Familjeomsorgen — Hur långt sträcker sig den?

”AFRIKANSK kultur säger mig att jag är min brors vårdare”, sade den nigerianske skribenten S. A. Jegede. ”Afrikansk kultur kräver att man respekterar och tar hand om sina föräldrar.” Ja, i Afrika och i andra delar av världen är det en självklar sak att man skall hjälpa sina närmaste, sin familj.

Men ofta anser man att ”familjen” inbegriper fastrar och mostrar, farbröder och morbröder, kusiner och syskonbarn — ja, till och med vem som helst som kommer från samma by! Men då afrikanska familjer flyttar från landsbygden och in till städerna för att arbeta, finns det risk för att sådana ”familjemedlemmar” blir ett problem. Familjer som flyttat finner ofta att släktingar bestormar dem med begäran om pengar och husrum. Men på grund av de unika krav som livet i städerna ställer är det ofta svårt, om inte omöjligt, att hjälpa avlägsna släktingar eller människor från den by som familjen kommer ifrån.

Bibeln säger: ”Men om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för sitt husfolk, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” (1 Timoteus 5:8) Men hur långt sträcker sig familjeomsorgens princip? Är en kristen under alla förhållanden förpliktad att sörja för avlägsna släktingar? Eller är det som den nyss nämnde nigerianske skribenten påstår: ”Missbruket av systemet med den utvidgade familjekretsen hör inte hemma i den afrikanska kulturen och inte heller i bibeln”?

Föräldrar och barn

Systemet med den utvidgade familjekretsen fanns på bibelns tid. Men fastän bibeln förpliktar en kristen att ”sörja för sina egna”, visar den inte någonstans att detta nödvändigtvis innefattar alla släktingar och andra som tillhör den utvidgade familjekretsen.

Bibeln framhåller särskilt de förpliktelser som föräldrar har mot sina barn. Aposteln Paulus skrev angående en församlings bistånd åt honom: ”Barnen bör ju inte spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.” (2 Korintierna 12:14) H. B. Clark, en känd expert på lagfrågor, kommenterade: ”En naturlig och moralisk förpliktelse åvilar en far att stödja sitt barn.” Fadern har som det av Gud förordnade huvudet för familjen det främsta ansvaret att försörja familjen. Ofta hjälper hustrun till genom att sköta hemmet på ett dugligt sätt, använda hushållspengarna förståndigt och arbeta utanför hemmet, när omständigheterna kräver det. — Jämför Ordspråksboken 31:10—31.

Lägg dock märke till att föräldrar uppmuntras att göra mer än att bara tjäna ihop pengar. De uppmanas att ”spara” lite av sina inkomster för sina barns skull. Föräldrar som följer detta visa råd kan ofta hjälpa sina barn även sedan dessa blivit vuxna och flyttat hemifrån. Detta är särskilt lämpligt då barnen strävar efter att ta del i den kristna heltidstjänsten och tillfälligtvis behöver ekonomisk hjälp för att kunna stanna kvar i den. Det sägs ingenting om att föräldrar måste ”spara” åt ett otal avlägsna släktingar och vänner i den utvidgade familjekretsen.

”Tillbörlig gottgörelse”

Denna kärleksfulla omtanke från föräldrarnas sida får inte bli obelönad. Aposteln Paulus säger i 1 Timoteus 5:4: ”Men om någon änka har barn eller barnbarn, så låt dessa först lära sig att utöva gudaktig hängivenhet bland sitt eget husfolk och fortsätta att ge tillbörlig gottgörelse åt sina föräldrar och deras föräldrar, för detta är välbehagligt i Guds ögon.” Att på detta sätt stödja en ålderstigen förälder eller far- eller morförälder skulle helt visst vara i överensstämmelse med bibelns befallning att man skall hedra sina föräldrar. — Efesierna 6:2; 2 Moseboken 20:12.

Lägg återigen märke till att Paulus tydligen inte lägger några förpliktelser på avlägsna släktingar att ta hand om sådana änkor. I de fall då det inte fanns några nära släktingar som kunde ta hand om en kristen änka som varit trogen i sin tjänst skulle på den tiden församlingen ta på sig bördan att stödja henne. — 1 Timoteus 5:3, 9, 10.

Den kristna förpliktelsen att sörja ”för sina egna” gäller således med bestämdhet en persons äktenskapspartner och barn, föräldrar och far- och morföräldrar. Denna förpliktelse gäller även då dessa personer inte är troende eller är fysiskt handikappade på något sätt. Den gäller så länge dessa lever. Och om man är gift, kan den också inbegripa att man hjälper sin make eller maka att hedra hans eller hennes föräldrar. Allvarliga äktenskapsproblem har ibland uppstått, när denna princip har förbisetts eller ignorerats.

Sörja för vad och när?

Men föräldrar får inte dra den slutsatsen att de kan slösa bort sina tillgångar i tron att de när som helst kan kräva materiellt stöd från sina barn. Det innebär inte heller att de får ställa orimliga krav på uppmärksamhet från sina barns sida, då ju dessa ofta har egna familjer som de i första hand har förpliktelser mot. Denna uppfattning är i överensstämmelse med Paulus’ ord: ”Barnen bör ... inte spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.” — 2 Korintierna 12:14.

