De yttersta dagarna — ”rike mot rike”

”Konflikten mellan nationer åren 1914—1918 var inte något ’vagt rykte om ett krig i raden av krig’. Denna kamp inledde krigföring av en ny dimension, det första totala kriget i människans historia. I fråga om varaktighet, intensitet och omfattning överträffade det allt man tidigare känt eller vanligtvis förväntas uppleva. Massförintelsens dag hade kommit.” — Bernadotte E. Schmitt och Harold C. Vedeler: The World in the Crucible.

KRIGET under åren 1914—1918 var så omfattande i fråga om förluster av liv och egendom att man på många platser i Frankrike än i dag kan finna monument som uppförts för att hedra de stupade i La Grande Guerre, det stora kriget. Den amerikanske författaren Ernest Hemingway betecknade det längre fram som ”det mest gigantiska, mordiska, vanskötta slaktande som någonsin skett på jorden”. Det fick senare namnet första världskriget, då världen förhärjades av andra världskriget (1939—1945).

Första världskriget skilde sig från tidigare krig på många sätt. Väldiga arméer med miljontals soldater slaktade varandra på fält och i skogar i Västeuropa. Kulsprutan behärskade slagfälten och mejade ner stora skaror av framryckande infanterister. Som Gwynne Dyer konstaterar i sin bok War: ”Inom två månader [från krigsutbrottet] hade över en miljon man dödats. ... Automatvapen — snabbskjutande artilleripjäser och kulsprutor som spydde ut sex hundra kulor i minuten — fyllde luften med ett dödsbringande kulregn.” Stridsvagnen, ubåten och flygplanet förändrade tänkesättet och metoderna. Nu hotade döden uppifrån himlen och nerifrån vattnet.

Skyttegravskrig och bruket av giftgas drev människor till den yttersta gränsen i fråga om uthärdande, lidande och förnedring. ”Det stora kriget” skilde sig från andra krig på ännu ett sätt: ”Detta var det första krig i vilket krigsfångarna kunde räknas i miljoner (sammanlagt 8.400.000) och hölls fängslade under långa tidsperioder.” (The World in the Crucible) Det var också det första kriget där praktiskt taget hela civilbefolkningen var inbegripen, antingen inom försvaret och rustningsindustrin eller som offer i samband med invasioner och stridigheter.

Jehovas vittnen insåg redan år 1914 att detta fruktansvärda krig utgjorde början på uppfyllelsen av Jesu ödesdigra profetior. Men det skulle bli ännu värre.

Andra världskriget — förstörelsekapacitet utan like

Ett annat tecken som tyder på att vår tid även från mänsklig ståndpunkt sett skulle kunna vara de yttersta dagarna är människans potential för självförintelse. Nobelpristagaren dr Bernard Lown sade när han mottog fredspriset: ”Andra världskriget inledde det totala kriget — samvetslöst i fråga om metoder, obegränsat i fråga om våld och urskillningslöst i fråga om vilka som drabbades. Ugnarna i Auschwitz och atomkremeringen av Hiroshima och Nagasaki ristade in ett ännu mörkare kapitel i den mänskliga brutalitetens krönika.”

Lärde sig mänskligheten medlidande och barmhärtighet genom denna fruktansvärda upplevelse? Han fortsätter: ”Den långa, plågsamma kamp som resulterade i 50 miljoner döda [vilket i det närmaste motsvarar Storbritanniens, Frankrikes eller Italiens hela befolkning] skapade inte någon bestående grund för att få stopp på barbariet. Tvärtom fylldes arsenalerna snart av förintelsevapen med en kapacitet som motsvarade många tusen sådana krig som andra världskriget.” — Kursiverat av oss.

Det råder inget tvivel om att vi har sett ”nation resa sig mot nation och rike mot rike”, och ryttaren på den eldfärgade hästen i Uppenbarelseboken har spritt död och förintelse över hela jorden. (Matteus 24:7;

De yttersta dagarna — ett unikt kännetecken

”Oppenheimer [en av männen bakom atombomben] hade rätt i sin grundläggande uppfattning att historien ändrade kurs 1945. Aldrig mer kan ett större krig utkämpas på samma sätt som andra världskriget.” — Freeman Dyson: Vapnen och hoppet.

SPRÄNGNINGEN av atombomben år 1945 förändrade världen. Det markerade ännu en vändpunkt i krigets historia. Det var så Robert Oppenheimer, en av bombens uppfinnare, såg saken. När provsprängningen ägde rum i New Mexico, citerade Oppenheimer den hinduiska Bhagavad Gita och sade: ”Jag har blivit döden, den som krossar världar.” Oppenheimer förklarade också: ”Människorna i vår värld måste gå samman, annars kommer de att gå under.”

