Ungdomar frågar:

Varför måste mina föräldrar jämt skämma ut mig?

Mitt under biologilektionen börjar du må dåligt. Till din fasa ringer läraren hem, och innan du vet ordet av är din mamma där — iförd tofflor, rosa papiljotter och de där hemska, röda joggingbyxorna som hon går omkring med där hemma. Hon är övertygad om att du är i trängande behov av hennes hjälp, och hon har skyndat till din sida utan att tänka på hur hon ser ut. Men du är allt annat än tacksam för hennes bemödanden. Det enda du tänker på är hur löjlig och slafsig din mamma ser ut i den där munderingen. Och när hon börjar pjoska med dig inför alla klasskamraterna, önskar du att du kunde sjunka genom jorden. Du skäms så fruktansvärt!

EN SÅDAN händelse kan verka skrattretande för utomstående. Men du tycker inte att det är något att skratta åt. Du tycker att situationen är så pinsam att du önskar att du kunde dö. Ja, det finns faktiskt ett talesätt som lyder: ”Att skämmas livet ur sig.” Och du är inte den förste som känner det så. De forntida judarna, till exempel, insåg hur förödande det kan vara att bli utskämd. Att offentligt dra skam över en person jämställdes i den hebreiska talmud med att utgjuta dennes blod!

Det finns många saker som kan göra en person generad, men de flesta ungdomar håller nog med om att ingen kan vålla dem större förlägenhet än deras egna föräldrar. Det finns otaliga saker som dina föräldrar kan göra och som du tycker är förödmjukande: visa tillgivenhet offentligt, skryta om dina bedrifter, uppträda barnsligt inför dina kamrater, kräva att du skall ”uppträda” när ni har gäster. Det kan till och med hända att du skäms över dina föräldrars utseende! Det är därför inte så underligt att somliga ungdomar fasar för att visa sig offentligt tillsammans med sina föräldrar.

Vad beror det då på att dina föräldrar så ofta gör dig förlägen? De borde väl veta bättre, kanske du tänker.

Varför de gör dig generad

Låt oss försöka analysera dina känslor. Eftersom du är ung, har du särskilt lätt att känna dig skamsen och förlägen, särskilt som du har blivit alltmer medveten om att det finns fler människor i världen än din familj och dina släktingar. Du vill bli accepterad av andra — i synnerhet av dina kamrater — och du anstränger dig för att göra allting ”rätt”. Då vill du naturligtvis inte att din ställning skall undermineras av pinsamma uppträdanden från dina föräldrars sida. En ung flicka som heter Linda sade: ”Om ens föräldrar gör något som man skäms för, så tänker man: ’Vad skall mina kompisar tänka om mig?’” Men varför kan då inte dina föräldrar ta större hänsyn till dina känslor?

Psykologen Bernice Berk relaterar ett fall där en mor sade till sin överkänslige tonårige son: ”Det är min uppgift att skämma ut dig. Min mor skämde ut mig, och du kommer att skämma ut dina barn.” Det ligger en hel del sanning i detta lite burdusa uttalande. Nej, att skämma ut andra är ingenting som går i arv, men det finns något annat som gör det: människans ofullkomlighet.

Föräldrar är ofullkomliga. (Romarna 3:23) Man kan inte begära att de skall se ut som fotomodeller eller att de alltid skall vara behärskade i sitt tal och sitt uppförande — lika lite som du själv är det. De har också rätt att koppla av och ha roligt då och då. Om de ibland försöker verka yngre än de är — och kanske rentav gör sig löjliga — kan det vara deras sätt att brottas med att de börjar bli äldre. Utan tanke på hur du kan känna det kanske din mamma till din fasa prövar några av de senaste dansstegen tillsammans med dina vänner, medan din pappa försöker bevisa att han kan mäta sig med tonåringarna på basketplanen. Genant? Kanske. Men du kan vara övertygad om att de inte hade en tanke på att såra dig.

Din välfärd ligger också dina föräldrar varmt om hjärtat, och på grund av sin ofullkomlighet kanske de ibland reagerar överdrivet kraftigt när något tycks hota den. Bibelskribenten Lukas berättar om det tillfälle då den tolvårige Jesus var på besök i Jerusalem tillsammans med sin familj för att fira påsken. När hans föräldrar var på väg hem, upptäckte de att han saknades. De letade ihärdigt efter honom, och efter tre dagar ”fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade till dem och frågade ut dem”. Jesus tyckte utan tvivel att det var intressant att sitta där och samtala med dessa män som var mycket äldre än han. Men när hans mor fick syn på honom sade hon, förmodligen inför ögonen på dessa ledande män i Israels nation: ”Barn, varför har du handlat så här mot oss? Här har din far och jag med ängslan hållit på att söka efter dig.” — Lukas 2:41—48.

