Helvetet

Definition: Ordet ”helvete” förekommer i många bibelöversättningar. Andra översättningar använder på motsvarande ställen sådana ord som ”graven”, ”dödsriket” osv. I ytterligare andra översättningar av Bibeln har grundspråkens ord, som ibland översatts med ”helvete”, bara translittererats, dvs. överförts bokstav för bokstav till vårt alfabet utan att orden har översatts. Vilka ord gäller detta? Det gäller det hebreiska ordet she’ọhl och dess grekiska motsvarighet hại·des [läs: hạ·des], som åsyftar den döda mänsklighetens gemensamma grav, inte en enskild individs gravplats; och även det grekiska ordet gẹ·en·na, som används som symbol för evig tillintetgörelse. Både i kristenheten och i många icke-kristna religioner lär man emellertid att helvetet är en plats bebodd av demoner, där de onda straffas efter döden (och somliga tror att detta straff är förbundet med pina).

Visar Bibeln om de döda kan känna smärta?

Pred. 9:5, 10: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls. ... Allt som din hand finner att göra, gör det med själva din kraft, ty det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol,* den plats dit du går.” (Om de inte är medvetna om någonting, kan de uppenbarligen inte känna någon smärta.) (*Scheól, Åk; grafwen, Me; grafvene, ÄÖ; dödsriket, 1982.)

Ps. 146:4: ”Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar.”* (*Anslag, Me, Åk, ÄÖ, 1982; planer, My.)

Visar Bibeln att själen lever vidare när kroppen dör?

Hes. 18:4: ”Den själ* som syndar — det är den som kommer att dö.” (*Själ, Me, My, Åk, ÄÖ; Den, 1917, 1982.)

”Begreppet ’själ’ i betydelsen en rent andlig, immateriell realitet, som är skild från ’kroppen’, ... förekommer inte i Bibeln.” — La Parole de Dieu (Paris, 1960), skriven av Georges Auzou, professor i bibelkunskap vid seminariet i Rouen i Frankrike, sid. 128.

”Fastän det hebreiska ordet nefesh [i de hebreiska skrifterna] ofta översätts med ’själ’, skulle det vara oriktigt att läsa in en grekisk innebörd i det. Nefesh ... uppfattas aldrig som något som är i verksamhet skilt från kroppen. I Nya testamentet översätts det grekiska ordet psyche ofta med ’själ’, men återigen bör det inte genast uppfattas ha den innebörd som ordet hade för de grekiska filosoferna. Det betyder i allmänhet ’liv’ eller ’vitalitet’ eller ibland ’personen själv’.” — The Encyclopedia Americana (1977), band 25, sid. 236.

Vilket slags människor kommer till Bibelns helvete?

Säger Bibeln att de onda kommer till helvetet?

Ps. 9:1817 (1982): ”De ogudaktiga viker tillbaka, ned i dödsriket [helvetet, ÄÖ],* alla hedningar, de som glömmer Gud.” (*Dödsriket, 1917, Me; Sheol, Ps. 9:17 i NV; Scheól, Åk.)

Säger Bibeln också att rättrådiga människor kommer till helvetet?

Job 14:13 (1982): ”[Job bad:] Ack att du ville gömma mig i dödsriket [helvete, ÄÖ],* gömma mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig.” (Gud själv sade att Job var ”en klanderfri och rättrådig man, som fruktar Gud och viker av från det onda.” — Job 1:8.) (*Dödsriket, 1917, Me; Sheol, NV; Scheól, Åk.)

Apg. 2:25—27 (1981): ”David säger om honom [Jesus Kristus]: ... Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket [helvete, ÄÖ]* eller låta din helige möta förgängelsen.” (Det faktum att Gud inte skulle ”lämna” Jesus i helvetet antyder att Jesus var i helvetet eller Hades, åtminstone en tid, inte sant?) (*Dödsriket, 1917, Hd, Me; Hades, Da, NV, Åk.)

Kan någon någonsin komma ut ur Bibelns helvete?

