Jehova uppskattar att du tjänar honom av hela din själ

”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor.” — KOLOSSERNA 3:23.

1, 2. a) Vilket är det största privilegium som vi kan ha? b) Varför kan vi ibland inte göra så mycket som vi skulle önska i Guds tjänst?

DET finns inget större privilegium än att få tjäna Jehova. Det är därför med goda skäl som denna tidskrift länge har uppmuntrat de kristna att engagera sig i förkunnartjänsten, ja, att närhelst det är möjligt tjäna ”mera helt och fullt”. (1 Thessalonikerna 4:1) Men vi kan inte alltid tjäna Gud på det sätt som vårt hjärta längtar efter att göra. ”Mina förhållanden är sådana att jag måste arbeta heltid”, säger en ogift syster som blev döpt för närmare 40 år sedan. ”Jag arbetar inte för att köpa dyrbara kläder eller för att fara på kryssningssemestrar, utan för att klara de nödvändiga utgifterna, bland annat utgifter för läkarvård och tandvård. Jag känner det som om jag ger Jehova det som blir över.”

² Vår kärlek till Gud får oss att vilja göra så mycket vi kan i predikoarbetet. Men ofta gör våra förhållanden i livet att vi inte kan göra så mycket som vi skulle önska i Guds tjänst. Att sköta andra skriftenliga plikter, till exempel att ta hand om familjen, kan ta mycket av vår tid och kraft. (1 Timoteus 5:4, 8) I dessa ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med” blir livet alltmer komplicerat. (2 Timoteus 3:1) Vi kan känna en viss oro i hjärtat, när vi inte kan göra allt det vi skulle vilja i tjänsten. Vi kanske undrar om Gud är nöjd med vår tillbedjan.

Skönheten i att tjäna av hela sin själ

3. Vad förväntar Jehova av var och en av oss?

³ I Psalm 103:14 får vi den innerliga försäkran att Jehova ”mycket väl [känner] till hur vi är formade, han kommer ihåg att vi är stoft”. Han förstår våra begränsningar bättre än någon annan. Han kräver inte mer av oss än vi kan ge. Vad förväntar han då? Något som alla, oavsett sina förhållanden i livet, kan ge: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor.” (Kolosserna 3:23) Ja, Jehova förväntar att var och en av oss tjänar honom av hela sin själ.

4. Vad innebär det att tjäna Jehova av hela sin själ?

⁴ Vad innebär det då att tjäna Jehova av hela sin själ? Det grekiska uttryck som återges med ”av hela sin själ” betyder ordagrant ”från själen”. ”Själen” åsyftar hela människan, med alla hennes fysiska och mentala förmågor. Att vi tjänar av hela vår själ betyder således att vi ger av oss själva och använder alla våra förmågor och så mycket av våra krafter som möjligt i Guds tjänst. Det innebär kort och gott att göra allt det som vår själ förmår. — Markus 12:29, 30.

5. Hur visar apostlarnas exempel att alla inte måste göra lika mycket i tjänsten?

⁵ Innebär då detta att tjäna av hela sin själ att vi alla måste göra lika mycket i tjänsten? Det skulle knappast vara möjligt, då ju våra förhållanden och förmågor varierar. Tänk på Jesu trogna apostlar. Alla kunde inte göra lika mycket. Vi vet exempelvis mycket lite om sådana apostlar som Simon, den som kallades Kananaios, och Jakob, Alfeus’ son. Deras verksamhet som apostlar var kanske rätt begränsad. (Matteus 10:2–4) Petrus däremot kunde ta emot många ansvarsfulla uppgifter, ja, Jesus gav honom till och med ”himlarnas kungarikes nycklar”! (Matteus 16:19) Men Petrus var inte upphöjd över de andra. När Johannes i en syn fick se Nya Jerusalem (omkring år 96 v.t.), såg han 12 grundstenar på vilka ”namnen på Lammets tolv apostlar” var inskrivna.a (Uppenbarelseboken 21:14) Även om några av apostlarna tydligen kunde uträtta mer än de andra, så uppskattade Jehova alla apostlarnas tjänst.

6. Vad hände med de sädeskorn som föll i ”den utmärkta jorden” i Jesu liknelse om såningsmannen, och vilka frågor uppstår?

⁶ Jehova kräver inte heller att vi alla skall kunna predika lika mycket. Jesus visade detta i sin liknelse om såningsmannen, där han liknade predikoarbetet vid att så ut säd. Sädeskornen föll på olika slag av jord, vilket belyste de olika hjärtelagen hos dem som får höra budskapet. ”Vad den beträffar, som såddes i den utmärkta jorden”, förklarade Jesus, ”så är det den som hör ordet och fattar innebörden, den som verkligen bär frukt och frambringar: den ene hundrafalt, den andre sextiofalt, åter en annan trettiofalt.” (Matteus 13:3–8, 18–23) Vad är denna frukt, och varför frambringas den i olika mängd?