En annan sak som du bör tänka på är att dina föräldrar har sina problem, problem som du kanske inte ens känner till. De kan brottas med ekonomiska bekymmer, sjukdomar eller andra svårigheter som påverkar deras handlingssätt.

Slutligen är de flesta föräldrar stolta över sina barn. De älskar att visa upp dem för andra. Detta kan emellertid ge upphov till en rad pinsamma situationer, som att din mor uppmanar dig att spela piano för hennes väninnor eller att din far berättar för alla som vill höra på hur ”intelligent” du är!

Hur problemet kan bemästras

En flicka som heter Tonia berättar hur hon reagerar när hon blir generad över sina föräldrars handlingssätt: ”Jag blir alldeles röd i ansiktet.” Detta kan visserligen vara en naturlig reaktion, men det finns bättre sätt att ta itu med situationen. Bara att tänka på några av de synpunkter som vi hittills dryftat kan hjälpa dig att komma över den första förlägenheten. (Ordspråksboken 19:11) Försök också att tillämpa följande förslag:

Sluta upp att oroa dig: Situationen kommer förmodligen inte att förändras hur mycket du än oroar dig. (Jämför Matteus 6:27.) Du är ju trots allt inte ansvarig för dina föräldrars handlingssätt; ni är skilda personer. ”Var och en skall nämligen bära sin egen ansvarsbörda”, sägs det i Galaterna 6:5. Dessutom är problemet förmodligen inte så allvarligt som du föreställer dig. Doktor Joyce L. Vedral förklarar: ”Varje generad tonåring tror att alla tittar på honom.” Men människor är inte så intresserade. Vedral tillägger: ”De flesta människor bekymrar sig mer om en finne på sin egen näsa än om hela din släkthistoria.” Tänk också på att dina kamrater bekymrar sig för vilket intryck deras föräldrar gör på andra!

Förvärra inte situationen: Så här sägs det i Ordspråksboken 27:12: ”En klok man ser olyckan komma och ligger lågt.” (The New English Bible) Att du drar uppmärksamheten till dig genom att ropa ”Men mamma!” förvärrar bara situationen. Det kan vara bäst att ”ligga lågt” genom att inte säga någonting. — Predikaren 3:7.

Ta emot behövlig tillrättavisning: Att bli tillrättavisad offentligt kan naturligtvis kännas som en skam. Men ofta är sådan tuktan välförtjänt, och skamkänslorna kommer som en naturlig följd. (Hebréerna 12:11) Men hur är det då om tillrättavisningen tycks vara obefogad? Tänk på hur Jesus reagerade när hans mor kom instormande. Han bevarade sitt lugn och förklarade situationen. Det sägs faktiskt i bibeln att han ”förblev ... undergiven” sina föräldrar. (Lukas 2:49, 51) Varför inte försöka följa hans exempel?

Tala med dina föräldrar: Försök att på ett vänligt och respektfullt sätt tala om för dem hur du känner det. Det fungerar verkligen! En flicka som heter Rosalee säger: ”Om man talar om för dem hur man känner det och de tycker att det låter förnuftigt, då försöker de i regel att bättra sig.” Ett sätt att hjälpa dina föräldrar att förstå hur du ser på saken är att be dem berätta om liknande erfarenheter som de hade när de var unga. Det kan få dem att tänka sig in i din situation.

Visa medkänsla: Tänk på alla de gånger som du har skämt ut dina föräldrar! Gjorde du det av elakhet? Naturligtvis inte! Varför då tro att dina föräldrar medvetet försöker göra dig generad?

Förlora aldrig ditt sinne för humor: En tonåring medgav: ”Vissa saker måste man helt enkelt försöka skratta åt; efteråt tycker man faktiskt att de är roliga.” Ja, varför ta ett litet missöde så allvarligt? ”Le har sin tid”, sägs det i bibeln, och att man visar en smula humor kan ibland ta udden av förödmjukelsen. — Predikaren 3:4.

Hur du än försöker kan du aldrig helt och hållet undvika pinsamma situationer. Men genom att tillämpa de råd som här ges kan du kanske ändra din syn på sådana händelser.

Författaren Jami Bernard säger: ”Min mor ville alltid att jag skulle hålla henne i handen när vi gick över gatan, också när jag blev äldre. En dag drog jag undan handen och sade klagande: ’Mamma, jag behöver inte det här längre.’ Hon vände sig mot mig och sade: ’Men det gör jag.’ Jag vet inte om hon menade att hon behövde någon att stödja sig på eller om hon längtade tillbaka till den tid då jag var hennes ’minsting’ eller om hon ville ha kontakt med mig men inte visste riktigt hur hon skulle göra. Men när jag nu tar henne i handen för att gå över gatan, känner jag mig varm inombords — inte av förlägenhet, utan av kärlek.” — Tidskriften Seventeen, december 1985.