PARADIS

En vacker park eller parkliknande trädgård. Det grekiska ordet parạdeisos förekommer på tre ställen i de kristna grekiska skrifterna. (Lu 23:43; 2Kor 12:4; Upp 2:7) Grekiska författare ända tillbaka till Xenofon (ca 431–352 f.v.t.) har använt detta ord, och Pollux menade att det var av persiskt ursprung (pairidaeza). (En persisk furstes uppfostran [Kyrou paideia], 1998, I, 3, 14; Anabasis, I, ii, 7; Onomasticon, IX, 13) Några lexikografer menar att det hebreiska ordet pardẹs (som har grundbetydelsen ”park”) har samma ursprung. Men eftersom Salomo använde ordet pardẹs i sina skrifter redan på 1000-talet f.v.t. och de persiska verken bara går tillbaka till omkring 500-talet f.v.t., är en sådan härledning av det hebreiska ordet bara hypotetisk. (Pre 2:5; HV 4:13) Ordet pardẹs används också i Nehemja 2:8 och avser där perserkungen Artaxerxes Longimanus skogliknande park på 400-talet f.v.t. (Se PARK.)

Alla dessa tre ord (det hebreiska pardẹs, det persiska pairidaeza och det grekiska parạdeisos) förmedlar emellertid tanken på en vacker park eller parkliknande trädgård. Den första parken av det slaget var den som anlades i Eden av människans Skapare, Jehova Gud. (1Mo 2:8, 9, 15) På hebreiska kallas den gan, det vill säga ”trädgård”, men av allt att döma liknade den både när det gäller storlek och beskaffenhet mer det vi skulle kalla park. Den grekiska Septuaginta använder med rätta ordet parạdeisos med avseende på den trädgården. (Se EDEN nr 1; TRÄDGÅRD [Edens trädgård].) När Adam syndade förlorade han sin rätt att leva i detta paradis och sin möjlighet att vinna rätten till evigt liv, en rätt som representerades av frukten på trädet mitt i trädgården, det träd som Gud hade valt ut. Edens trädgård kan ha varit avgränsad på något sätt, eftersom det räckte med att sätta änglar som vakter på östra sidan av trädgården för att hindra människorna från att komma in. (1Mo 3:22–24)

Vad är det paradis som Jesus talade om med den brottsling som hängde bredvid honom?

Lukas skildring visar att en brottsling som blev avrättad vid sidan av Jesus Kristus försvarade honom och bad att Jesus skulle komma ihåg honom när han kom in i sitt kungarike. Jesus svarade: ”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Lu 23:39–43) Interpunktionen i återgivningen av dessa ord beror naturligtvis på hur översättaren förstår Jesu ord, eftersom man inte systematiskt använde skiljetecken i den grekiska grundtexten. Den interpunktion vi känner till i dag kom inte i bruk förrän på 800-talet eller däromkring. Många översättare sätter in ett kommatecken eller ett kolon så att man får intrycket att brottslingen skulle komma till paradiset redan samma dag som han dog, men det finns inget stöd i Bibeln för den tanken. Jesus var själv död och befann sig i graven tills den tredje dagen, då han blev uppväckt som ”förstlingen” av dem som får en uppståndelse. (Apg 10:40; 1Kor 15:20; Kol 1:18) Han steg upp till himlen 40 dagar senare. (Joh 20:17; Apg 1:1–3, 9)