7. Vad är frukten av den säd som sås ut, och varför frambringar den olika mycket?

⁷ Eftersom säden som sås är ”ordet om kungariket”, så åsyftar fruktbärandet att man sprider det ordet genom att tala med andra om det. (Matteus 13:19) Men eftersom människor har olika förmågor och förhållanden i livet, varierar den mängd frukt som de frambringar från trettiofalt till hundrafalt. En person med god hälsa och god fysisk kondition kan vara i stånd att använda mer tid i predikoarbetet än någon som är försvagad av någon kronisk sjukdom eller av åldrande. En ung ogift person som inte har några familjeförpliktelser kan vara i stånd att göra mer än någon som måste arbeta heltid för att försörja sin familj. — Jämför Ordspråken 20:29.

8. Hur betraktar Jehova dem som ger det bästa som deras själ kan ge?

⁸ Betraktar Gud den som av hela sin själ frambringar trettiofalt som mindre hängiven än den som frambringar hundrafalt? Absolut inte! Mängden av frukt kan variera, men Jehova är nöjd så länge den tjänst vi utför är det bästa vår själ kan ge. Kom ihåg att samtliga mängder av frukt kommer från hjärtan som är ”utmärkt jord”. Det grekiska ord (ka·lọs) som återges med ”utmärkt” beskriver något som är ”vackert” och som ”gläder hjärtat och är en fröjd för ögonen”. Det är verkligen trösterikt att veta att när vi gör vårt bästa är vårt hjärta vackert i Guds ögon!

Inte jämförda med varandra

9, 10. a) Vilket negativt tänkande kan vårt hjärta leda in oss i? b) Hur visar illustrationen i 1 Korinthierna 12:14–26 att Jehova inte jämför det vi gör med det som andra gör?

⁹ Men vårt ofullkomliga hjärta kanske bedömer saker och ting på ett annat sätt. Det kanske jämför vår tjänst med andras. Det kanske resonerar så här: ”Andra gör så mycket mer i tjänsten än vad jag gör. Hur skulle Jehova då kunna vara nöjd med min tjänst?” — Jämför 1 Johannes 3:19, 20.

¹⁰ Jehovas tankar och vägar är mycket högre än våra. (Jesaja 55:9) I Första Korinthierna 12:14–26 får vi en inblick i hur Jehova betraktar våra personliga ansträngningar. Församlingen liknas där vid en kropp med många lemmar, exempelvis ögon, händer, fötter och öron. Tänk ett ögonblick på den bokstavliga kroppen. Hur dumt skulle det inte vara, om vi jämförde våra ögon med våra händer eller våra fötter med våra öron! Varje lem har sin särskilda funktion, och vi har bruk för och uppskattar alla våra lemmar. På liknande sätt uppskattar Jehova att vi tjänar honom av hela vår själ, oavsett om andra kan göra mer eller mindre än vad vi kan. — Galaterna 6:4.

11, 12. a) Varför kan somliga tycka att de är ”svagare” eller ”värda mindre ära”? b) Hur betraktar Jehova vår tjänst?

¹¹ På grund av dålig hälsa, åldrande eller andra begränsningar kanske några av oss ibland tycker att de är ”svagare” eller ”värda mindre ära”. Men det är inte så Jehova betraktar saken. Bibeln säger: ”De av kroppens lemmar som tycks vara svagare är nödvändiga, och de delar ... som vi anser vara värda mindre ära, dem omger vi med långt större ära. ... Men ändå har Gud sammanfogat kroppen och har gett långt större ära åt den del som led brist.” (1 Korinthierna 12:22–24) Varje individ kan således vara dyrbar för Jehova. Han uppskattar den tjänst vi utför inom ramen för våra begränsningar. Får inte ditt hjärta dig att vilja göra allt du kan i fråga om att tjäna en sådan förstående och kärleksfull Gud?

¹² Vad som betyder något för Jehova är således inte att du gör lika mycket som någon annan, utan att du gör vad du, dvs. din själ, kan göra. Att Jehova uppskattar våra personliga ansträngningar framgår av det mycket rörande sätt varpå Jesus under de sista dagarna av sitt jordiska liv behandlade två kvinnor i helt olika situationer.