Det rådgivande utskottet vid den amerikanska atomenergikommissionen, av vilket Oppenheimer var medlem, varnade år 1949 för utvecklingen av den ännu mycket mer dödsbringande vätebomben. De förklarade i sin rapport: ”Detta är ett supervapen; det tillhör en helt annan kategori än en atombomb.” Orsaken till detta var att vätebombens destruktiva kraft kunde ökas obegränsat genom att man tillförde prisbilligt deuterium som bränsle. På bara fyra år hade atombomben blivit rena leksaken.

Enrico Fermi och Isidor Rabi, som också var medlemmar av utskottet, uttryckte sig i ännu starkare ordalag: ”Det faktum att det inte finns några gränser för detta vapens förstörelsekraft gör dess blotta existens och kunskapen om dess konstruktion till en fara för mänskligheten som helhet. Det är ofrånkomligen av ondo, oavsett i vilket ljus det betraktas.” (Kursiverat av oss) De visste att människan nu kunde tillintetgöra sig själv. Deras varningar mot utvecklingen av vätebomben lämnades obeaktade.

Domedagsprofetior som vilar på vetenskaplig grund

Den ofattbara förstörelsekraft som människan nu besitter exemplifieras i ett uttalande av dr Lown, en av de ledande inom fysikernas internationella organisation för förhindrandet av kärnvapenkrig: ”En enda modern ubåt har ungefär åtta gånger så stor eldkraft som den samlade eldkraften under andra världskriget — tillräckligt för att förstöra varenda större stad på norra halvklotet.” Lägg märke till att denna destruktiva potential gäller en enda ubåt! Stormakterna har dussintals med ubåtar och övervattensfartyg som är utrustade med kärnvapen. Om man därtill lägger alla luftvapen och landbaserade vapen, blir det sammanlagt över 50.000 kärnstridsspetsar!

När i historien har människan någonsin haft sådana fruktansvärda och skräckinjagande vapen i sin hand? Doktor Lown medger att varje historisk period har haft sina ouppmärksammade profeter. Vad är det som är annorlunda nu? Han förklarar: ”Det är först i vår tid som domedagsprofetior har frambringats på grundval av objektiva, vetenskapliga analyser.” Om det någonsin skulle bli ett världsomfattande kärnvapenkrig, säger han, är det ”ren hybris [självförhävelse] att föreställa sig att människan skulle överleva en sådan självförvållad katastrof”.

Ökad ”ängslan bland nationer”

År 1945 släppte människan ut kärnvapenkrigets onda ande ur den vetenskapliga kunskapens magiska lampa och kan aldrig mer få in den igen. Människan kan förstöra sina kärnvapen, men hur skall hon kunna utplåna den kunskap som alltid kan leda till att nya tillverkas? Det faktiska händelseförloppet i Hiroshima och Nagasaki jämte utvecklingen av nukleära supervapen har därför ökat potentialen för ”skräcksyner” och ”stora tecken” från himmelen och för ”ängslan bland nationer som inte känner utvägen” sedan 1945. — Lukas 21:11, 25.

Nationernas ängslan har också ökat genom våra dagars snabba kommunikationer. Det är först nu på 1900-talet som moderna kommunikationsmedel (radio, TV, datorer, satelliter) har gjort det möjligt för människan att få ögonblicklig kännedom om krig och katastrofer, vilket gör att nationernas fruktan och ängslan sprids på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Flertalet människor runt om i världen känner inte bara till dessa saker, utan kan också i TV-rutan betrakta krig och blodsutgjutelser samtidigt som händelserna inträffar!

De ärr som kriget lämnat efter sig

Också nu år 1988 finns det miljoner familjer runt om i världen som har fått uppleva denna del av tecknet på att vi lever i de yttersta dagarna. På vilket sätt? De har förlorat en eller flera av sina nära och kära i de två världskrigen eller i någon annan av de större konflikter (i Korea, Vietnam, Irak—Iran, Libanon osv.) som har decimerat mänskligheten. Kanske din familj hör till dem som minns en stupad far, farfar, farbror eller bror. Det finns också miljontals mödrar, mormödrar, systrar och mostrar som dött i krig och under massutrotningen av judar i Europa.

I vår generation har olika arméer dessutom härjat kors och tvärs i Europa och Fjärran Östern och skövlat och plundrat civilbefolkningen. Många av de överlevande, i synnerhet kvinnorna, bär ännu i dag ärr efter dessa fruktansvärda upplevelser.