Upp. 20:13, 14 (1981): ”Havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket [helvetet, ÄÖ]* gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön.” (De döda kommer således att befrias från helvetet. Lägg också märke till att helvetet inte är den brinnande sjön, utan att helvetet skall kastas i den brinnande sjön.) (*Dödsriket, 1917, Hd, Me; Hades, Da, NV, Åk.)

Varför råder det sådan förvirring när det gäller vad Bibeln säger om helvetet?

”Det har uppstått stor förvirring och mycket missförstånd på grund av att de tidiga bibelöversättarna har återgett hebreiskans Sheol och grekiskans Hades och Gehenna med ordet helvete. Den enkla translitterering av dessa ord som översättarna gjort i reviderade upplagor av Bibeln har inte räckt till för att märkbart reda ut denna förvirring och missuppfattning.” — The Encyclopedia Americana (1942), band XIV, sid. 81.

Vissa översättare har låtit sina personliga trosuppfattningar färga deras arbete i stället för att vara konsekventa i sin översättning av grundspråkens ord. Till exempel: I 1982 har ordet she’ọhl konsekvent återgetts med ”dödsriket”, och i 1981 har hại·des [läs: hạ·des] återgetts med ”dödsriket” och gẹ·en·na med ”helvetet”. (I 1917 återges gẹ·en·na med Gehenna.) Men i Me återges she’ọhl med ”afgrunden”, ”de dödas rike”, ”dödsboningen”, ”dödsriket”, ”grafwen” eller ”helwetet”, hại·des [läs: hạ·des] med ”dödsriket”, ”helwetet” eller ”underjorden” och gẹ·en·na med ”helwetet”. Alla tre orden återges alltså ibland med ordet ”helvete”. Den exakta innebörden i grundspråkens ord har på så sätt fördunklats.

Finns det något evigt straff för de onda?

Matt. 25:46 (1981): ”Dessa skall gå bort till evigt straff [bortkapande, Int; grekiska: kọ·la·sin] men de rättfärdiga till evigt liv.” (I The Emphatic Diaglott sägs det ”avskärande” i stället för ”straff”. I en fotnot sägs det: ”Kolasin ... kommer av kolazoo, som betyder: 1. Avskära; som när man kapar av grenar på träd, beskär. 2. Hålla tillbaka, kuva. ... 3. Tukta, straffa. Att avskära någon från livet eller samhället eller att enbart hålla tillbaka någon betraktas som ett straff; — på grund härav har denna tredje bildliga användning av ordet uppstått. Den första betydelsen har antagits, eftersom den stämmer bättre överens med den andra delen av meningen och därmed bevarar kraften och skönheten i antitesen. De rättfärdiga går till liv, de onda till avskärande från livet, dvs. till död. Se 2 Thess. 1.9.”)

2 Thess. 1:9 (1981): ”Deras straff blir evigt fördärv,* fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet.” (*Evig förtappelse, Hd; eviga straff i fördärfvet, Be.)

Jud. v. 7 (1981): ”Tänk också på Sodom och Gomorra och deras grannstäder, som på samma sätt som änglarna bedrev otukt och onaturligt umgänge: de straffades med evig eld och är ett varnande exempel.” (Den eld som förstörde Sodom och Gomorra slocknade för flera tusen år sedan. Men verkningarna av den elden har varit bestående. Städerna har aldrig byggts upp igen. Guds dom riktades emellertid inte bara mot dessa städer, utan också mot deras onda invånare. Vad som hände dem utgör ett varnande exempel. I Lukas 17:29 säger Jesus att de ”tillintetgjordes”, och i Judas, vers 7, visas det att denna tillintetgörelse är evig.)

Vad ligger det för innebörd i den eviga pina som omnämns i Uppenbarelseboken?

Upp. 14:9—11; 20:10 (1981): ”Den som tillber odjuret och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller sin hand, han skall få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare, och han skall pinas med eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Och röken från deras pina [grekiska: ba·sa·ni·smọu] stiger i evigheters evighet, och de får ingen lättnad vare sig dag eller natt, dessa som tillber odjuret och dess bild, var och en som tar emot märket med dess namn.” ”Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.”