En uppskattande kvinnas ”mycket dyrbara” gåva

13. a) Under vilka omständigheter hällde Maria välluktande olja över Jesu huvud och fötter? b) Hur mycket var Marias olja värd?

¹³ Fredag kväll den 8 nisan kom Jesus till Betania, en liten by omkring tre kilometer från Jerusalem på östra sluttningen av Olivberget. I den här byn hade Jesus vänner som han älskade, nämligen Maria, Marta och deras bror, Lasarus. Jesus hade gästat dem i deras hem, kanske många gånger. Men på lördagskvällen åt Jesus och hans vänner middag hemma hos Simon, en före detta spetälsk som kanske hade blivit botad av Jesus. När Jesus låg till bords, utförde Maria en ödmjuk handling som visade hennes djupa kärlek till den man som hade uppväckt hennes bror. Hon bröt upp en flaska som innehöll en ”mycket dyrbar” välluktande olja. Ja, i sanning dyrbar! Den var värd 300 denarer, vilket motsvarade omkring en årslön. Hon hällde denna välluktande olja på Jesu huvud och på hans fötter, och hon torkade till och med hans fötter med sitt hår. — Markus 14:3; Lukas 10:38–42; Johannes 11:38–44; 12:1–3.

14. a) Hur reagerade lärjungarna för Marias handling? b) Vad sade Jesus till Marias försvar?

¹⁴ Lärjungarna blev harmsna och frågade: ”Varför detta slöseri?” Judas, som dolde sin önskan att stjäla genom att antyda att man borde ge hjälp åt de behövande, sade: ”Hur kom det sig att den här välluktande oljan inte såldes för tre hundra denarer och gavs åt de fattiga?” Maria förblev tyst, men Jesus sade till lärjungarna: ”Låt henne vara. Varför försöker ni ställa till obehag för henne? Hon har utfört en fin [en form av ka·lọs] handling mot mig. ... Hon gjorde vad hon kunde; hon har i förväg sörjt för att hälla välluktande olja på min kropp inför begravningen. Jag säger er i sanning: Varhelst de goda nyheterna blir predikade i hela världen skall också vad den här kvinnan gjorde bli omtalat till minne av henne.” Hur lugn måste inte Maria ha känt sig efter dessa uppskattande ord av Jesus! — Markus 14:4–9; Johannes 12:4–8.

15. Varför blev Jesus så rörd av det som Maria hade gjort, och vad lär detta oss om att tjäna av hela sin själ?

¹⁵ Jesus blev djupt rörd av det som Maria hade gjort. Hon hade enligt hans uppfattning utfört en lovvärd handling. Det var inte gåvans materiella värde som Jesus tänkte på, utan det faktum att ”hon gjorde vad hon kunde”. Hon tog tillfället i akt och gav det som hon kunde ge. Andra översättningar har återgett dessa ord: ”Hon har gjort allt hon kunde”, eller: ”Vad hon kunde, det gjorde hon.” (An American Translation; 1917) Maria gav av hela sin själ, eftersom hon gav det bästa hon hade. Det är det som detta att tjäna av hela sin själ går ut på.

En änkas ”två små mynt”

16. a) Hur kom Jesus att iaktta en fattig änkas bidrag? b) Hur mycket var änkans mynt värda?

¹⁶ Ett par dagar senare, den 11 nisan, tillbringade Jesus en lång dag i templet, där man ifrågasatte hans myndighet, och han fick besvara besvärliga frågor om skatter, uppståndelsen och andra saker. Han fördömde de skriftlärda och fariséerna, bland annat för att de ”glupskt” förtärde ”änkornas hus”. (Markus 12:40) Därefter gick Jesus och satte sig, tydligen i kvinnornas förgård där det enligt judisk tradition fanns 13 bidragsbössor. Han satt där en stund och iakttog noggrant hur människor lade i sina bidrag. Det kom många rika människor, somliga kanske med en egenrättfärdig uppsyn, ja, rentav med en skrytsam attityd. (Jämför Matteus 6:2.) Jesus fäste blicken på en viss kvinna. Människor i allmänhet kanske inte lade märke till något speciellt hos henne eller hennes gåva. Men Jesus, som kunde veta vad som fanns i hjärtat hos andra, visste att hon var ”en fattig änka”. Han visste också precis hur stor hennes gåva var, nämligen ”två små mynt”, som hade ”mycket ringa värde”.b — Markus 12:41, 42.