Allt tyder därför på att Jesus inte använde orden ”i dag” för att ange den tidpunkt då brottslingen skulle komma till paradiset, utan snarare för att understryka den tidpunkt då löftet gavs och då brottslingen hade gett uttryck för ett visst mått av tro på Jesus. Detta var en dag då Jesus hade blivit förkastad och fördömd av de främsta religiösa ledarna i sitt eget folk och därefter dömd till döden av de romerska myndigheterna. Han hade blivit hånad och förlöjligad. Brottslingen vid hans sida visade därför en anmärkningsvärd egenskap och en berömvärd hjärteinställning när han inte följde mängden, utan tog Jesus i försvar och gav uttryck för sin tro på hans kommande rike. Som ett erkännande av att vikten bör läggas på tidpunkten då löftet gavs i stället för på tidpunkten då det skulle uppfyllas återger också andra översättningar det här bibelstället på ett sätt som liknar lydelsen i Nya världens översättning, som är citerad här ovan. Det gäller till exempel de engelska översättningarna av Rotherham och Lamsa och de tyska av Reinhardt och W. Michaelis samt Codex Syrus Curetonianus (Curetonsyrern) från 400-talet v.t.

Det paradis som Jesus talade om är tydligtvis inte detsamma som hans himmelska rike. Tidigare under den dagen hade Jesus lovat sina trogna lärjungar att de skulle få komma in i detta himmelska rike därför att de hade ”stannat kvar” hos honom under hans ”prövningar”, något som brottslingen inte hade gjort. Brottslingens död på pålen vid sidan av Jesus berodde uteslutande på hans egna kriminella handlingar. (Lu 22:28–30; 23:40, 41) Han hade uppenbarligen inte blivit ”född på nytt” av vatten och ande, något som enligt Jesus var en förutsättning för att få komma in i himlarnas kungarike. (Joh 3:3–6) Inte heller var han en av de segervinnare som den förhärligade Kristus Jesus sade skulle få sätta sig med honom på hans himmelska tron och som har del i den ”första uppståndelsen”. (Upp 3:11, 12, 21; 12:10, 11; 14:1–4; 20:4–6)

I vissa uppslagsverk framförs uppfattningen att Jesus här talade om en paradisisk plats i Hades (Sheol), en avdelning eller ett område som var reserverat för dem som hade Guds godkännande. Man hävdar att de judiska rabbinerna på den tiden lärde att det fanns ett sådant paradis för de människor som hade dött och som väntade på en uppståndelse. Om rabbinernas läror heter det i Hastings Dictionary of the Bible: ”Den rabbinska teologi som har lämnats i arv till oss innehåller ovanligt många olika uppfattningar angående detta ämne, och många av dem är svåra att tidsbestämma. ... Om man utgår från litteraturen som sådan kan det verka som om några uppfattade paradiset som något jordiskt, andra som en del av Sheol och åter andra som något som varken fanns på jorden eller under jorden utan i himlen. ... Men det råder en del osäkerhet angående åtminstone en del av detta. Dessa olika uppfattningar finns visserligen i senare judendom. De förekommer uttryckligt och detaljerat i medeltidens kabbala. ... Men det är ovisst hur långt tillbaka de kan spåras. I äldre judisk teologi ... verkar det i varje fall finnas litet, om alls något, utrymme för tanken på ett paradisiskt övergångsstadium. Den talar om ett Gehinnom för de onda och ett Gan Eden, en Edens trädgård, för de rättfärdiga. Det är tveksamt om den går utöver dessa uppfattningar och lär att det finns ett paradis i Sheol.” (1905, bd III, sid. 669, 670)

Även om rabbinerna verkligen lärde något sådant, skulle det vara högst orimligt att tänka sig att Jesus skulle propagera för sådana synpunkter, eftersom han fördömde de judiska religiösa ledarnas obibliska religiösa traditioner. (Mt 15:3–9) Det paradis som förmodligen var mest välbekant för den judiske brottslingen som Jesus talade med var det jordiska paradis i Eden som beskrivs i de hebreiska skrifternas första bok. Det är därför rimligt att dra slutsatsen att Jesu löfte gällde en återställelse av sådana paradisiska förhållanden på jorden. Hans löfte skulle därför ge den orättfärdige brottslingen ett säkert hopp om en uppståndelse och om en möjlighet till liv i det återställda paradiset. (Jfr Apg 24:15; Upp 20:12, 13; 21:1–5; Mt 6:10.)