Vad är det för ”pina” eller ”plåga” som dessa skriftställen talar om? Det är värt att lägga märke till att det i Uppenbarelseboken 11:10 (1981) talas om ”profeter [som] hade varit en plåga för jordens invånare”. Denna plåga framkallas av de förödmjukande och avslöjande budskap som dessa profeter förkunnar. I Uppenbarelseboken 14:9—11 (1981) sägs det att de som tillber det symboliska ”odjuret och dess bild” ”pinas med eld och svavel”. Denna pina kan inte avse någon medveten pina efter döden, eftersom ”de döda vet alls ingenting”. (Pred. 9:5, 1982) Vad är det då som får dem att känna en sådan pina medan de ännu lever? Det är Guds tjänares förkunnelse om att de som tillber ”odjuret och dess bild” skall drabbas av den andra döden, som representeras av ”sjön som brinner av eld och svavel”. Röken, som är förbunden med deras tillintetgörelse genom eld, stiger i evigheters evighet, eftersom tillintetgörelsen kommer att vara evig och aldrig kommer att glömmas. I Uppenbarelseboken 20:10 (1981) sägs det att Djävulen skall plågas ”i evigheters evighet” i ”sjön av eld och svavel”. Vad betyder det? I Uppenbarelseboken 21:8 (1981) sägs det klart att ”sjön som brinner av eld och svavel” betyder ”den andra döden”. Att Djävulen ”plågas” där för evigt betyder således att han aldrig kommer att befrias; han kommer för evigt att hållas bunden — i den eviga döden. Detta bruk av ordet ”pina” eller ”plåga” (från det grekiska ordet bạ·sa·nos) påminner oss om hur ordet används i Matteus 18:34, där samma grekiska grundord översatts med ”bödelsdrängarna” (1981), ”fångknektarna” (1917) eller ”fångvaktarna” (NV).

Vad är det ”brinnande Gehenna” som Jesus talade om?

Ordet Gehenna förekommer 12 gånger i de kristna grekiska skrifterna. Fem gånger förbinds det direkt med eld. Översättare har återgett det grekiska uttrycket gẹ·ennan tou py·rọs med ”helvetets eld” (1981, Be, Hd, Me, ÄÖ) och ”brinnande Gehenna” (1917).

Historisk bakgrund: Hinnoms dal (Gehenna) låg utanför Jerusalems murar. Under en tid var den platsen för avgudadyrkan, med bland annat barnoffer. Under det första århundradet användes Gehenna som förbränningsplats för Jerusalems sopor. Döda djurkroppar kastades ner i dalen för att förtäras i elden, som man hade tillsatt svavel för att öka förbränningen. Dessutom kastades avrättade brottslingars kroppar ner i Gehenna, eftersom dessa brottslingar inte ansågs vara förtjänta av att begravas i en minnesgrav. Därför talade Jesus i Matteus 5:29, 30 (1981) om att ”hela kroppen” av någon kunde kastas i ”helvetet” eller Gehenna. Om kroppen föll i den ständigt brinnande elden förtärdes den helt, men om den råkade hamna på en avsats i den djupa ravinen kom dess ruttnande kött att angripas av de maskar eller larver som alltid fanns där. (Mark. 9:47, 48) Levande människor kastades inte i Gehenna; det var således inte en plats där någon pinades i medvetet tillstånd.

I Matteus 10:28 varnade Jesus sina åhörare och sade att de skall känna ”fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna”. Vad betyder det? Lägg märke till att det i den här Matt. 10:28 versen inte nämns något om någon pina eller plåga i Gehennas eld. Han säger i stället att man skall känna ”fruktan för honom som kan tillintetgöra ... i Gehenna”. Genom att nämna ”själen” separat framhäver Jesus här att Gud kan tillintetgöra en människas alla utsikter till att få leva även i framtiden, att det därmed inte finns något hopp om uppståndelse för henne. När det talas om det ”brinnande Gehenna” har det uttrycket således samma innebörd som ”sjön som brinner med eld” i Uppenbarelseboken 21:8, nämligen tillintetgörelse, ”den andra döden”.

