullgör sin tjänst om de besöker mötena i Rikets sal, regelbundet tar del i att förkunna de goda nyheterna om Guds rike och inte ägnar sig åt omoraliskt uppförande av något slag. Det finns emellertid en annan faktor som vi måste ta hänsyn till. Jesus sade: ”Ingen kan vara slav åt två herrar.” (Matteus 6:24) Vad menade han? Han menade att även om vi ägnar en del av vår tid åt att främja de goda nyheterna, kan det likväl vara så att vårt främsta intresse i livet är att sträva efter fler och fler materiella ägodelar. Visserligen kan vi tycka att utsikten att få leva i en ny tingens ordning under Kristus Jesus är mycket tilltalande, men samtidigt kanske vi vill försöka få ut så mycket som möjligt av den nuvarande ordningen så länge den varar. En sådan inställning kan inte annat än leda till att vi villas bort från det verkliga syftet med vår befrielse. Var det inte en liknande inställning till materiella strävanden som villade bort de återvändande judarna från att fullgöra syftet med sin befrielse?
Visar våra gärningar att vi har förfelat syftet med vår befrielse från denna onda tingens ordning och dess falska religion? Paulus sade till korintierna att ”nu är den särskilt godtagbara tiden” att hjälpa andra att vinna frälsning. (2 Korintierna 6:2) I våra dagar, när tillintetgörelsen av denna onda ordning är mycket nära förestående, har Paulus’ ord ännu större aktualitet. Även om de flesta kyrkobesökare i våra dagar tydligtvis inte vill dela med sig av sin tro till andra, kommer kristna som uppriktigt älskar Jehova Gud att betrakta det som ett privilegium att helt och fullt ta del i den kristna tjänst som han har gett dem i uppdrag att utföra. Alla som troget förkunnar de goda nyheterna i denna godtagbara tid och tjänar Jehova i en tillbedjan som är ren och helig kan göra detta i förvissningen om att de har tagit emot Guds oförtjänta omtanke och inte förfelat dess syfte. — 2 Korintierna 6:1.