KULLE

Det hebreiska ordet giv‛ạh och det grekiska ordet bounọs betecknar en naturlig upphöjning av marken, lägre än ett berg. Kullar är särskilt vanliga i Juda, även om det finns sådana också i övriga delar av Palestina.

Kullar användes ibland som gravplatser och gömställen. (Jos 24:33; 1Sa 23:19; 26:1) Hus och städer byggdes ofta på kullar. Ett exempel på det är Abinadabs hus, där förbundsarken förvarades i omkring 70 år. (1Sa 7:1, 2)

För att framhålla den Allsmäktiges storhet säger profeten Jesaja att Jehova kan väga ”kullarna i en vågskål”. (Jes 40:12) Bergen och kullarna omtalas som ”eviga” och ”evigt bestående”, men Guds kärleksfulla omtanke och fridsförbund tillskrivs ännu större varaktighet. (1Mo 49:26; 5Mo 33:15; Jes 54:10)

När härskare i Östern skulle bege sig ut på resa sände de ofta ut män som skulle bana väg för dem genom att avlägsna stenar, fylla igen sänkor, jämna till ojämnheter och i vissa fall plana ut kullar. I bildlig bemärkelse planades kullarna ut när det 537 f.v.t. blev möjligt för judarna att obehindrat vända tillbaka till Jerusalem från Babylon. Detta var också en profetisk förebild till det förberedande arbete som Johannes döparen skulle utföra innan Messias framträdde. (Jes 40:4; Lu 3:1–6)

Israeliterna dyrkade ofta sina avgudar på kullar och efterliknade därigenom kanaanéerna. (5Mo 12:2; 1Ku 14:23; 2Ku 17:9, 10; Jes 65:7; Jer 2:20; 17:1–3; Hes 6:13; 20:28; Hos 4:13) Detta förklarar varför israeliterna i Jeremias profetia svarar så här på en uppmaning att vända tillbaka till Jehova: ”Här är vi! Vi har kommit till dig, ty du, Jehova, är vår Gud. Sannerligen, både kullarna och larmet på bergen hör falskheten till.” (Jer 3:22, 23)

Det är därför mycket passande att både Jesaja och Mika förutsade att ”berget med Jehovas hus” skulle bli fast grundat ovan bergens topp och lyftas upp ovan kullarna. (Jes 2:2; Mik 4:1) I skarp kontrast till detta kommer de som inte gör Jehovas vilja när han verkställer sin dom att ”säga till bergen: ’Dölj oss!’ och till kullarna: ’Fall över oss!’” (Hos 10:8; Lu 23:30; jfr Jes 2:19; Upp 6:16, 17.)