Hans föremänskliga tillvaro. Den person som blev känd som Jesus Kristus började inte sitt liv här på jorden. Han talade själv om sitt föremänskliga liv i himlen. (Joh 3:13; 6:38, 62; 8:23, 42, 58) Johannes 1:1, 2 visar vilket namn den person som blev Jesus hade i himlen: ”I begynnelsen var Ordet [grek.: Lọgos], och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud [”var gudomlig”, AT, Mo; ”var ... till väsendet gudomlig”, Böhmer, Stage]. Denne var i begynnelsen hos Gud.” Jehova är evig och har ingen begynnelse (Ps 90:2; Upp 15:3), så när det sägs att Ordet var hos Gud ”i begynnelsen”, måste det vara begynnelsen av Jehovas skaparverk som avses. Detta bekräftas av andra bibelställen som visar att Jesus är ”den förstfödde av all skapelse”, ”Guds skaparverks början”. (Kol 1:15; Upp 1:1; 3:14) Av Bibeln framgår det alltså att Ordet (Jesus i sin föremänskliga tillvaro) är Guds första skapelse, hans förstfödde Son.

Varför han kallas ”Ordet”. Namnet, eller möjligen titeln, ”Ordet” (Joh 1:1) betecknar tydligtvis den funktion som Guds förstfödde Son har haft efter det att andra förnuftsbegåvade skapelser blev till. Ett liknande uttryck finns i 2 Moseboken 4:16, där Jehova säger till Mose om hans bror Aron: ”Han skall tala för dig till folket; och det skall ske att han skall tjäna som mun för dig, och du skall tjäna som Gud för honom.” Som talesman för Mose, Guds främste representant på jorden, tjänade Aron ”som mun” för honom. Det förhåller sig på liknande sätt med Ordet, eller Logos, som blev Jesus Kristus. Jehova använde uppenbarligen sin Son till att vidarebefordra upplysningar och anvisningar till andra i familjen av andesöner, liksom han använde honom till att framföra sitt budskap till människor på jorden. Att Jesus var Guds Ord, hans talesman, framgår av det han sade till några judiska åhörare: ”Vad jag lär ut är inte mitt utan tillhör honom som har sänt mig. Ifall någon vill göra hans vilja, skall han förstå beträffande läran om den är från Gud eller om jag talar av egen ingivelse.” (Joh 7:16, 17; jfr Joh 12:50; 18:37.)

Under sin föremänskliga tillvaro som Ordet fungerade Jesus utan tvivel många gånger som Jehovas talesman inför människor på jorden. Vissa bibelställen ger intryck av att Jehova talade direkt till människor, men andra bibelställen förklarar att han gjorde det genom en ängel som representerade honom. (Jfr 2Mo 3:2–4 med Apg 7:30, 35; se också 1Mo 16:7–11, 13; 22:1, 11, 12, 15–18.) Rimligtvis var det genom Ordet som Gud talade de flesta av dessa gånger. Så var troligen fallet i Eden, för vid två av de tre tillfällen då det anges att Gud talar visar skildringen att någon, utan tvivel hans Son, var tillsammans med honom. (1Mo 1:26–30; 2:16, 17; 3:8–19, 22) Den ängel som ledde israeliterna genom vildmarken och som de noggrant skulle lyda för att Jehovas ”namn” var ”i honom” kan därför ha varit Guds Son, Ordet. (2Mo 23:20–23; jfr Jos 5:13–15.)

Varför kallas Jesus ”Gud” i några bibelöversättningar medan han i andra omtalas som ”en gud”?

Vissa översättningar återger Johannes 1:1 på följande sätt: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (SFB, Åk, 1917; jfr 2000.) Den grekiska texten lyder ordagrant: ”I begynnelsen var ordet, och ordet var hänemot (i riktning mot) guden, och gud var ordet.” Översättaren måste förse texten med stora bokstäver enligt de regler som gäller för det språk han översätter till. Det är utan tvivel riktigt att skriva ”Gud” med stor begynnelsebokstav när man översätter uttrycket ”guden”, eftersom det måste avse den allsmäktige Guden, som Ordet var hos. Men man kan inte anföra samma skäl för att använda stor begynnelsebokstav andra gången ordet ”gud” förekommer.

I Nya världens översättning lyder den här versen: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud.” Det är sant att det inte finns någon obestämd artikel (motsvarande ”en”) i den grekiska texten. Men det betyder inte att man inte kan använda den obestämda artikeln när man gör en översättning, för koinégrekiskan hade ingen obestämd artikel. Därför måste översättare av de kristna grekiska skrifterna, beroende på hur de förstår texten, i vissa fall tillfoga den obestämda artikeln medan de i andra fall inte gör det. Alla svenska översättningar av de kristna grekiska skrifterna använder den obestämda artikeln hundratals gånger, och även om de flesta inte använder den i Johannes 1:1 finns det goda skäl att göra det.