17. Hur betraktade Jesus änkans bidrag, och vad lär vi därigenom om detta att ge till Gud?

¹⁷ Jesus kallade till sig sina lärjungar, eftersom han ville att de själva skulle se det som var grunden till det han nu ville lära dem. Hon ”lade i mer än alla som lade pengar i bidragsbössorna”, sade Jesus. Enligt hans uppfattning hade hon lagt i mer än alla de andra tillsammans, eftersom hon hade gett ”allt vad hon hade”, sitt sista mynt. Genom att göra det överlämnade hon sig i Jehovas omvårdnad. Den som på detta sätt utpekades som ett exempel i fråga om att ge till Gud var således en person vars gåva var så gott som värdelös i materiellt avseende. Men i Guds ögon var den dyrbar! — Markus 12:43, 44; Jakob 1:27.

Vi kan lära av hur Jehova betraktar detta att man tjänar av hela sin själ

18. Vad kan vi lära av Jesu sätt att behandla dessa två kvinnor?

¹⁸ Av Jesu sätt att behandla dessa två kvinnor kan vi således lära oss något hjärtevärmande om det sätt varpå Jehova betraktar detta att man tjänar av hela sin själ. (Johannes 5:19) Jesus jämförde inte änkan med Maria. Han uppskattade inte änkans två mynt mindre än Marias ”mycket dyrbara” olja. Eftersom båda kvinnorna gav sitt bästa, var bägges gåvor värdefulla i Guds ögon. Misströsta därför inte, om en känsla av att vara värdelös skulle välla upp inom dig, därför att du inte kan göra allt det du skulle önska i Guds tjänst. Jehova är nöjd med att ta emot det bästa du kan ge. Kom ihåg att Jehova ”ser hur hjärtat är”, och därför är han mycket medveten om ditt hjärtas längtan. — 1 Samuelsboken 16:7.

19. Varför bör vi inte ha en dömande inställning till vad andra gör i Guds tjänst?

¹⁹ Jehovas syn på detta att tjäna honom av hela sin själ bör påverka vårt sätt att betrakta och behandla varandra. Det skulle verkligen vara kärlekslöst att kritisera andras ansträngningar eller att jämföra en persons tjänst med någon annans! En kristen kvinna skrev tyvärr: ”Av somliga får man ibland intrycket att man inte är någonting, om man inte är pionjär. De av oss som kämpar för att fortsätta ’bara’ som regelbundna förkunnare av Guds kungarike behöver också få känna uppskattning.” Må vi komma ihåg att vi inte har fått myndighet att avgöra vad någon annan kristen skall utföra i Guds tjänst för att tjäna av hela sin själ. (Romarna 14:10–12) Jehova uppskattar var och en av de miljontals trogna förkunnare av Guds kungarike som tjänar av hela sin själ, och det bör vi också göra.

20. Vad är det vanligtvis bäst att utgå ifrån när det gäller våra medtillbedjare?

²⁰ Men hur är det då om någon ser ut att göra mindre i tjänsten än han skulle kunna? Om en medtroende skulle minska sin tjänst, skulle det för bekymrade äldste kunna tyda på att personen behöver hjälp eller uppmuntran. Men vi måste samtidigt komma ihåg att för somliga kan detta att tjäna av hela sin själ mer likna änkans små mynt än Marias kostbara olja. Det är vanligtvis bäst att utgå ifrån att våra bröder och systrar älskar Jehova och att deras kärlek kommer att driva dem att göra så mycket de kan och inte så lite som möjligt. En person som samvetsgrant vill tjäna Jehova Gud kommer förvisso inte att välja att göra minsta möjliga i Guds tjänst! — 1 Korinthierna 13:4, 7.

21. Vilken givande verksamhet ägnar många sig åt, och vilka frågor uppstår?

²¹ Men för många bland Guds folk har detta att tjäna av hela sin själ inneburit att ägna sig åt något så givande som pionjärtjänsten. Vilka välsignelser får då de? Och hur kan de av oss som ännu inte har kunnat vara pionjärer visa pionjäranda? Dessa frågor skall vi behandla i följande artikel.

[Fotnoter]

Hur skulle du svara?

◻ Vad innebär det att tjäna Jehova av hela sin själ?

◻ Hur visar illustrationen i 1 Korinthierna 12:14–26 att Jehova inte jämför oss med andra?

◻ Vad kan vi lära om detta att ge av hela sin själ av det Jesus sade om Marias kostbara olja och änkans två små mynt?

◻ Hur bör Jehovas syn på detta att tjäna av hela sin själ påverka vårt sätt att betrakta varandra?

[Bild på sidan 15]

Maria gav sitt bästa, när hon parfymerade Jesu kropp med en ”mycket dyrbar” olja

[Bild på sidan 16]

Änkans mynt — nästan värdelösa i materiellt avseende, men dyrbara i Jehovas ögon