Vad säger Bibeln att straffet för synd är?

Rom. 6:23: ”Den lön synden betalar ut är död.”

Straffas man för sina synder också efter döden?

Rom. 6:7: ”Den som har dött har nämligen blivit frikänd från sin synd.”

Är evig pina av de onda förenlig med Guds personlighet?

Jer. 7:31: ”De [avfälliga judéer] har byggt offerhöjderna i Tofet, som är i Hinnoms sons dal, för att bränna upp sina söner och sina döttrar i elden, något som jag inte hade befallt och som inte hade stigit upp i mitt hjärta.” (Om detta var något som aldrig hade stigit upp i Guds hjärta, skulle han säkert inte göra bruk av någonting sådant i större skala.)

Illustration: Vad skulle du tänka om en förälder som höll sitt barns hand över en eld för att straffa det för något orätt som det gjort? ”Gud är kärlek.” (1 Joh. 4:8) Skulle han göra något som ingen rättsinnad mänsklig förälder skulle göra? Säkerligen inte!

Lärde Jesus i sin liknelse om den rike mannen och Lasarus att de onda skulle pinas efter döden?

Är berättelsen i Lukas 16:19—31 bokstavlig eller enbart en illustration av någonting annat? I 1981 erkänns det i rubriken till dessa Luk. 16:19—31 verser: ”Liknelsen om den rike mannen och Lasaros”. Om denna berättelse skulle tas bokstavligt, skulle det innebära att de som åtnjuter Guds ynnest allesammans kunde beredas plats vid en enda mans, Abrahams, bröst; att vattnet på en människas fingertopp inte dunstade bort i Hades’ eld; att en enda droppe vatten skulle ge lindring åt den som lider där. Tycker du att det låter rimligt? Om den skulle vara bokstavlig, skulle den strida mot andra delar av Bibeln. Om Bibeln på så sätt skulle vara motsägande, skulle då den som älskar sanning använda den som grundval för sin tro? Men Bibeln motsäger inte sig själv.

Vad betyder liknelsen? Den ”rike mannen” representerade fariséerna. (Se Luk. 16 vers 14.) Tiggaren Lasarus representerade de vanliga enkla judar som föraktades av fariséerna men som ändrade sinne och blev Jesu efterföljare. (Se Lukas 18:11; Johannes 7:49; Matteus 21:31, 32.) Deras död var också symbolisk och representerade en förändring i förhållandena. De tidigare föraktade kom således i en ställning av ynnest inför Gud, och de tidigare till synes gynnade förkastades av Gud, medan de plågades av de domsbudskap som framfördes av dem som de hade föraktat. — Apg. 5:33; 7:54.

Vad är ursprunget till läran om helveteselden?

I forntida babyloniska och assyriska trosuppfattningar ”är underjorden ... utmålad som en plats full av skräck och under uppsikt av mäktiga och våldsinriktade gudar och demoner”. (Morris Jastrow j:r: The Religion of Babylonia and Assyria, Boston, 1898, sid. 581) Tidiga vittnesbörd om den eldsglödande sidan av kristenhetens helvete finner man i det forntida Egyptens religion. (The Book of the Dead, New Hyde Park, New York, 1960, med introduktion av E. A. Wallis Budge, sid. 144, 149, 151, 153, 161) Buddhismen, som daterar sig till 500-talet f.v.t., kom med tiden att kännetecknas av både heta och kalla helveten. (The Encyclopedia Americana, 1977, band 14, sid. 68) Bilder av helvetet som finns målade i katolska kyrkor i Italien har spårats tillbaka till etruskernas tid. — Werner Keller: La civiltà etrusca (Milano, 1979), sid. 389.

Men det verkliga ursprunget till denna Gud vanärande lära går betydligt längre tillbaka i tiden. De djävulska uppfattningarna förbundna med ett pinohelvete leder till att Gud baktalas, och de härrör från den främste baktalaren av Gud (Djävulen, vars namn betyder ”baktalare”), den som Jesus Kristus kallade ”lögnens fader”. — Joh. 8:44.