Först kan man lägga märke till att det i versen sägs att Ordet var ”hos Gud” och därför inte kan vara Gud, dvs. den allsmäktige Guden. (Se också v. 2, som skulle vara överflödig om v. 1 verkligen visade att Ordet var Gud själv.) Dessutom står ordet för ”gud” (grek.: theọs) utan den bestämda artikeln (grek.: ho) andra gången det förekommer i versen, och det är en viktig skillnad. Ernst Haenchen skriver om detta i en kommentar till Johannesevangeliet (kap. 1–6): ”På den tiden var θεός [theọs, ’gud’, ’gudomlig’] och ὁ θεός [ho theọs, ’Gud(en)’] inte samma sak. ... För evangelisten var endast Fadern ὁ θεός [ho theọs, ’Guden’] (jfr 17:3); ’Sonen’ var underordnad honom (jfr 14:28). Men detta antyds bara i det här avsnittet, eftersom vikten här läggs vid det nära förhållandet dem emellan. ... Det var helt i överensstämmelse med judisk och kristen monoteism att tala om gudaväsen som fanns vid sidan av och under Gud utan att vara identiska med honom. Detta framgår av Flp 2:6–10. I de verserna beskriver Paulus just ett sådant gudaväsen, som senare blev människan Jesus Kristus. ... Det är alltså varken här [i Filipperbrevet] eller i Joh 1:1 fråga om en dialektisk enhet bestående av två delar, utan om två som är förbundna i ett nära personligt förhållande.” (Das Johannesevangelium, Tübingen 1980, sid. 116)

Ernst Haenchen återger Johannes 1:1c enligt följande: ”Och gud (av gudomligt slag) var Logos.” Sedan säger han: ”Här är ἦν [ēn, ’var’] helt enkelt predikatet. Man bör därför ägna mer uppmärksamhet åt predikatsfyllnaden: θεός [theọs] är inte detsamma som ὁ θεός [ho theọs] [att vara ’gud’ eller ’gudomlig’ är inte detsamma som att vara ’Gud’].” (Sid. 118) Philip B. Harner utvecklar detta närmare. Han säger att den grammatiska konstruktion det rör sig om i Johannes 1:1 innehåller en artikellös predikatsfyllnad (dvs. ett substantiv utan bestämd artikel som står predikativt) framför verbet, en konstruktion som i första hand är egenskapsbeskrivande och betecknar att ”logos har theos-natur”. Han säger vidare: ”I Johannes 1:1 är predikatsfyllnadens egenskapsbeskrivande karaktär enligt min mening så framträdande att substantivet [theọs] inte kan betraktas som bestämt.” (Journal of Biblical Literature, 1973, sid. 85, 87) Andra översättare som också anser att det grekiska uttrycket är egenskapsbeskrivande och anger Ordets natur återger frasen: ”Ordet var gudomlig.” (AT, Sd; jfr Mo; se NV, Tillägg 6A.)

Av de hebreiska skrifterna framgår det klart och tydligt att det bara finns en allsmäktig Gud, alltings Skapare, den Högste, vars namn är Jehova. (1Mo 17:1; Jes 45:18; Ps 83:18) Mose kunde därför säga till Israels nation: ”Jehova, vår Gud, är en enda Jehova. Och du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ och hela din handlingskraft.” (5Mo 6:4, 5) De kristna grekiska skrifterna motsäger inte denna lära, som Guds tjänare hade erkänt och trott på i tusentals år, utan stöder den snarare. (Mk 12:29; Rom 3:29, 30; 1Kor 8:6; Ef 4:4–6; 1Ti 2:5) Jesus Kristus själv sade: ”Fadern är större än jag”, och han talade om Fadern som sin Gud och som ”den ende sanne Guden”. (Joh 14:28; 17:3; 20:17; Mk 15:34; Upp 1:1; 3:12) Vid ett flertal tillfällen visade Jesus att han stod under sin Fader och var underordnad honom. (Mt 4:9, 10; 20:23; Lu 22:41, 42; Joh 5:19; 8:42; 13:16) Efter det att Jesus hade stigit upp till himlen fortsatte hans apostlar att ge samma bild av förhållandet mellan Jesus och Fadern. (1Kor 11:3; 15:20, 24–28; 1Pe 1:3; 1Jo 2:1; 4:9, 10)

Allt detta visar att översättningen ”Ordet var en gud” i Johannes 1:1 är välgrundad. Den framträdande ställning Ordet har som den förstfödde bland Guds skapelser, den som Gud har skapat allting genom och som är Guds talesman, gör att han med rätta kan kallas ”en gud” eller en som är mäktig. I den messianska profetian i Jesaja 9:6 förutsades det att han skulle kallas ”Väldig gud” (dock inte den allsmäktige Guden) och att han skulle bli ”Evig fader” för alla som får leva som hans undersåtar. Det var hans Faders, ”härarnas Jehovas”, nitälskan som skulle åstadkomma detta. (Jes 9:7) Om Guds store motståndare, Satan, Djävulen, kan kallas en ”gud” (2Kor 4:4) på grund av sitt herravälde över människor och demoner (1Jo 5:19; Lu 11:14–18), är det ännu mer berättigat att Guds förstfödde Son kallas ”en gud” eller ”den enfödde guden”, vilket han kallas i de mest tillförlitliga handskrifterna till Johannes 1:18.