Vem är min nästa?

”NU FRÅGAR du mig: ’Vem är min nästa?’ Ja, det är naturligtvis min granne, som bor i huset intill! Och de som bor på samma gata, människor här i trakten. De är alla min nästa.”

Så var det inte enligt somliga som levde på Jesu Kristi tid. Redan då rådde det delade meningar. Detta framkommer tydligt i Lukas 10:25—37, där vi får ta del av ett samtal mellan Jesus och en man som var kunnig i den judiska lagen.

”Lärare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?” frågade den lagkloke mannen.

”Vad är skrivet i lagen? Hur läser du?” frågade Jesus.

”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din styrka och med hela ditt sinne’ och ’din nästa som dig själv’”, svarade den lagkloke.

”Rätt svarade du”, sade Jesus. ”Håll i med att göra detta, så skall du få liv.”

Men den lagkunnige var inte nöjd med detta svar. Han frågade därför: ”Vem är egentligen min nästa?”

I strid mot sin egen lag, som de fått genom Mose, sade de judiska skriftlärda i sina muntliga traditioner: ”Du skall älska din nästa och hata din fiende.” De skriftlärda och fariséerna lärde att bara judar som höll den muntliga lagen var deras nästa. Judar som underlät att göra detta och alla hedningar betraktade de inte som sin nästa, utan som sina fiender. De skulle inte hjälpa hedningar eller sådana kätterska judar, även om deras liv var i fara. Med detta i tankarna, och för att rättfärdiga sig själv för att han inte älskade alla människor, frågade den lagkunnige mannen: ”Vem är egentligen min nästa?”

Som svar på denna fråga berättade Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten (samariter betraktades som utlänningar och var hatade av judarna).

”En viss man”, sade Jesus, ”var på väg ner från Jerusalem till Jeriko och råkade in bland rövare, som slet av honom kläderna och dessutom gav honom flera slag, varpå de gav sig av och lät honom ligga halvdöd.” En präst fick se mannen och gick förbi på motsatta sidan av vägen. En levit fick se honom, och han gjorde samma sak. ”Men en viss samarit, som färdades vägen fram, kom ner till honom och greps av medlidande, när han fick se honom.” Han skötte om hans sår, förde honom till en gästgivargård, betalade gästgivaren för att han skulle ta hand om honom och sade att han skulle komma tillbaka på återresan och betala eventuella ytterligare kostnader.

”Vem av dessa tre”, frågade Jesus därefter den lagkunnige mannen, ”tycks dig ha gjort sig till den mans nästa som råkade ut för rövarna?” Mannen svarade: ”Den som handlade barmhärtigt mot honom.” Jesus sade då till honom: ”Gå din väg och gör detsamma för egen del.”

Prästen skulle ju vara en tillbedjare av Jehova, och likaså leviten. Ändå gick de båda förbi på andra sidan. Ingen av dem var en god nästa för den nödställde mannen. Samariten, som var föraktad och förkastad av prästen och leviten och deras religion, var den ende som gav gensvar. Han greps av medlidande när han fick se mannens belägenhet och kom till hans hjälp. Han gjorde sig till den mannens nästa. Han handlade på ett sätt som anstår en god nästa.

Vem visar sig vara din nästa i våra dagar?

När vi i våra dagar tänker på ordet ”nästa”, menar vi ofta dem som finns omkring oss. Det grekiska ordet plesiʹon, som översätts med ”nästa” eller ”granne”, betyder egentligen ”nära”. I både de hebreiska och de grekiska skrifterna i bibeln används emellertid ordet ”nästa” i en mycket vidare bemärkelse.

De skriftlärda och fariséerna på Jesu tid begränsade ordet ”nästa” till dem som höll sig till de muntliga traditionerna i deras religion. Deras medmänskliga kärlek var därför begränsad till medlemmar av deras egen religion. Men Jehovas och Jesu kärlek utsträcktes till alla människor. (Matteus 5:43—48) Det måste också de sanna kristnas kärlek göra i våra dagar. För att vara mer än blott och bart namnkristna måste de göra sig till alla människors nästa.

När samariten gjorde sig till den drabbade mannens nästa, väcktes då den mannens kärlek till samariten? Berättelsen förtäljer inte det, men det borde den ha gjort. När Jesus kom till jorden och dog för människorna, kan det på liknande sätt sägas att han gjorde sig till deras nästa. Fick detta människor att älska honom och komma honom nära? Har den kärlek Jehova visade människovärlden genom att sända sin Son till jorden som en lösen fått människor att önska närma sig Gud? Det har den gjort och gör fortfarande för många människor. ”Vi [älskar], därför att han först har älskat oss.” — 1 Johannes 4:19; Johannes 3:16; Jakob 4:8.

På vilket sätt kan vi visa denna kärlek? Inte genom att säga ”Herre, Herre”, utan genom att göra Guds vilja och vittna för andra människor om Jehovas rike. (Matteus 7:21; 1 Johannes 5:3; Jesaja 43:10—12; Apostlagärningarna 1:8) Det är det enda verkliga och varaktiga botemedlet för våra dagars lidande mänsklighet. De som i likhet med den barmhärtige samariten, som var en god nästa, grips av medlidande på grund av människornas sorgliga och livshotande tillstånd och som kommer till dem med de läkande goda nyheterna om Jehovas rike — det är de som gör sig till alla människors nästa. Ingen är undantagen — man eller kvinna, ung eller gammal, rik eller fattig, oavsett nationalitet, oavsett ras, oavsett religion, oavsett hudfärg — alla betraktas som en nästa som behöver hjälp genom Rikets goda nyheter.

På grund av kärlek till sina medmänniskor har Jehovas vittnen i många år lytt befallningen i Efesierna 4:25: ”Tala sanning var och en av er med sin nästa.” Miljoner människor har gett ett positivt gensvar och har själva börjat förkunna denna sanning. Det är sanningen om Jehovas rike under hans Fridsfurste, Kristus Jesus. Det är sanningen som åstadkommer frid människor emellan. Och bäst av allt, det är sanningen som ger oss ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. — Filipperna 4:7.