Ett andligt paradis. Många av de profetiska böckerna i Bibeln innehåller löften från Gud om att israeliterna skulle få återvända från fångenskapen till sitt ödelagda hemland. Gud skulle sörja för att det övergivna landet blev odlat och besått, att det skulle bli fruktbart och folkrikt och att djuren skulle bli många. Städerna skulle byggas upp igen och åter bli bebodda, och folk skulle säga: ”Landet där borta som lades öde har blivit som Edens trädgård.” (Hes 36:6–11, 29, 30, 33–35; jfr Jes 51:3; Jer 31:10–12; Hes 34:25–27.) Men profetiorna visar också att dessa paradislika förhållanden gällde människorna själva. Genom att fortsätta att vara trogna mot Gud kunde de nu ”spira” och frodas som ”rättfärdighetens stora träd” och glädja sig åt ett andligt välstånd som kan liknas vid en ”välbevattnad trädgård” som Guds välsignelser strömmar ner över i rikt mått därför att de har hans ynnest. (Jes 58:11; 61:3, 11; Jer 31:12; 32:41; jfr Ps 1:3; 72:3, 6–8, 16; 85:10–13; Jes 44:3, 4.) Israeliterna hade varit Guds vingård, hans plantering, men deras ondska och avfall från sann tillbedjan hade medfört att deras andliga vingård bildligt talat hade vissnat redan innan landet bokstavligen lades öde. (Jfr 2Mo 15:17; Jes 5:1–8; Jer 2:21.)

Det är emellertid tydligt att de profetior om återställelse som är nedtecknade av de hebreiska profeterna innehåller drag som också kommer att få en bokstavlig uppfyllelse i det återställda jordiska paradiset. Det finns detaljer i Jesaja 35:1–7, bland annat att de blinda och halta skulle botas, som inte fick någon bokstavlig uppfyllelse efter befrielsen från det forntida Babylon och som inte heller uppfylls bokstavligt i det andliga paradiset. Det är otänkbart att Gud skulle låta sådana profetior som Jesaja 11:6–9, Hesekiel 34:25 och Hosea 2:18 bli nerskrivna under inspiration, om tanken bara var att de skulle ha en symbolisk eller andlig innebörd och inte skulle få en bokstavlig uppfyllelse som Guds tjänare skulle kunna uppleva rent fysiskt. Det paradis som Paulus nämner i 2 Korinthierna 12:4 kan också syfta på det framtida paradiset, både det bokstavliga och det andliga, som omtalas i profetiorna i de hebreiska skrifterna. Det kan också ha varit en syn av ”Guds paradis”, de välsignade förhållandena i himlen. (Upp 2:7)

”Livets träd, som är i Guds paradis”. I Uppenbarelseboken 2:7 står det att den ”som segrar” skall få äta av ett ”livets träd, som är i Guds paradis”. Eftersom andra löften som ges i den här delen av Uppenbarelseboken tydligt visar att sådana segervinnare skall få ett himmelskt arv (Upp 2:26–28; 3:12, 21), måste ”Guds paradis” i det här fallet vara ett himmelskt paradis. Ordet ”träd” är här en återgivning av det grekiska ordet xỵlon, som har grundbetydelsen ”trä” och som i pluralis kan användas om en träddunge, en trädplantering eller en fruktträdgård. I det jordiska paradiset som kallades Edens trädgård skulle det ha betytt evigt liv för människan att äta av livets träd. (1Mo 3:22–24) Så länge människorna fortsatte att vara lydiga skulle de kunna uppehålla livet även genom att äta av frukten på de andra träden i trädgården. Att äta av ”livets träd” i ”Guds paradis” måste därför ha att göra med Guds anordning att ge de kristna segervinnarna bestående liv. Andra bibelställen visar ju att de skall bli belönade med odödlighet och oförgänglighet tillsammans med honom som är deras överhuvud och Herre i himlen, Kristus Jesus. (1Kor 15:50–54; 1Pe 1:3, 4)