I normala fall kan föräldrar skaffa sig egen bostad, egna möbler och egen inkomst (vilket kan innefatta pension från tidigare arbetsgivare eller staten), så att de kan klara sig på ålderdomen. ”Pengar är till skydd”, och genom att ”spara” på ett klokt sätt kan föräldrar ofta undvika att lägga en stor ekonomisk eller känslomässig börda på sina barn senare i livet. — Predikaren 7:13, NW.

Men Salomos ord i Predikaren 9:11 påminner oss om att även de mest välgenomtänkta planer är föremål för ”tid och oförutsedd händelse” (NW). Vad händer därför om ett gift par har lagt undan pengar och dessa, trots noggrann planering, tar slut eller inte räcker? Deras gudfruktiga barn bör naturligtvis känna sig manade att hjälpa dem på ett eller annat sätt. Detta kan innebära att de får ge dem ekonomisk hjälp, erbjuda dem att de får bo hos eller i närheten av dem eller, när så är nödvändigt, ordna med bostad i servicehus eller liknande. Naturligtvis bör gamla föräldrar eller far- eller morföräldrar vara resonliga och inte förvänta att deras barn skall sörja för att de får leva ett liv i överflöd, för bibelns råd är: ”När vi har vad som när och skyler, skall vi vara nöjda med dessa ting.” — 1 Timoteus 6:8.

I många fall kan samhällets sociala trygghet, pensioner och egna sparade medel ge tillräckligt stöd åt ålderstigna föräldrar eller far- eller morföräldrar. Det är förståndigt att ta reda på vilka anordningar som finns för dem som är berättigade till sådana. — Romarna 13:6.

Undvik ett fariseiskt resonemang

Jesus gick till rätta med de skriftlärda och fariséerna därför att de sade till behövande föräldrar: ”Vad jag än har, som du kunde få nytta av genom mig, är en gåva tillägnad Gud.” (Matteus 15:5) På Jesu tid kunde fromma judar lägga undan pengar eller egendom för att till slut donera det till templet. Fariséerna hade den uppfattningen att om sådana ting en gång blivit överlämnade, kunde de under inga omständigheter användas för något annat ändamål — inbegripet omsorgen om ålderstigna föräldrar.

Kristus fördömde detta fariseiska tänkesätt och sade att det inte var i överensstämmelse med andan i Guds lag. Enligt hans uppfattning var det viktigare att hedra sina föräldrar än att följa en människogjord regel. Det är likadant i dag. Några kristna har ägnat sitt liv åt tjänsten för Gud och kanske tjänat som missionärer, pionjärer eller resande tillsyningsmän. När de har fått reda på att deras föräldrar behövt hjälp, har de försökt att finna någon möjlighet att ta hand om sina föräldrar utan att behöva lämna den form av tjänst de arbetat i. Men när det har varit helt omöjligt att ordna det så, har de inte resonerat och sagt att deras tjänsteprivilegier är mycket viktigare än hedrandet av deras föräldrar. De som gjort sådana förändringar i sitt liv — ofta förbundna med stora personliga offer — för att fullgöra sina familjeförpliktelser är värda mycket beröm.

Göra vad som är gott mot alla

Även om de kristna enligt bibeln är förpliktade att ta hand om dem i den närmaste familjekretsen som behöver hjälp, betyder inte detta att de inte behöver visa kärlek i rimlig grad till dem som tillhör den utvidgade familjekretsen. Ibland tycks vissa fastrar eller mostrar, kusiner eller syskonbarn stå en lika nära som ens närmaste familjemedlemmar! Bibeln uppmuntrar oss att ”göra vad som är gott mot alla”. (Galaterna 6:10) Om en kristen har medel och möjligheter att hjälpa sådana som dessa, kommer han helt visst att låta bli att ”stänga sin ömma medkänslas dörr”. Ja, han kan känna sig moraliskt förpliktad att hjälpa. — 1 Johannes 3:17.

En kristens förpliktelser gäller likväl i första hand hans närmaste familj — äktenskapspartner, barn, föräldrar och far- och morföräldrar. Han bör därför allvarligt tänka sig för innan han tar på sig ett ansvar som skulle kunna skada dem — ekonomiskt, känslomässigt eller andligt.

De råd bibeln ger angående familjeomsorgen är således omtänksamma och resonliga. En kristen som tillämpar dem kan befrias från många onödiga bekymmer, och det kan hjälpa honom att veta vad han skall prioritera. Allt detta blir till lovprisning av Jehova, ”Fadern, som varje familj i himmel och på jord har att tacka för sitt namn”. — Efesierna 3:14, 15.

[Bild på sidan 25]

Kristna föräldrar har i första hand förpliktelser mot sina egna barn

[Bild på sidan 26]

De kristnas ansvar kan utsträckas till att gälla åldriga föräldrar såväl som deras barn